Fru talman! Alla som något har följt den senare
tidens nyhetsrapportering har kunnat konstatera att
varsel och företagsutflyttningar ökar dramatiskt. År
2001 varslades 69 000 personer vilket kan jämföras
med att 25 000 varslades året dessförinnan - år 2000.
Den öppna arbetslösheten bland ungdomar noteras nu
till 8,3 %. Konjunkturinstitutet signalerar recession
för första gången på över åtta år.
Mariestad, Stockholm, Västervik, Kumla, Linkö-
ping, Gävle, Gislaved, Mjällby, Perstorp, Trelleborg,
Karlskrona, Ludvika, Katrineholm, Vaggeryd, Norr-
köping, Degerfors, Arvika, Gimo, Silverdalen och
Trollhättan - listan över drabbade orter slutar inte
där. Och en lista över alla de människor som drabbats
är förstås oändligt mycket längre.
Regeringsföreträdares självberöm när arbetstill-
fällena ökade har nu övergått till ett ständigt pekande
på den internationella konjunkturen. Utvecklingen,
som sades vara ett resultat av den egna förträfflighe-
ten, har nu när problemen hopar sig övergått till att
vara någon annans fel.
I de tidigare inläggen har det diskuterats hur Sve-
rige har lyckats i olika tidsperioder. Men det intres-
santa är kanske att jämföra olika länder under samma
tidsperiod. Hur har Sverige klarat sig då? Har rege-
ringspolitiken lyckats? Har regeringen gjort ett bra
eller dåligt jobb?
Om vi tittar på sysselsättningsutvecklingen under
åren 1995 till 2000 när socialdemokraterna har haft
makten kan vi se att följande länder i EU har gått
bättre: Irland, Luxemburg, Spanien, Nederländerna,
Finland, Portugal, Storbritannien, Frankrike, Belgien,
Italien och Danmark. Dessa länder har det gemensamt
att de under den här perioden har haft en snabbare
sysselsättningsökning än vad Sverige har haft. Av
EU:s femton länder har elva haft en bättre sysselsätt-
ningsutveckling än Sverige enligt statistik från Eu-
rostat och kommissionen.
Sverige är ett litet och extremt exportberoende
land i en global ekonomi. En annan ekonomisk poli-
tik hade naturligtvis inte förhindrat varje utflyttning,
nedläggning eller varsel, men jag är övertygad om att
en annan politik hade skapat bättre förutsättningar för
att bevara jobb och företag i vårt eget land. Vi Krist-
demokrater har år efter år föreslagit en rad åtgärder
för att göra Sverige bättre rustat att möta framtiden.
Men de år av goda konjunkturer som hade varit
utmärkta för att vidta viktiga förändringar har gått
förbi under en enastående passivitet från regeringens
sida. Det blev inga sju feta år, som statsministern
talade om. Och de feta år som kom har inte använts
för att fylla ladorna eller för att genomföra de struk-
turförändringar som snart sagt varje ledande ekonom
efterlyser. Näringsdepartementets ministrar har blivit
tafatta brandmän i stället för att fungera som träd-
gårdsmästare i det svenska näringslivet. För detta
förtjänar regeringen stark kritik.
Näringsminister Björn Rosengren koncentrerar
uppenbarligen nu sina krafter på att diskutera åtgärder
som gör det dyrare för företag att varsla eller lägga
ned verksamhet. Och Hans Andersson synes vara
inne på samma linje - förstås, höll jag på att tillägga.
Men likt den man som efter en glad kväll söker efter
de borttappade nycklarna under gatlampan - inte för
att det är där som han har tappat nycklarna, utan för
att det är lättare att leta där - söker man på fel ställe.
Och om man söker på fel ställe, finner man inte heller
lösningen. Sökandet blir fåfängt.
Lika litet som det går att kommendera fram nya
jobb går det att kommendera företag att behålla an-
ställda. Sådana åtgärder skulle kanske på marginalen
rädda något jobb, men det skulle också, och långt mer
effektivt, motverka tillkomsten av nya jobb i vårt
land. Att försöka förbjuda nedläggningar innebär
också i praktiken att nyetableringar inte sker. Gör det
inte, Rosengren!
Det är genom att Sverige blir en god miljö för att
starta och driva företag som arbetslösheten hålls nere
och välfärden tryggas. Utan tillväxt har vi bara ned-
skärningar att fördela.
Vi talar ibland om näringsklimat, och det leder
naturligtvis tankarna fel. Det handlar inte bara om att
göra det bättre för ett fåtal, för dem som startar och
driver företag. Det handlar om att göra det bättre för
hela befolkningen. Det handlar om att skapa ett lön-
tagarklimat som gör det möjligt för fler att försörja
sig själva och att som skattebetalare bidra till det
gemensamma. Ett framgångsrikt näringsliv är grun-
den för den svenska välfärden, för en god vård, för en
väl fungerande skola och för en äldreomsorg med hög
kvalitet. Nu fordras en helt ny politisk inriktning. Det
är hög tid att man på Näringsdepartementet synkroni-
serar de få handlingarna med de många orden.
Vi har gång på gång föreslagit en rad åtgärder
som skulle kunna förändra situationen. Jag skulle i
dag vilja be Björn Rosengren att försöka mota bort ett
av de orosmoln som hopar sig över småföretagen. Det
handlar om arbetsgivarens sjuklöneansvar i sjukför-
säkringen som föreslås bli 60 dagar. Jag tror att
många företagare och många som ofta är sjuka skulle
vilja få ett besked från regeringen om att det inte blir
någonting av det förslaget. Ge besked, Björn Rosen-
gren!
(Applåder)