Fru talman! Det verkar som om näringsministern
inte lyssnade på mitt inlägg. Han verkade ha ett fär-
digskrivet andra anförande och angrep mig för saker
som jag över huvud taget inte tog upp i mitt första
inlägg. Men låt mig ändå kommentera detta för att vi
ska få en konstruktiv debatt.
Ja, det är det fria företagandet som i stor utsträck-
ning har byggt upp välfärden i Sverige. Staten ska
vara stat och göra det som åligger staten. Det gäller
väldigt mycket inom utbildning och rättsväsende, att
se till att man får bra regler så att man får bra företa-
gande och bra villkor för arbetskraften och de som
ska jobba, utvecklas och trivas i Sverige.
Jag är stolt över att vi räddade SSAB under den
borgerliga regeringen i början 1980-talet. Lika stolt är
jag över att vi genomförde de radikala avregleringar-
na av telemarknaden, IT-marknaden, elmarknaden
och av arbetsförmedlingarna som enligt många inter-
nationella bedömare skapade basen för den ekono-
miska återhämtningen på 1990-talet.
Jag är glad över att näringsministern blev åtmins-
tone lite mer realistisk i sitt andra inlägg och kom
ihåg någon mån av självkritik och inte bara ser allt i
blått och menar att allt är enkelt och lätt kan genom-
föras.
Vi har faktiskt betydande problem. Det gäller Gi-
slaved, Degerfors och Katrineholm som jag har valt
som exempel. Det är exempel som väl lämpar sig för
att sammanfogas med flykten av huvudkontor ur
landet - beslutskraften försvinner ur landet beroende
på att det inte varit tillräckligt attraktivt att stanna.
När huvudkontoren inte finns i Sverige minskar
trycket på att satsa på Gislaved och på att satsa i De-
gerfors och i Katrineholm. Det är därför viktigt att ha
huvudkontor, forskning och utveckling i Sverige. Det
är förödande när utländska dotterbolag bara till en
tiondel av vad de sade för åtta år sedan anser det värt
att satsa på Sverige. Detta är ett direkt underkännande
av det klimat som vi är så beroende av för vår välfärd
och utveckling.
Björn Rosengren, det är inte bara öppet arbetslösa
som det handlar om, utan det handlar i lika hög grad
om hur många det är som arbetar en vanlig vardag.
Det är faktiskt det vi lever på - dvs. på dem som
arbetar. Äts då minskad arbetslöshet upp av syssel-
sättningsåtgärder, av närmast mer än fördubblade
långtidssjukskrivningar sedan år 1997 och av en
kraftig ökning av förtidspensioneringarna är detta ett
underkännande och ett allvarligt problem.
Vi måste satsa mer på att få tillbaka människor i
arbetslivet. Vi måste se till att vi tar bort sjukhuskö-
erna, att människor får vård i rätt tid. Det är lönsamt
för den enskilda människan. Det är humant, och det
är lönsamt för skattebetalarna.
Vi måste stärka småföretagandet. Det nyföreta-
gande som vi nu har är det lägsta sedan man började
föra statistik. Detta är allvarligt.
När företagare kan sitta i skatteprocesser i 20 år
och få rätt men har varit i personlig konkurs i 20 år är
det inte bara tragedi utan också skandal. När männi-
skor som trots att de gjort allt rätt får straffavgift
enligt miljöbalken eller - bara för en med några dagar
för sent inlämnad blankett - får dryga böter och an-
mälan till åtal, är det skandal att man inte gör något åt
det. När man har småföretagare som utan att ha fått ut
en krona i företaget, beroende på straffåtgärder i form
av 3:12-regler som förföljer småföretagarna, är det
skandal när de tvingas i personlig konkurs.
Till sist, fru talman, vi sänker skatterna för en
bred svensk medelklass. Socialdemokraterna har gjort
det för Sveriges rikaste personer och har satsat på
maxtaxor för många högavlönade. Bl.a. jag har an-
ledning att tacka näringsministern för det bidraget,
men det avstår jag gärna från.