Fru talman! Jag har anmält mig till den här de-
batten egentligen av ett skäl. Jag är orolig för min
hembys framtid. Men egentligen är det inte min bys
framtid jag är orolig för, utan jag är orolig för framti-
den i alla tusentals små orter i det här landet. Jag är
orolig för Sysslebäck i norra Värmland, precis som
jag är orolig för framtiden på alla mindre orter i Kro-
nobergs län.
Jag bor i en liten ort med omkring 220 invånare.
Den heter Delary. Det är ingen stor ort, men det är ett
trivsamt ställe att bo på. Delary har ingen historia
som gör att människor vallfärdar dit för att uppleva
det unika på orten. Mest känd är väl orten för att ha
fostrat den förre förbundskaptenen i fotboll, Olle
Nordin. Sångerskan Kikki Danielsson har också vuxit
upp på orten.
Vi har ingen egentlig industri på orten. Pappers-
massefabriken, som historiskt sett varit ortens stora
industri, lades ned 1980. Här jobbade nästan alla på
orten, vissa på heltid, andra på deltid. Vanligt var att
man kombinerade anställningen med ett jobb i den
egna skogen. Fortfarande står byggnaderna kvar som
ett monument över svunna tider. Där står den gamla
verkstadslokalen med utslagna fönster. Där står de två
stora silona som enorma kolonner i en romersk tem-
pelbyggnad. Laboratoriebyggnaden förfaller. Där
massaved lagrades ligger i dag ingen avverkad ved.
Där har björkslyn tagit över och växer och frodas. Ja,
det är ingen rolig syn när en industri och ett industri-
område bryts ned och förvandlas till något spöklikt,
när orten och ortens invånare, som under generationer
har varit beroende av bruket för sin försörjning, måste
söka nya vägar för sin överlevnad, när skolans elev-
antal minskar, när ortens invånare inte orkar hålla i
gång sin samlingslokal, när Konsumbutiken måste slå
igen och när bensinstationen bara kan ha öppet under
några enstaka timmar mitt på dagen.
Den här beskrivningen av orter, fru talman, var
inte så ovanlig under 60-talet. Då handlade det främst
om norra Sverige, men i dag pågår denna nedbrytning
av de mindre orterna i hela vårt avlånga land. I Kro-
nobergs län kan listan göras lång. Strömsnäsbruk,
Traryd, Fridafors och Konga är några exempel. För-
visso ligger helt andra mekanismer bakom dagens
utarmning av de mindre tätorterna än vad det gjorde
för 40-50 år sedan. Men resultatet blir detsamma.
I de mindre orterna har kommunerna svårt att ge
den samhällsservice som man som invånare kan för-
vänta sig. De som pendlar till lite större orter väljer
att göra sina inköp där och undergräver därmed den
lokala butikens underlag. Att de människor som ar-
betar på andra orter också gör sina inköp där är fullt
förståeligt, men det får en mycket negativ konsekvens
för dem som är mer eller mindre bundna till orten: ett
sämre sortiment i affären, högre priser och i slutändan
en uppenbar risk att affären försvinner.
Fru talman! Delary är inte unik. Delary är inte ett
undantag bland de svenska småorterna. Delary är
snarare ett typexempel på en ort med dryga 200 invå-
nare som frenetiskt kämpar för sin överlevnad i den
starka centralisering som sker i dag.
På den tid som jag har på mig i denna debatt finns
det inte möjlighet att göra en fullständig beskrivning
av de mindre orternas situation, inte heller att beskri-
va all den kraft för överlevnad som man känner när
man pratar med människor i de här orterna och inte
heller att göra en utförlig beskrivning av möjliga
åtgärder för att vända den olyckliga spiralen till något
positivt. Regeringen har nyligen lagt fram en regio-
nalpolitisk proposition, så det kommer att finnas all
möjlighet att diskutera just dessa frågor i en nära
framtid.
Men det är två företeelser som jag vill ta tillfället i
akt att utveckla.
Jag börjar med den första. Enligt min mening vore
det rimligt att i en framtid se att kommuner och myn-
digheter organiserar sig på ett sådant sätt att tillgäng-
ligheten för den enskilda medborgaren blir maximal.
Detta skulle bidra inte bara till att människor enklare
skulle kunna bo kvar även i de mindre tätorterna utan
också till en förbättring av människors möjligheter till
delaktighet i den demokratiska vardagen. Det vore
naturligt att bygga upp mötesplatser, eller om man
hellre vill kalla det medborgarkontor, även i de mind-
re tätorterna och i så fall vid befintliga skolor eller
bibliotek - mötesplatser där offentlig service samver-
kar med föreningsverksamhet och kommersiell verk-
samhet, mötesplatser där lokala entreprenörer kan
finna den kreativa miljö som krävs för ett framgångs-
rikt företagande.
Sedan är det den andra företeelsen. När människor
i dag säljer fastigheter i Delary går det naturligtvis till
som överallt annars. Mäklarna försöker på alla sätt att
få ut så mycket som möjligt av presumtiva köpare.
Vad jag har noterat är att alla unga spekulanter, ny-
gifta par med möjligen ett eller ett par barn som per-
manent vill bosätta sig på orten, inte har en chans att
konkurrera om fastigheterna när medelålders högin-
komsttagare väljer att köpa upp fastigheter inom
planlagt område i de mindre tätorterna. Jag hade
naturligtvis inte reagerat om man köpte fastigheter för
att permanent bosätta sig där, men så är inte fallet.
Man köper dessa fastigheter som tidigare under gene-
rationer har fungerat som permanentbostäder och
omvandlar dem till fritidshus. Inte sällan är köparna
från Danmark eller Tyskland, men det är även svens-
kar. Konsekvensen blir att allt underlag för skolan,
affären och bensinstationen försvinner. De få som bor
kvar permanent räcker inte som underlag för att hålla
uppe servicen i dessa mindre orter.
Fru talman! I Danmark har man löst problemet i
samband med medlemskapsförhandlingarna i fråga
om EU. Man erhöll ett undantag och kräver nu bop-
likt i samband med försäljningar av fastigheter. Även
Glesbygdsverket har nu fört fram dessa tankar när det
gäller våra mindre skärgårdssamhällen, som ju är de
mindre orter som hitintills har förts fram i debatten i
Sverige.
Jag är inte helt säker på att boplikt är den rätta vä-
gen att gå, och jag tror inte heller att den möjligheten
finns med tanke på de regler som vi har att ta hänsyn
till inom ramen för EU-samarbetet. Men en sak är
klar. Gör vi inget kommer vi att se en fortsatt lång-
sam död av alla mindre tätorter som omvandlas till
semesterorter. Om vi ska agera genom att tillskapa en
lagstiftning som motverkar omvandlingen eller om vi
ska finna andra vägar står för min del fullt öppet.
Men om vi ska lyckas vända utvecklingen måste
något göras så att möjligheterna stärks för de unga
människor som vill investera i ett permanentboende i
våra mindre tätorter, och det måste göras med högsta
prioritet.