Fru talman! Jag blir förvånad när jag hör Siw Wittgren-Ahl som knappast kan hålla sig för skratt när vi diskuterar den här viktiga frågan. För mig är det här jätteallvarligt. Jag månar verkligen om de här människorna, och jag vill göra mitt yttersta för att se till att de kan komma tillbaka. Jag tror att vi alla känner någon som är i den här situationen i vår familj eller släkt, eller bland vänner eller arbetskamrater.
Regeringen har gjort det lättare att komma tillbaka i a-kassan i år. Väldigt många har en anställning i botten, och med rätt stöd och anpassning kommer många att komma tillbaka till sitt arbete, precis som många har gjort redan under det här året. Man kommer också att kunna ta del av sin a-kasseersättning så långt som tio år tillbaka. Sedan diskuteras också möjligheten att ha en form av schablonberäkning.
Ambitionen är att man ska kunna ha en ersättning att leva på. Sedan är, som både Siw Wittgren-Ahl och jag vet, det lägsta beloppet i aktivitetsersättningen lågt. Det är klart att den yttersta garanten är att vi har skyddsnät i det här samhället. Man har a-kasseersättning eller aktivitetsersättning. Skulle den ersättningen vara för låg för att leva på kommer alla människor att få hjälp med sin försörjning. Vi har ju en socialtjänstlag i botten i yttersta fall. Det är alltså ingen människa som kommer att kastas ut från sin bostad eller inte ha mat för dagen eller kunna försörja sin familj. Vi är väl helt överens om att samhället har olika skyddsnät, men målet är att man ska kunna komma tillbaka och faktiskt leva på sin lön och inte leva på 62 procent av den sjukpenninggrundande ersättningen eller vad nivån exakt är på i dag.