Herr talman! Jag skall börja med att om igen
förklara inom vilka områden som grundlagarna kan
aktualiseras. Inom integrationens huvudområde är
det alltså mest fråga om vanliga lagar, dvs. inte
grundlagarna. Det är kanske inte det som är
föremål för den här debatten, utan här talar vi om
grundlagarna.
Den helt övervägande delen av våra grundlagar
faller alltså inte inom detta område. I
skärningspunkten kan ligga en viss konflikt med
några grundlagar, precis som Ingela Mårtensson
sade. Men detta är alltså en mycket liten del.
Om det skulle bli så att en grundlag berörs, kan
EG-domstolen få ta ställning till detta. Då har vi i
anslutningsfördraget påpekat att vi inte överlämnar
någonting till gemenskapen, utan vi förutsätter att
gemenskapen upprätthåller ett verksamt skydd för
de grundläggande fri- och rättigheterna. Det
skyddet skall alltså vara i nivå med vårt eget skydd
i 2 kap. regeringsformen och med den europeiska
konventionen för de grundläggande fri- och
rättigheterna.
EG-domstolen har varit mycket återhållsam och
försiktig när det gäller att komma in på
medlemsstaternas grundlagsområden, därför att
medlemsstaternas konstitutionella rätt ingår som
en del i EG:s rätt. EG-domstolen har alltså att ta
hänsyn även till Sveriges konstitution om en sådan
här fråga kommer upp.
Vad händer då vid en konflikt mellan EG-rätt och
svensk grundlag? Om EG skulle besluta om ett
direktiv som inte är förenligt med svensk grundlag,
kan det inte genomföras här i Sverige utan att
grundlagen först ändras. Direktiven förutsätter ju
nationell lagstiftning, och riksdagen kan inte stifta
vanlig lag i strid med grundlag. Om en EG-regel
från svenska utgångspunkter framstår som
konstitutionellt oacceptabel, menar jag att vi inte
skall se det som en konflikt mellan EG-rätt och
nationell rätt. Vad frågan i stället kommer att gälla
är om EG-organet haft rätt att fatta ett sådant
beslut. Ligger detta inom ramen för den
beslutanderätt som har överlåtits? Om svaret på
den frågan blir nej, gäller inte beslutet i Sverige.
Jag påpekar i interpellationssvaret att EG inte har
någon annan beslutanderätt än den som
medlemsländerna har överlåtit till gemenskapens
institutioner. Vad som är viktigt är att de själva inte
har ensamrätt att bestämma sin egen kompetens.
När det gäller att fastställa gränserna för
kompetensområde har de nationella organen
samma uppgift. Det var just den frågan som
behandlades av den tyska författningsdomstolen,
när den i sin prövning av Maastrichtfördraget
uttalade att den avser att pröva giltigheten av EG-
beslut. Inom det överlåtna området har EG-
domstolen ensam giltighet i rättsakterna, men när
det gäller gränserna har alltså nationella organ
samma uppgift.
Det är alldeles riktigt att EG-rätt har företräde
framför nationell rätt, men det är alltså inte så
enkelt som att EG tar över i alla lägen.