Herr talman! Jag noterar ändå i diskussionen om
2010 som avvecklingsår att Rolf L Nilson säger att
''det bör stå fast''. Det öppnar just för den
kommentar som tidigare gjorts.
Beträffande tillförlitligheten gäller det som jag
nämnde redan i anslutning till Lennart Daléus
replik, att det ju är tack vare den ökade
erfarenheten och säkerheten i tekniska analyser som
vi successivt har fått en minskad tillförlitlighet,
beroende på att vi nu stänger av eller drar ned på
driften av kärnkraftverken vid betydligt mycket
mindre avvikelser än tidigare. Det är ju bra, för det
innebär att säkerheten i dag är betydligt mycket
större.
Det har från SKI:s sida konstaterats att säkerheten
under 80-talet har förbättrats ungefär hundrafalt.
Detta gör att vi bör vara ödmjuka i vår inställning
till frågan om avvecklingen av kärnkraften, inte
minst med tanke på tillförlitligheten. Skulle vi börja
lägga fast en plan över tidpunkterna och samtidigt
uppleva en press att av säkerhetsskäl stänga av och
dra ner litet grand på tillförlitligheten, kommer vi
betydligt snabbare in i en situation där vi kommer
att lida brist på egenproducerad el och i stället
kommer att få köpa el.
Det är värt att notera att Rolf L Nilson icke på något
sätt diskuterar den starka kopplingen emellan en
god tillgång på el och behovet av nya jobb för alla de
arbetslösa, inte minst de 250 000 som sedan 1990 på
något sätt har blivit friställda från den svenska
industrin. Hur skall vi ge dem arbete? Alla kan ju
inte sysselsättas inom tjänstesektorn, och därför
krävs det tillgång till el. Hur skall vi kunna få
utländska företag att etablera sig i Sverige? Hur
skall vi kunna skicka ut signaler i världen om att
Sverige är ett attraktivt industriland, om vi här
samtidigt som statsskulden bara ökar skall avveckla
hälften av den elproduktion som vi har i dag?
Det är inte trovärdigt. Jag tror inte heller att
människorna ute i landet sätter någon större tilltro
till den uppfattning som Rolf L Nilson har givit
uttryck för.