Fru talman! Ja, låt oss debattera ord senare. Det är klart att man måste försörja sig på någonting. Antingen är det arbete eller också annan försörjning, till exempel bidrag. Naturligtvis ska de som behöver bidrag få det, men det finns också de som har arbetsförmåga och därför inte nödvändigtvis måste försörja sig på det sättet. De kan i stället göra det genom att arbeta, och det är det reformen syftar till.
Ronny Olander talade om förtidspensionärer, och det är mig ett kärt ämne när man tittar på det ur sjukdomssynpunkt. Det är nämligen vetenskapligt visat att den som är förtidspensionär löper sju gånger större risk att dö i förtid jämfört med den som har ett arbete och arbetar. Detta är alltså en rent humanistisk ingång till varför man måste ha en arbetslinje och av humanitära skäl anstränga sig för att så många som möjligt som har arbetsförmåga också får utnyttja den arbetsförmågan - för att de faktiskt ska överleva.
Ronny Olander talar om siffror. Det var inte 140 utan 137. Det var den borgerliga regeringen tidigare, och då var det något hundratal. De siffror som gäller i dag och som jag har från departementet är att vi, om vi överför detta till månadsbasis, under den socialdemokratiska perioden hade 4 000 per månad som förvisades till förtidspension. Det är alltså ett potentiellt livshotande tillstånd om man ser det ur medicinsk synpunkt. I dag är den siffran, Ronny Olander, nere på 1 700. Det är alltså en dryg halvering.
Detta är de reella siffrorna, och då har vi alltså tagit itu med detta problem. Då kommer klagosången från Socialdemokraterna och stödpartierna. Det är det som är så besvärande. Tidigare kanske också vi var passiva, och då upprätthölls denna livsfarliga situation för många förtidspensionärer i onödan. Nu när vi gör någonting och faktiskt hjälper människor in i en tryggare tillvaro kommer kritiken. Då kommer klagan att detta är inhumant. Jag vill påstå att det är inhumant att snacka om så många förtidspensionerade som man hade tidigare. Det antalet är i princip mer än halverat i dag.