Herr talman! Min högt ärade och i alla avseenden
förträffliga kollega Gudrun Norberg, tillika
Folkpartiet liberalernas representant i
näringsutskottet och förespråkare i energifrågor,
har dess värre insjuknat. Därför har jag blivit
tillfrågad om jag under ett kort tag ville återvända
till energifrågorna, en av mina tidigare jaktmarker.
Det har jag sagt att jag gör mycket gärna.
Den debatt som jag har lyssnat på här i kammaren i
dag ger mig heller inte intryck av att särskilt mycket
skulle ha hänt i energidebatten sedan jag upphörde
att mera aktivt engagera mig i den. Det mesta som
sägs känns märkvärdigt välbekant.
Det nya, herr talman, som tillkommit är regeringens
förslag om en avreglering av den svenska
elmarknaden. En sådan utveckling välkomnar jag,
då den skulle stärka konkurrensen, ge en press på
priserna och se till att elen används där den bäst
behövs.
Vikten av långsiktighet i politiken är det alltid
angeläget att framhålla, men särskilt väsentlig är
den när det gäller energin, och det sammanhänger
med att de investeringsbeslut som måste fattas inom
energisektorn alltid är väldigt stora.
Förändringarna tar lång tid att genomföra.
Konsumenterna, såväl enskilda konsumenter som
näringslivet, har ofta sådana låsningar till de system
som har etablerats att om man försöker bryta upp
dem snabbt, leder det till mycket stora
merkostnader.
Därför tycker jag att det var värdefullt att Birgitta
Johansson underströk behovet av långsiktighet i
energifrågorna. Energiuppgörelsen från 1991, den
mellan Folkpartiet, Socialdemokraterna och
Centerpartiet, är mycket viktig. Jag är också helt
övertygad om att den i alla sina väsentliga delar
ligger fast. Den uppgörelsen gav tilltro till
statsmakternas vilja att föra en långsiktig
energipolitik utan en förlamande årtalsexercis, till
förmån för miljön, till förmån för arbetstillfällena
och för välfärden i Sverige.
Nu, herr talman, är det valår, och då händer det att
partiernas en gång undanställda käpphästar verkar
vakna till nytt liv, börjar gnägga och galoppera fram
till nya bataljer på valfältet. Jag både hoppas och
tror att ansvariga politiker efter valet, om inte förr,
skall kunna sätta grimma på de löslöpande
käpphästarna och leda dem tillbaka till den lugna
vrå där de hör hemma.
Den föreslagna nya energikommissionen borde
enligt min mening kunna bidra till att vi i Sverige
håller fast vid en förnuftig och långsiktig
energipolitik.
Herr talman! Det är bra att oljekonsumtionen
minskat. Ju mer vi lär om avfallsprodukterna från
fossila bränslen -- olja, kol och naturgas -- ju mer
inser vi att de tillhör de värsta miljöbovarna, både
i Sverige och internationellt. Redan den nuvarande
globala användningen av fossila bränslen är mycket
skadlig, och skulle den öka ytterligare, t.ex. till följd
av att u-länderna skulle satsa hårt på mera kol och
mera olja för sin utveckling, skulle hela tillvaron på
jorden kunna komma i fara.
Jag lyssnar alltid med stort intresse på dem som
liksom Lennart Daléus här i dag kräver en snabb
avveckling av kärnkraften. Jag lyssnar därför att
jag hoppas få höra hur de väger de olika faror som
är förenade med olika energislag mot varandra för
miljöns del och vad de kommer fram till för resultat
när de väger de faror som är förenade med
fossileldning mot de faror som är förenade med
kärnkraft, för ingen av dem är ofarlig.
Det är den avvägning vi gör av den totala
energiproduktionen som är det centrala. Men i den
här debatten från Lennart Daléus sida, än en gång,
inget besked om vilken avvägning han gör.
Jag hoppas också få höra vilka nya energikällor som
nu finns tillgängliga, inte sådana som befinner sig på
försöksstadium utan sådana som kan sättas in för att
utnyttjas för en effektiv energiproduktion. Själv har
jag stor tilltro till bioenergin och har varit med om
i det parti som jag tillhör att driva fram kravet på
en bioenergikommission.
Jag vet att bioenergi kan användas effektivt för att
ersätta värme på många håll, alltså ersätta framför
allt olja och kol, men att man också, om man lyckas
lösa tekniken på ett fördelaktigt sätt med förgasning
av bioenergi, kan komma att utnyttja bioenergi som
en källa för elgenerering.
