Fru talman! Lars Wegendal är orolig för sin ort.
Det är även jag.
Jag har tidigare framfört att signalerna från rege-
ringen till skärgårdsbefolkningen - för jag är skär-
gårdsbo - är detta: Visst vill vi ha en levande skär-
gård, men du som bor där ska veta följande: Något
serviceutbud som affär, skola och post kan du i fram-
tiden inte räkna med - förutom sommartid, då ett
utbud av allehanda tingeltangel och färdigmat finns
att köpa utmed bryggorna. Varje gång du tittar ut
genom fönstret för att se väderförändringar, påminn
dig själv om att detta är en hälsoförmån och en njut-
ning, och den är hårt beskattad!
Visst låter det ironiskt, men så är den framtida
verkligheten - om ingenting drastiskt görs.
Bohusläns skärgårdsråd gav en del förslag i sitt
remissvar på betänkandet SOU 2000:67, Levande
skärgård. Glesbygdsverket föreslogs få i uppdrag att
tillsammans med aktörer från lokalbefolkningen ta
fram förslag när det gäller översiktsplaner, strand-
skydd, småskalig livsmedelsförädling, person- och
godstrafik och även strandstädning. Bohusläns skär-
gårdsråds förslag var alltså att verket skulle få i upp-
drag att föreslå tillämpningsbara åtgärder för att för-
hindra en långtgående omvandling från helårssam-
hälle till ett samhälle för fritidsbruk.
Fru talman! Glesbygdsverket presenterade nu i
somras, precis som Lars Wegendal tog upp, på upp-
drag av regeringen en rapport inom Arkitekturåret
2001. Uppdraget som regeringen gav var allmänt
formulerat, och verket valde att fokusera på förutsätt-
ningar att kunna bibehålla levande kust- och skär-
gårdssamhällen med en befolkning som bor där året
om och med tillfredsställande service och infrastruk-
tur. Glesbygdsverket lyssnade till människorna som
bodde i kustområdena.
I rapporten belyses hur våra nordiska grannar
motverkar en omvandling av helårsbostäder till fri-
tidshus. Norge, Danmark och Åland har ett gemen-
samt, och det är att man arbetar på att utveckla och
skärpa de lagstadgade möjligheter man redan i dag
har när det gäller att hejda denna omvandling. I den
här frågan har Sverige mycket att lära av sina grann-
länder. Det är t.o.m. så att våra grannlandskommuner
i kust- och skärgårdslandskapen har svårt att förstå att
svenska politiker står helt handfallna och passiva -
allt enligt rapporten.
Den svenska skärgården, från Strömstad till Hapa-
randa, står för unika naturvärden och en oersättlig
livsmiljö för människor, såväl bofasta som besökan-
de. Utifrån de framtidsstudier som gjorts av hur det
blir om inget görs från regeringens sida kan man
förstå den oro som utbreder sig i skärgårdsområdena,
och vad jag förstår även i våra inlandskommuner,
över att dessa naturvärden riskerar att gå till spillo i
brist på en aktiv och sammanhållande skärgårdspoli-
tik.
Ska kust- och skärgårdssamhällena långsiktigt
kunna överleva, även som rekreationsområde för
stadsbor och inlandsbor, krävs en bofast befolkning
året om. Därmed borde frågan vara av riksintresse.
Fru talman! För utveckling av en levande skärgård
har kommunikationsfrågorna en avgörande betydelse.
Även på det här området är samordningsbehovet
påtagligt mellan olika transporter. Skärgårdstrafiken
måste värnas och utvecklas för att möjliggöra kvar-
boende och stimulera näringsverksamhet i området.
Det måste skapas förutsättningar för människor, unga
familjer, att bo i skärgården men kunna arbeta på
fastlandet. Därför är färjetrafiken livsavgörande för
de boende på öarna. Reglerna och deras tillämpning
måste vara enhetliga och tydliga.
I dag är det tyvärr så att öar med biltrafik gynnas i
förhållande till dem som inte har biltrafik på grund av
statliga bilfärjor. Det bör åligga Vägverket och Gles-
bygdsverket att ta ett samlat grepp om regelverket
samt klargöra statens ansvar för färjetrafiken i skär-
gårdarna. Utredningen SOU 2001:67, Enskild eller
allmän väg, saknade tyvärr tydliga trafikpolitiska
mål. Utredningsdirektiven borde ha utgått ifrån att
trafik på land och till sjöss ska likställas samt att
trafik till sjöss är att betrakta som kollektivtrafik.
Samhällsföreningar runt vår kust är aktiva och har
många idéer om hur man främjar en hållbar utveck-
ling i skärgården. Jag rekommenderar er att gå in på
Glesbygdsverkets hemsida. Där kan man också läsa
om den rapport som Stockholms läns landsting har
tagit fram om framtidens skärgård. De scenarier som
beskrivs är hur det kan bli med de förutsättningar som
råder i dag.
Fru talman! Att vara en s.k. semesterkommun
med vikande befolkningsunderlag och många äldre är
en ekonomiskt påfrestande situation. Den fråga vi nu
ser uppstå, när summeringen av den vackra somma-
ren görs ute i attraktiva semesterkommuner, är denna:
Vem ska betala en nödvändig omsorg för de personer
som fått beviljat bistånd, t.ex. hjälp i hemmet, när den
biståndsbehövande sommarflyttar? Socialtjänstens
vistelsebegrepp fungerar bra - utom när det gäller de
attraktiva semesterkommunerna.
Ett förslag till lösning skulle kunna vara att hem-
ortskommunen och vistelsekommunen tillsammans
planerar semestervistelsen, tillsammans med den det
berör, så att en god vård kan ges även under semes-
tervistelsen. Vistelsekommunen kan på entreprenad
från hemkommunen utföra biståndsinsats som hem-
kommunen betalar. Det här känner jag till. Jag har
jobbat i hemtjänsten under sommarhalvåret och sett
hur betydelsefullt det är när det sker en samordning.
Men den ska även vara ekonomisk.
Det finns i dag en samlad kunskap om hur man
kan utveckla skärgården. Det som behövs är en rege-
ring som vågar ta beslut. Två saker är avgörande för
att unga familjer ska våga satsa på boende i skärgår-
den: fastighetsskatten och infrastrukturen.