Herr talman! Vi har talat om regionalpolitik, och
vi har under förmiddagen också kommit in på frågor
om infrastrukturen och vikten av att ha framkomliga
vägar. Jag vill använda detta tillfälle till att diskutera
och lyfta fram frågan om finansieringen av vägarna,
inte minst mot bakgrund av infrastrukturpropositio-
nen, som vi från oppositionen i går tog upp i olika
motioner.
Enligt budgetlagens huvudregel ska byggandet av
vägar och järnvägar finansieras med anslag över
statsbudgeten. Långsiktiga investeringar ska alltså
betalas omedelbart med statens löpande inkomster.
Riksdagen har dock vid flera tillfällen utnyttjat en
undantagsparagraf och beslutat om finansiering av
infrastrukturen på ett annat sätt än genom anslag. Lån
i Riksgäldskontoret och på kreditmarknaden har
jämte avgiftsfinansiering och samfinansiering gjort
att dessa investeringar nu inte uteslutande belastar
statsbudgeten. Det finns ytterligare en möjlighet ge-
nom att man upprättar ett partnerskap med den pri-
vata sektorn, det vi brukar kalla för public-private
partnership eller PPP.
PPP är en finansieringsform som har många olika
fördelar och som regeringen med dess stödpartier
väljer att inte utnyttja, detta trots att det finns goda
skäl att tro att näringsminister Rosengren gillar idén.
Han har talat för den, han har föreslagit den. Vi har
fattat beslut i trafikutskottet om att man ska finansiera
på detta sätt. Ändå händer ingenting.
Vad är då erfarenheten av effektiviseringar genom
PPP-lösningar?
I flera länder, bl.a. Storbritannien och Finland, har
partnerskap mellan den offentliga och den privata
sektorn fungerat mycket väl i samband med in-
frastrukturinvesteringar. Inte minst finns lärdomar att
dra av byggandet av motorvägen mellan Helsingfors
och Lahtis, där ett internationellt konsortium i hård
konkurrens lyckades pressa såväl byggtiden som
bygg- och underhållskostnaden väsentligt. Och man
räddade människoliv. Ett av de viktigaste argumenten
för att påskynda byggandet av motorvägen var att det
var en mycket olycksdrabbad sträcka.
I Sverige fattade riksdagen 1993 på den borgerliga
regeringens initiativ beslut om att byggandet och
driften av Arlandabanan skulle ske i ett partnerskap
med det privata näringslivet. Den finansiella lösning-
en innehöll ett antal komponenter: anslag, villkorslån
från staten, riskkapital från offererande privata aktö-
rer och lån på kreditmarknaden. Ett privat konsortium
svarade för byggandet och äger nu rätt att driva Ar-
landapendeln samt att ta upp avgifter för passagerare
som reser till Arlanda med andra aktörer än Arlanda-
pendeln.
Fördelen, utöver att privat kapital ställdes till för-
fogande, var att riskerna för projektet fördelades på
ett mycket bättre sätt. Dessutom innebar modellen
ökad effektivitet i projekterings- och byggfasen ge-
nom en hård konkurrens i upphandling där även ut-
ländska aktörer fanns med. Tidsplaner och kostnads-
ramar hölls på ett betydligt bättre sätt än i motsvaran-
de helstatliga infrastrukturprojekt.
I fråga om infrastrukturinvesteringar finns det en
rad fördelar med ett partnerskap mellan staten och det
privata näringslivet i förhållande till den rena anslags-
finansieringen som jag nämnde i början av anföran-
det. Jag vill nämna följande faktorer:
Det blir en jämnare fördelning av kostnader över
anläggningens livslängd. Det blir en mer ändamåls-
enlig fördelning av ansvar och risktagande mellan
olika aktörer. Det minskar den risk som staten går in
i. Det blir en ökad effektivitet i form av lägre kostna-
der och bättre kvalitet. Det blir en bättre statlig styr-
ning och kontroll över projektets kostnader. Dessa
långsiktiga åtaganden skapar incitament för god kva-
litet. Det blir ökade krav på god planering.
Nackdelarna består främst av risken för högre
transaktionskostnader i upphandling och finansiering,
samt brist på erfarenheter av dylika finansieringsmo-
deller. Men detta kommer med tiden att vara hanter-
bart.
Innan det genomförs nya infrastrukturprojekt i
partnerskap mellan staten och det privata näringslivet
måste staten förbereda sig mycket noga. Förarbetet
inför genomförandet av PPP-projekt är tidskrävande.
I exemplet med Arlandabanan tog det tre år från start
till dess att ett avtal var tecknat med ett privat kon-
sortium. Men i gengäld gick det så mycket snabbare
efter det att avtalet var tecknat.
Kristdemokraterna anser att erfarenheterna av
partnerskap mellan staten och det privata näringslivet
är så goda att ett mer omfattande och långsiktigt in-
vesteringsprogram bör tas fram. Regeringen bör där-
för tillsätta en speciell delegation för infrastrukturin-
vesteringar med alternativa finansieringsmodeller.
Den delegationen, menar vi, ska vara klart åtskild
från Regeringskansliet, få till uppgift att utreda förut-
sättningar för och uppläggning av nya alternativa
finansieringsformer för den svenska infrastrukturen,
samt ta fram ett investeringsprogram med denna typ
av finansiering. Därefter bör delegationen få till upp-
gift att leda arbetet med genomförandet av program-
met.
De projekt som väljs ut för denna form av finansi-
ering ska självfallet bidra till att uppfylla de av riks-
dagen fastlagda trafikpolitiska målen och behöver
därför ingå i myndigheternas flerårsplaner. De ska
vara väl avgränsade och medge en sammantagen
entreprenad av såväl byggande som drift och under-
håll. Storleken på projekten måste vara sådan att det
motiverar de eventuellt något högre upphandlings-
kostnaderna och att det därför blir intressant för ut-
ländska anbudsgivare.
Vi kristdemokrater vill peka på en lång rad intres-
santa motorvägs- och järnvägsprojekt som lämpar sig
väl för den nya PPP-lösningen. På vägsidan vill jag
nämna t.ex. en ny E 4-sträckning mellan Uppsala och
Hedeby, Norrortsleden i Stockholm, Förbifart Stock-
holm, Riksväg 40 mellan Borås och Jönköping, E 6 i
norra Bohuslän, E 4 i Sundsvall och E 22 genom
Blekinge och i Skåne.
På järnvägssidan vill jag nämna t.ex. Västkustba-
nan, Norge-Vänernbanan, elektrifieringen av Ble-
kinge kustbana, Ådalsbanans anslutning till Botnia-
banan, Nyköpings- och Östgötalänkarna på Södra
stambanan samt en järnvägstunnel i Göteborg.
Allt detta finns tillgängligt, men regeringen väljer
att inte i ett enda projekt använda PPP-modellen. Det
tycker vi kristdemokrater är ett oerhört slöseri med
effektivitet, med statens finanser och med människo-
liv.