Herr talman! Bengt Hurtig, Lena Klevenås och
Birgitta Hambraeus har i likalydande
interpellationer till statsministern frågat dels om
EU frångått principen om gemenskapsrättens
företräde framför nationell rätt, dels om Sverige i
förhandlingarna lyckats få ett permanent undantag
innebärande att svensk grundlag gäller i Sverige
även i de avseenden den skulle kunna strida mot
EU-rätt. Interpellationerna har överlämnats till
mig för besvarande.
I Sverige har vi fyra grundlagar: regeringsformen,
successionsordningen, tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen. Jag vill
inledningsvis göra klart att dessa lagar inte, för att
låna ett uttryck från frågeställarna, kommer att
''köras över'' av EG-rätten.
Detta innebär emellertid inte att EU frångått
principen om gemenskapsrättens principiella
företräde framför nationell lagstiftning i
medlemsstaterna eller att Sverige fått något
permanent undantag av den innebörd
frågeställarna avser. Något sådant undantag behövs
inte för att vi skall kunna hävda våra grundlagar.
Hela arbetet för att uppnå ett integrerat Europa
med fri rörlighet för människor, tjänster, pengar
och varor skulle riskera att bli kraftlöst om de
gemensamt fattade besluten inte följdes.
Företrädesrätten för EG-rätten har sin grund i att
medlemsstaterna överlåter beslutanderätt på vissa
områden till gemensamt beslutsfattande. I allt
väsentligt gäller detta integrationens
huvudområde, dvs. det ekonomiska. Det är ju då
ganska självklart att de stater som på så sätt har
överlämnat sin beslutanderätt till en gemensam
institution inte därefter själv kan hävda att egna
ensidigt beslutade regler skall gälla i stället för de
gemensamt beslutade. Även i övriga
internationella sammanhang är detta en oomtvistad
princip, låt vara att det av naturliga skäl i praktiken
kan vara förenat med svårigheter att upprätthålla
den på det internationella planet i övrigt.
Enligt min mening ger interpellationerna tyvärr
uttryck för ett förenklat synsätt på EG-rättens
förhållande till medlemsstaternas grundlagar. Jag
skulle därför vilja nämna några välkända och
viktiga förhållanden.
Det är endast på de områden som Sverige, och de
övriga ansökande staterna, överlämnar
beslutsbefogenheter till gemenskapen som EG-
rätten över huvud taget kan göra anspråk på
företräde. Gemenskapen har inga andra
befogenheter än dem som medlemsstaterna själva
överlämnat och gemenskapens institutioner kan
inte själva utvidga dessa befogenheter. Som
Grundlagsutredningen inför EG visade rör den
alldeles övervägande delen av grundlagarnas regler
interna svenska förhållanden som även vid ett
medlemskap skulle förbli helt svenska. Skulle det
bli aktuellt att flytta över nya områden till
gemenskapens kompetens måste det ske genom ett
nytt fördrag som samtliga medlemsländer enas om.
De beslutsbefogenheter som t.ex. Sverige skulle
överlämna bestäms av innehållet i det svenska
anslutningsfördraget. Den grundlagsproposition
avseende svenskt medlemskap i EU som riksdagen
nyligen antagit som vilande bygger bl.a. på att de
befogenheter som kan överlåtas inte är
obegränsade, utan att ett överlämnande av
beslutsbefogenheter förutsätter att gemenskaperna
upprätthåller ett verksamt skydd för grundläggande
fri- och rättigheter -- ett skydd som skall vara i nivå
med vårt eget och med den europeiska
konventionen om de mänskliga fri- och
rättigheterna.
Europakonventionen är som bekant numera en
integrerad del av EG-rätten, och EG-domstolen
har som en av sina uppgifter att bevaka att
konventionen efterlevs. Men därtill kommer att
även medlemsstaternas konstitutionella principer
och andra internationella konventioner ingår som
viktiga delar när EG-domstolen skall avgöra frågor
om grundläggande rättigheter.
EG-samarbetet har alltjämt sin tyngdpunkt på
regler för den inre marknaden, dvs. främst regler
om ekonomi, handel och angränsande ämnen. Det
är också bara här som majoritetsbeslut är möjliga.
I övrigt fordras att alla medlemsstater är överens.
Det innebär att EG har ett mycket begränsat
utrymme för att besluta om regler med inverkan på
svensk grundlag. Går en EG-institution längre går
den helt enkelt utöver de befogenheter den
anförtrotts av medlemsstaterna.
Jag vill i sammanhanget också erinra om den tyska
författningsdomstolens uppmärksammade
avgörande i samband med Tysklands anslutning till
Maastrichtfördraget och de tidigare solange I- och
II-besluten. Domarna innehåller viktiga bidrag till
en ökad förståelse av även den rättsliga dynamik
som finns i det europeiska samarbetet -- en
dynamik som snarare innebär ett gemensamt
europeiskt utvecklande av grundläggande rättsliga
principer än ett ensidigt dikterande från någon sida.
EG:s institutioner kan alltså inte själva tillägna sig
nya kompetenser.
Den svenska deklarationen avseende
offentlighetsprincipen som gjordes vid både
inledningen och avslutningen av
medlemskapsförhandlingarna skall också ses i detta
ljus. Deklarationen bör ses som en markering av
den vikt vi lägger och kommer att lägga vid våra
grundläggande konstitutionella principer. Den bör
också ses som ett led i ett särskilt svenskt bidrag till
den europeiska rättsutvecklingen. Det är nämligen
min fasta övertygelse att Sverige också på detta
område kan lämna viktiga bidrag till den
europeiska utvecklingen mot ökad integration.