Fru talman! Vi anklagas för de här sakerna, och jag tycker inte ens att det är värt att replikera på det. Frågan är vid vilken ände man ska börja när man hör Siw Wittgren-Ahl måla upp ett skräckscenario över någon sorts samhällssystem som jag inte tror att någon i den här kammaren skulle vilja att någon blev utsatt för.
Är man sjuk - och det tror jag att det är flera i dag som har sagt - kommer man att kunna få en förlängd sjukpenning. Men det Siw Wittgren-Ahl säger är att om man har arbetsförmåga ska man ändå vara kvar i sjukförsäkringssystemet. Det är ju helt orimligt! Där har människor kunnat vara i fem, sju, tio år och ännu längre tid. Människor som vill och kan komma tillbaka ska ju få hjälp genom den insats som de nu får på Arbetsförmedlingen genom en individuell handlingsplan och genom hjälp av socialpedagoger, kuratorer, rehabilitering och så vidare. Man kanske kan få hjälp att få en lönebidragsanställning, komma ut i Samhall eller på något annat sätt komma ut i arbetslivet. Man ska få arbeta 100 procent av sin egen förmåga och det man klarar av.
Sedan tycker jag inte om den här retoriken där det pratas om att ta ut socialbidrag, som att det skulle vara någonting väldigt negativt. Tvärtom kan det vara den yttersta utvägen när vi i kommuner kan ge ekonomiskt bistånd under en period om man inte kan klara sig själv. Jag förstår inte varför det skulle vara det allra sämsta som Siw Wittgren-Ahl kan säga. Det är väl ännu värre att vara i sjukförsäkringen om man har arbetsförmåga och både vill och kan arbeta! Då måste det vara betydligt bättre att få rehabilitering och hjälp och stöd att komma tillbaka genom de här individuella programmen som Arbetsförmedlingen nu erbjuder alla dem som är berörda av den här reformen där många är kvinnor och många har en arbetsgivare som behöver ta
sitt
ansvar.
(Applåder)