Herr talman! I dag debatterar vi det sista steget i regeringens utförsäkringskedja. Varje dag ser jag och många andra effekterna av den hårda och djupt cyniska politik som regeringen har infört.
Det kan till exempel handla om systemvetaren William som efter en sjukdom har drabbats av långvarig och allvarlig huvudvärk, vilket gör att han sakta men säkert kommer tillbaka till sitt arbete som systemvetare vid ett företag. Men han har fortfarande inte arbetsförmåga till 100 procent. Han har en anställning på 100 procent, men behöver lite längre tid för att komma tillbaka. Hans arbetsgivare vill gärna ha honom. William är duktig. Men de nya reglerna säger till honom: Nej, dina dagar är slut. Du måste säga upp dig och söka ett nytt jobb. Då säger William: Men jag har ett jobb! Jag har en anställning, men jag behöver lite längre tid. Det medges inte med de nya, cyniska och hårda reglerna.
Det kan också handla om kassabiträdet Birgit som genomgått flera behandlingar för bröstcancer. Hon har varit borta från arbetet, från den anställning hon har, men sakta men säkert är hon på väg tillbaka. Sedan passerar hon gränsen då hon ska prövas mot hela arbetsmarknaden, och då säger Försäkringskassan: Nej, du kan inte jobba som kassabiträde på 100 procent även om du har en anställning på 100 procent. Du kan dock ta något annat jobb någon annanstans på arbetsmarknaden - om än fiktivt. Därför ska du sluta din anställning, gå till Arbetsförmedlingen och där ställa dig sist i kön. Sådan är den nuvarande regeringens politik för sjuka. Samtidigt visar detta hur regeringen fullständigt misslyckats med jobbpolitiken. Det är en arbetslinje som har havererat.
För ett och ett halvt år sedan applåderade de borgerliga ledamöterna i kammaren när riksdagen beslutade om försämringar i sjukförsäkringen. Flera med mig, och inte bara i denna kammare, tyckte att det var rätt obehagligt att höra applåderna. Försämringarna handlade nämligen om sänkta ersättningar, minskade resurser till rehabilitering och stöd, en sista dag i sjukförsäkringen, en stupstock då det inte finns fler dagar för den sjuke att vara sjukskriven på, oavsett hur sjuk man är. Det handlar om dogmatiska tidsgränser, ensidigt riktade mot den enskilde sjuke, då man prövas mot hela arbetsmarknaden.
Detta hände för ett och ett halvt år sedan. Det var många som då varnade för följderna. Låt mig, för att påminna kammaren om hur det var för ett och ett halvt år sedan, citera vad några av remissinstanserna ansåg.
Sveriges Kommuner och Landsting menade att "de föreslagna fasta hållpunkterna är alltför snäva och därför inte realistiska".
Samhall skrev att "de föreslagna tidsgränserna i rehabiliteringskedjan är för snävt satta och då med hänsyn till att det finns många sjukdomstillstånd och funktionsnedsättningar som kräver både mer omfattande och längre rehabiliteringsinsatser".
Statskontoret avstyrkte förslagen med hänvisning till det bristfälliga underlag som arbetsgruppen lämnat och den korta tid för införandet som föreslogs.
Försäkringskassan påpekade att arbetet med att få ned sjukskrivningstalen är långsiktigt, och därför är Försäkringskassan "mycket tveksam till att nu genomföra omfattande förändringar inom sjukförsäkringen utan att ta den tid som krävs för att reda ut otydligheter och analysera effekter".
Jag skulle kunna fortsätta länge och berätta vad remissinstanserna talade om för denna kammare och för regeringen för ett och ett halvt år sedan.
Vi vet att regeringen och den moderatledda majoriteten i kammaren inte brydde sig om remissinstanserna. Man genomförde förändringarna. Efter de senaste dagarnas diskussion vet vi också att statsrådet inte hade tagit del av remissvaren. Regeringen har - ganska förvånande, kan jag tycka - de senaste dagarna gjort ett stort nummer av att man under helgen har knåpat ihop ett lagförslag som ska justera missförhållandena. Försäkringskassan, som jag träffade i morse tillsammans med socialförsäkringsutskottet, säger att det ytterligare ökar rättsosäkerheten. Rättspraxis finns inte på området, och det sätter handläggarna i en ohållbar situation.
När vi frågar om budget - var finns pengarna? - säger Moderaterna att det inte finns några pengar. Det man knåpat ihop under helgen, som enligt uppgift ska rädda människor från att bli utkastade, kostar ingenting. Det finns inte budgeterat någonstans. Det finns inga pengar. Förklaringarna är två. För det första kommer det inte att omfatta speciellt många. För det andra är pengarna redan försvunna. Regeringen har sänkt skatterna med 100 miljarder kronor. Pengarna är därför borta. Pengarna för att ge sjuka människor stöd, inkomstersättning och en möjlighet till återgång till arbetet finns inte. De har gått till skattesänkningar, mest till dem som har det bäst.
