Fru talman! De senaste åren har sysselsättningen
ökat i landet. Det har lett till minskad arbetslöshet och
en högre BNP-tillväxt än vi varit bortskämda med på
sistone samt inte minst bättre statsfinanser.
Det privata konsumtionsutrymmet har ökat. Skat-
teintäkterna har också ökat, vilket lämnat utrymme
för både utgiftsreformer och skattesänkningar.
Framtiden ser dock dystrare ut. En mycket ange-
lägen fråga i dagens debatt, fru talman, är varför
många av våra företag flyttar utomlands - främst till
låglöneländer - och lämnar besvikna uppgivna före
detta anställda åt sina öden. Det kan vara anställda
som har jobbat länge i företaget och kanske förväntat
sig att stanna på sin arbetsplats till pensionen.
Att inte i tid möta framtidens krav och t.ex. kom-
petensutveckla sin personal är ett resursslöseri man
inte har råd med i dagens globaliserade värld, präglad
av snabba förändringar. Kontinuerlig kompetensut-
veckling gynnar både arbetstagare och arbetsgivare
och måste huvudsakligen vara dessas ansvar, framför
allt arbetsgivarens. Staten kan på olika sätt försöka
underlätta kompetensutvecklingen.
En av dessa chanser kunde ha varit möjligheten
till individuella kompetenskonton som regeringen nu
tyvärr sumpar genom att skrota den ambitiösa utred-
ningen. Den kunde ha legat till grund för att den en-
skilde individen hade fått en liten grundplåt för sin
kompetensutveckling och på så sätt stå bättre beredd
vid nedläggning och arbetslöshet.
Frågan blir vart de 2,5 miljarderna från överens-
kommelsen tar vägen. Jag är rejält besviken. Lika
besvikna kommer alla arbetstagare och enskilda fö-
retag att bli som nu går miste om chansen att indivi-
duellt få bestämma om sin kompetensutveckling.
Fru talman! Varslen förra året var många: 31 000
bara inom industrin. Det har inte varit värre på över
tio år då ca 80 000 inom industrin varslades.
Nedläggningsbeslut på väletablerade företag som
Gislaveds däck och stålverket i Degerfors skakar
landet, och kommunalråd och landshövdingar deltar
och uttalar sig. Ericsson säger också att man kommer
att varsla på nytt. På alla dessa orter har människor
fått gå från sina platser.
I många av dessa fall var det inte huvudsakligen
lönsamheten som brast utan vad företagsledningarna
kallade strategiska hänsyn, vilka för utomstående inte
alltid verkar invändningsfria.
Fru talman! Underleverantörer som jagar kostna-
der på alltmer hårdnande marknader drivs att flytta
tillverkningen till låglöneländer. Om det enda som
betyder något för svensk industri vore att jaga kort-
siktiga kostnadsfördelar så kanske det är logiskt. Men
det är inte så man bygger industriell långsiktig styrka,
utan forskning visar att man gör det i kluster, i var-
andras närhet och i utvecklingssamarbete mellan
leverantörer och kunder. Givetvis måste ens kostna-
der hela tiden ses över. Allt annat är dålig hushåll-
ning. Men att stirra sig blind på dagens kostnads-
struktur är ett statiskt reaktivt synsätt, vilket knappast
leder till framgång i en dynamiskt föränderlig värld.
Kortsiktigheten i näringslivet börjar nu också kri-
tiseras internt, vilket förhoppningsvis kan öppna
dörrarna för en diskussion om hur ägaransvaret ska
tas i ett näringsliv som alltmer ägs av anonyma fon-
der, vilka egentligen ska företräda våra intressen,
eftersom det är våra sparpengar och våra pensions-
pengar. Våra intressen som anställda, som underleve-
rantörer, som kunder och som samhällsmedborgare,
beroende av den service, infrastruktur och framtidstro
som kan vara intimt förknippad med framtiden för de
företag som vi själva delvis äger, måste givetvis göra
sig hörda.
Vad är viktigast för oss? Givetvis är det att företa-
gen är konkurrenskraftiga nog att möta framtiden.
Men viktigare än att kortsiktigt möta kvartalsbokslut
och kanske få någon promilles högre avkastning kan
vara att företaget på orten hemmavid kan fortsätta att
verka där och att service och infrastruktur finns kvar
där. Ibland kanske omvandlingstrycket omöjliggör
annat än en nedläggning eller flytt. Men i andra fall
kanske det skulle ha betydelse om styrelsen i bolaget
speglat de faktiska ägarna och om alla hade fått säga
sitt hjärtas mening. Då hade kanske andra beslut
fattats och andra prioriteringar gjorts.
Det är kanske dags att AP-fondernas, PPM-
fondernas och sparfondernas rättmätiga ägare börjar
föra sin egen talan. Man kan ju undra om de som nu
sitter på rösträtterna, fondernas förvaltare, skulle föra
sina rösträtters talan och argumentera som de rättmä-
tiga ägarna, dvs. vi sparare, skulle.
När uppsägningstiderna nu går ut är det ju ound-
vikligt att arbetslösheten stiger om inte nyanställning-
arna kan kompenseras. Och det fattas också utbildad
arbetskraft.
Våra stora företag som vi alla har räknat som
svenska stöttepelare i ekonomin har i och med globa-
liseringen sålt ut sig till större utländska ägare, och då
är steget inte långt till att flytta verksamheten också.
Negativt för sysselsättningen i Sverige är också att
huvudkontoren efter uppköp och sammanslagningar
ofta flyttas till det land där den största ägaren har sitt
hemvist.
Känslan att behålla företaget i Sverige finns inte
kvar, och det är här som man skulle vilja ha en dis-
kussion om ägandet och om hur Sverige ska stå in-
dustriellt rustat för framtiden.
Skillnaden mellan dagens lågkonjunktur och kri-
sen för tio år sedan är att dagens kris beror på överin-
vesteringar i IT-företag och telecom, en aktiebubbla
som spruckit och exceptionella världshändelser. Vid
den förra krisen var det också en kreditbubbla, men
det var en kostnadskris. Då försökte vi med fast väx-
elkurs. I dag klarar sig Sverige relativt väl tack vare
att vi gynnas av att kronan är svag, framför allt gen-
temot dollarn. Därför går exportföretagen bra. Förut-
sättningarna hade inte varit lika goda om vi hade varit
med i EMU. Och just detta, förmågan att lättare rida
ut konjunktursvängningar och chocker, är ett av skä-
len till att stå utanför. Rapporter pekar också på att
Sverige har klarat sig mycket bra ekonomiskt gente-
mot många länder i EU.
I mitt nästa inlägg kommer jag att tala lite om
kompetensen.