Fru talman! Jag hör till de politiker som tycker att sanningen är ett ganska underskattat politiskt vapen. Därför försöker jag hålla mig till sanningen när jag debatterar politiskt.
Cristina Husmark Pehrsson talar om en bro, men det är ett faktum att försäkringen upphör. Det är inte en bro från sjukförsäkringen över till Arbetsförmedlingen. Det är en rutschkana ned i en mycket lägre ersättning, ett sätt för regeringen att vältra över kostnader på kommunerna. Sveriges Kommuner och Landsting säger att även med den tillfälliga ersättningen, som är bra mycket lägre, tvingas människor att söka socialbidrag, med det stigma som det innebär. Det är inte en bro. Det är en rutschkana ut från sjukförsäkringen.
När det gäller sanningen är sanningen den att både jag och Cristina Husmark Pehrsson talar om vikten och behovet av rehabilitering, stöd och möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Cristina Husmark Pehrsson har möjlighet att påverka detta genom att lägga fram en statsbudget. Det finns inte mer stöd till rehabilitering. Det finns inte mer resurser till Försäkringskassans köp av rehabiliteringstjänster. Det finns inte en förstärkt företagshälsovård som har kommit på plats. Det finns inte ökade lönebidrag utifrån det behov som finns.
Jag har möjlighet att lägga fram förslag, och gör det, om mer lönebidrag, mer av aktivt rehabiliteringsstöd både på Arbetsförmedlingen och på Försäkringskassan. Där är vi eniga i talet, men det är bara tomma ord från regeringen.
Jag ska försöka reda ut det här för den som lyssnar. Det som är den tydliga skillnaden mellan en moderatledd och en socialdemokratiskt ledd regering är synen på människor. Är det så att man blir mer och lättare rehabiliterad för att man först blir av med sin försäkring, att pengar först rycks undan?
Jag måste ställa frågan till statsrådet: Varför måste man rycka undan försäkringen för människor innan de får rehabilitering? Tror statsrådet att folk blir friskare för att de blir fattigare?
(Applåder)