När det gäller den moderata medvetna utförsäkringspolitiken som vi beslutar om i dag finns det inga tankar på förändring eller omprövning eller på att åter gå igenom remissvaren, tvärtom. Det riksdagens kammare kommer att göra om några timmar är att stadfästa regeringens utförsäkringspolitik. Nästa år kommer tiotusentals människor att kastas ut ur försäkringen. Det är följden av ett medvetet beslut för ett och ett halvt år sedan. Redan vid årsskiftet kommer det att röra sig om 15 000 människor. Den 4 januari kommer de att kastas ut ur sjukförsäkringen och i stället stå på trappan till Arbetsförmedlingen.
Reglerna är emellertid inte på plats. Trots att det är det raka resultatet av ett beslut för ett och ett halvt år sedan är reglerna inte på plats. Jag anar, misstänker, att problemet är att den moderatledda regeringen inte trodde att det skulle bli på detta sätt. Jag tror att man utgick från fördomar om att människorna som fanns i sjukförsäkringen var lata fuskare och att de, om man satte ett stopp för försäkringen, skulle lyfta sig själva i håret, gå och klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Nu, ett och ett halvt år senare, visar det sig att människor som var sjukskrivna faktiskt var sjuka. Det är de människorna som nu kastas ut, utan att det finns ett regelverk på plats för vad man ska göra. Jag tror inte att människor blir friskare för att de kastas ut ur välfärdsförsäkringarna. Jag tror att det i stället behövs en aktiv politik för stöd, rehabilitering och återgång till arbete.
Även om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot har vi nu en sjukförsäkring med en stupstock där man medvetet kastar ut sjuka människor. I stället ska dessa ställa sig sist i kön på Arbetsförmedlingen. Dessutom har landet en regering som inte klarar hantverket, som vägrar lyssna på experter, som trumfar igenom dåliga förslag och över en helg hafsar ihop en ny lagstiftning.
Jag får många frågor från oroliga människor. Det är människor som är oroliga såväl för sin försörjning som för vart Sverige är på väg. Vart är landet på väg? Man säger att man är beredd att betala skatt, men då vill man också få tillbaka via välfärden. Man vill bo i ett solidariskt samhälle där den som är sjuk ska ha rätt att få sjukpenning och den som kan ska arbeta.
Några av dessa frågor skulle jag vilja ställa till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson. Till att börja med undrar jag om statsrådet nu har tagit del av de synpunkter som remissinstanserna och experterna på området kommit med. Sedan undrar jag när människor som lämnar sjukförsäkringen kommer att få sin ersättning. Kommer de att få den i tid? Och vad säger statsrådet till de människor som förlorar sin ersättning när pengarna nu rycks undan? Hur länge dröjer det - det är en ganska vanlig fråga som jag brukar få - innan regeringen hittar på någon ny panikåtgärd?
Mitt förslag är: Ta ett steg tillbaka. Tänk efter. Sluta kasta ut sjuka människor ur försäkringen. Gör om och gör rätt!
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avstyrker utförsäkringen. Därför vill jag yrka bifall till den gemensamma reservation från s, v och mp som finns till dagens betänkande.
Jag vill ha en generell sjukförsäkring som är solidariskt finansierad, ger ersättning efter förlorad inkomst samt har en riskspridning och en tydlig arbetslinje. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska känna sig trygg i att man får ersättning och aktivt stöd och rehabilitering för att kunna komma tillbaka i arbete. Det är här den stora striden står. Här finns den tydliga skillnaden mellan den moderatledda regeringen och den rödgröna oppositionen. Hur ska fler människor få rätten att göra rätt för sig, rätten att få känna glädjen i att arbeta?
Där den moderatledda regeringen säger att lösningen är att rycka undan pengarna för folk och få människor att ställa sig sist i kön på Arbetsförmedlingen, tror jag att det är precis tvärtom. Varje människa vill arbeta. Människor som är sjuka behöver stöd, hjälp och rehabilitering för att komma tillbaka. Där står skillnaden. Och det, herr talman, är det vi röstar om i dag. Vi röstar om en sjukförsäkring där man stadfäster utkastningen av sjuka människor eller den rödgröna gemensamma reservationen där vi säger: aktivt stöd tillbaka till arbete. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt till sjukersättning och stöd.
(Applåder)
I detta anförande instämde Marina Pettersson (s).