Herr talman! Jag skall i den här debatten nöja mig
med att ställa några frågor till statsrådet Laurén.
Det är alltså klart att Sverige måste rätta sig efter
hur EG-domstolen tolkar de gemensamma
reglerna. Domstolar och myndigheter i EG-
länderna är därefter skyldiga att tillämpa EG:s
regler, även om lagarna i hemlandet inte har
ändrats i enlighet med gemensamt beslutade regler.
Jag undrar hur statsrådet ser just på att detta skall
kunna ske även om lagarna i hemlandet inte har
ändrats.
Det är också alldeles klart -- vilket det har lämnats
andra besked om från regeringshåll -- att principen
om EG-rättens företräde innebär att det är EG-
rätten som gäller vid en konflikt mellan EG-rätten
och nationella lagar och regler. Det här gäller alla
slags lagar i ett land, även grundlagar, och oavsett
om de nationella reglerna har tillkommit före eller
efter en viss EG-regel.
Sedan finns det ett prejudikat från EG-domstolen
om det ömsesidiga erkännandet av lagstiftning,
dvs. att en regel i ett EG-land skall erkännas av de
andra länderna. Hur ser statsrådet på att EG-
domstolen har gått så långt i sina möjligheter till
innovationer som man har gjort i det här rättsfallet?
Det är också klart att Högsta domstolen i
fortsättningen måste rätta sig efter EG-domstolens
tolkning av EG-rätten. Trots att EG:s lagstiftning
skall utgöra en del av den svenska rättsordningen
kommer Högsta domstolen i Sverige även att sakna
behörighet att ogiltigförklara sådana delar av vår
lagstiftning. Anser statsrådet att det här går alldeles
för långt och är delvis främmande för svensk
rättsordning?
Slutligen är det så att riksdagen nu har fattat ett
beslut om en beredskap för grundlagsändringar
inför ett svenskt medlemskap i Europaunionen. Jag
undrar: Anser statsrådet att det är objektivt och
opartiskt att man gör på detta sätt, innan
folkomröstningen har skett? Borde man inte ha
avvaktat folkomröstningen innan man fattar ett
beslut av den här karaktären? Om resultatet blir
nej, är ju de här förändringarna meningslösa.