Fru talman! Jag tjänstgör i socialutskottet där vi hanterar hälso- och sjukvårdsfrågor och tänkte i anslutning till det aktuella betänkandet ge en belysning från den horisonten.
När socialdemokraten Göran Persson för tre år sedan lämnade svensk politik efter över ett decennium som statsminister lämnade han efter sig ett land som inom EU-gemenskapen lade överlägset mest pengar per invånare på sjukpenningen. Samtidigt förespeglade Socialdemokraterna svenska folket att vi hade världens bästa hälso- och sjukvård.
Men, fru talman, om man har världens bästa sjukvård är det väl ändå märkligt att år från år upprätthålla rekordet i antalet människor som försörjer sig just på sjukpenningen. Detta är en gåta för den som tänker rationellt och logiskt. Gåtans lösning är kanske relativt enkel men samtidigt svår att åtgärda om man inte ser den, något som den tidigare socialdemokratiska regeringen uppenbarligen var oförmögen att göra.
Antingen har vi inte en väl fungerande vård, eller också har vi inte en väl fungerande sjukförsäkring. Eller kanske har vi varken eller, vilket i så fall kan förklara att drygt en kvarts miljon människor i arbetsför ålder i ett litet land som Sverige före valet 2006 i stället för att arbeta försörjde sig på sjukpenningen. Samtidigt lyckades Sverige under socialdemokratisk ledning klättra upp till det land i EU som hade sämst tillgänglighet - alla kategorier - till vården, till den vård som rimligen är den bästa insatsen som konkret och slutligt kan avhjälpa behovet av sjukpenningsförsörjning.
Fru talman! Hur kunde man då hamna så fel? Ja, det gjorde man dels därför att man inte såg en reform för en sjukförsäkring som är just en sjukförsäkring och ingenting annat som en nödvändig åtgärd då världens högsta skatter på något sätt kunde tillåtas passivt försörja människor med sjukpenning - detta till och med som en ren arbetsmarknadsåtgärd i tider av hög arbetslöshet - dels därför att man inte såg problemet med orimligt långa köer för att komma åt hälso- och sjukvården. Man kunde ju alltid försörja sig på sjukpenningen.
Beträffande denna logiska tankelucka gick det till och med så långt att man inom min egen yrkeskår, läkarna, invaggades i tron att detta var en naturlig politik för vår gemensamt finansierade välfärd.
Man kan då hemfalla åt att vara behjälplig med sjukskrivningar men som en björntjänst där man inte fullt ut analyserat om en bättre tillgänglighet till vård, till aktiv rehabilitering och till aktiv prövning av huruvida enskildas arbetsförmåga faktiskt finns sammantaget skulle vara en bättre politik att föra.
Sådana reformer har nu under blott tre års tid på löpande band levererats av alliansregeringen både på hälso- och sjukvårdens område och på, som vi diskuterar här i dag, sjukförsäkringens område.
Vad är då problemet med att dessa samverkande förbättringar för sjuka och sjukskrivna äntligen kommer till stånd genom en regering som agerar mot den orimliga ordning som sedan en tidigare under en totalt passiv socialdemokratisk regering rått?
Och varför denna ändlösa klagosång och dessa krokodiltårar fällda av socialdemokraterna påhejade av närmast aningslösa vänsterpartister och miljöpartister? Ja, det är väl just bristen på förmåga hos det rödgröna alternativet - i går liksom i dag - att ta initiativ till en nödvändig förändring. Det är där skon klämmer.
Det handlar om initiativ till att få fler sjuka friska och få fler friska i arbete och till att framgent kunna fokusera välfärdsresurserna till dem som verkligen behöver dessa, inte till att bidragsförsörja större delen av den svenska befolkningen.
(Applåder)