Herr talman! Det är en mycket intressant debatt
som förs här. Jag skall inte gå in i alla dess delar.
Jag vill tillfoga någon liten kommentar.
Det är självklart och oomtvistligt att EU-avtalet
och den lagstiftning som är knuten till det går före
svensk inhemsk lag. Detta är inte anmärkningsvärt.
Det gäller alla internationella avtal. Det är ju en
huvudregel -- pacta sunt servanda -- att ett land som
går in i ett internationellt avtal sedan är skyldigt att
följa detta avtal i alla dess delar. Man kan inte sätta
några delar av avtalet ur spel genom att hänvisa till
inhemsk lagstiftning, inklusive den inhemska
konstitutionen. Som avtalsslutande part är man
skyldig att se till att den egna lagstiftningen
stämmer med de förpliktelser som man enligt det
internationella avtalet har iklätt sig.
Om man förfasar sig över detta får man avvisa allt
internationellt samarbete som bygger på
förpliktande åtaganden.
Ett bra exempel på detta är Europakonventionen
om mänskliga rättigheter, där det också finns en
domstol som ser till att de enskilda länderna följer
denna Europakonvention. Stiftar man lagar eller
tillämpar lagar på ett sätt som strider mot
konventionen, så kan domstolen ålägga landet att
ändra sin lagstiftning eller tillämpa den på ett annat
sätt. Även Sverige har ju råkat ut för sådana saker,
trots att vi inte gjort Europakonventionen direkt till
svensk lag. Det skall vi numera göra, och det tycker
jag är bra.
Det är alltså inte någonting anmärkningsvärt i att
också det här internationella avtalet går före svensk
lagstiftning. Men av det skall man inte dra
slutsatsen att våra konstitutionella regler inte
betyder någonting. Våra grundlagar reglerar vad
Sverige kan ikläda sig för internationella avtal. De
avgör hur svenska företrädare kan uppträda i t.ex.
ministerråd, regeringskonferensförhandlingar eller
för den delen Europaparlamentet. De som
företräder Sverige är skyldiga att följa den svenska
grundlagen.
Därför tycker jag det var bra att man avvisade den
berömda s.k. ''plattläggningsparagrafen''. Den
hade möjligen kunnat uppfattas som ett slags
fribrev på förhand till svenska företrädare i t.ex.
ministerrådet att gå med på saker och ting som
skulle strida mot den svenska grundlagen. Nu är det
inte så.
Eftersom alla de frågor i EU som skulle kunna få
bäring på den svenska grundlagen är av den arten
att de kräver enhälliga beslut -- jag tror inte man
kan hitta någon fråga inom området för
majoritetsbeslut som skulle kunna komma i
konflikt med vår grundlag -- så kan man därmed
säga att vår grundlag binder Sveriges agerande i
ministerrådet. Eftersom det där krävs enhällighet
kan man därmed säga att vår grundlag har i det
avseendet fått utsträckt gilighet, till att gälla hela
EU, om vi är med. EU:s ministerråd kan i
praktiken inte fatta beslut som skulle strida mot den
svenska grundlagen.
I stället för att hävda att EU-medlemskap skulle
försvaga grundlagen, så skulle jag, herr talman,
vilja hävda att EU-medlemskap förstärker
tillämpligheten av den svenska grundlagen. Den
svenska grundlagen blir en restriktion på
beslutsfattandet i EU:s ministerråd och på vad som
kan beslutas också vid EU:s regeringskonferenser.
Jag tyckte det var viktigt att föra in den här
aspekten i denna debatt.