Men vi är inte där än. Och även om man lyckas med
detta, har man därigenom inte besvarat den första
frågan, om vilken avvägning man gör mellan
faromomenten i att använda fossilbränsle och att
använda kärnkraft. Om man kan reducera den
totala användningen av något av de här två slagen,
vilket är det då man i första hand bör satsa på? För
egen del är jag inte övertygad om att en miljöpolitisk
prövning inte skulle resultera i att det är
fossilbränslena man bör vara särskilt aktsam med.
Bryr sig politiker om folkomröstningar? frågade
Lennart Daléus. Jag skulle vilja fråga: Bryr sig
Lennart Daléus om de frågor som ställs i
folkomröstningar? Jag ställer frågan därför att där
råder uppenbarligen en viss förvirring.
Jag har inte folkomröstningsvalsedeln framför mig,
men jag vet att på den talades det om att trygga
sysselsättning och välfärd, att avveckla kärnkraften
i den takt som medgavs för att bevara en hög
sysselsättning och fortsatt välfärd. Det stod
ingenting på valsedeln om att kärnkraften skulle
vara avvecklad till 2010. Jag tycker att de som
driver de här frågorna bör vara medvetna om att de
förvirrar människor, om de gör gällande att
folkomröstningen handlade om 2010.
Jag är naturligtvis lika väl som Lennart Daléus
medveten om att linje 2 hade en plan för hur man
tänkte sig en omställning som syftade till att 30 år
efter folkomröstningen skulle man kunna vara
färdig med kärnkraften. År 2010 fanns med i den
planen och kom också att användas i det
riksdagsbeslut som fattades efter folkomröstningen.
Men jag tycker inte att man kan jämställa en plan
för att försöka lansera en metod i syfte att ställa om
energisystemet, inkl. avveckla kärnkraften till år
2010, med det som faktiskt står på de valsedlar som
människor tog ställning till.
Jag och mitt parti känner oss bundna till det som
människor har röstat för i folkomröstningen.
Förvirra inte människor ytterligare genom att göra
gällande att det vid folkomröstningen fanns andra
frågor upptagna och att människor röstade på ett
annat sätt än på de saker som faktiskt stod på de
valsedlar som förekom vid folkomröstningen!
Herr talman! Socialdemokraterna tycker inte att
man skall betrakta el som vilken insatsvara som
helst. De vill se el som en insats för förädling av
andra svenska produkter. Det kan låta bestickande,
men är det egentligen ett rimligt sätt att se på en
insatsvara av det här slaget?
Bör man i så fall inte också låta samma principer
vara vägledande när det gäller andra insatsvaror
och t.ex. förbjuda export av pappersmassa? Det kan
inte vara riktigt att exportera pappersmassa. Den
kan vi ju också förädla i Sverige och göra om till
papper eller något annat.
Det rimliga är väl ändå att man har den prissättning
på alla varor som ger den bästa användningen av
produkterna eller varorna som sådana. Jag
betecknar el som en vara i sammanhanget. Man
skall alltså inte heller motsätta sig en riktig
prisavspegling när det gäller en så viktig produkt
som elen.
Jag tyckte att Rolf L Nilson komplicerade bilden
mycket för sig. Han sade: Om vi kan sälja el på
export kommer elpriserna i Sverige att stiga såvida
vi inte går in med stora statliga subventioner för att
hålla en vacklande elindustri under armarna. Om
elpriserna stiger måste vi alltså gå in med stora
subventioner för att inte den stackars elindustrin,
som förlorar mycket pengar på att elpriserna stiger,
skall gå omkull! Det ligger inte så mycket logik i det
resonemanget. Jag tycker inte att jag kan låta bli att
understryka det, herr talman.
Bengt Dalström tog upp kärntekniklagen som
innehåller ett förbud mot rätten för dem som så
önskar att göra konstruktionsritningar och beräkna
kostnader för nya kärnkraftsreaktorer. Jag tycker
inte att det är en bra lag. Rätten att tänka också med
papper och penna i hand eller vid datorn och
räkneapparaten borde inte kunna inskränkas. Nu
är det emellertid så, att ett centerkrav inom kretsen
av regeringspartier har varit att man skall behålla
lagen. Det har stöd av Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet här i kammaren. Inom kretsen av
regeringspartier har frågan också ingått i en
kompromiss kring energipolitiken. Men i sak ger jag
i denna fråga för egen del Bengt Dalström alldeles
rätt.
Herr talman! Det här är en debatt som handlar om
många saker. Jag vill sluta med att ta upp en sak som
sades från socialdemokratiskt håll om kravet på en
återindustrialisering i det svenska samhället. Det
kan vi säkert alla hålla med om. Men låt oss
samtidigt notera att antalet anställda inom den
privata sektorn inte har ökat ett enda dugg under
den långa period från 1950 och fram till dessa dagar
då socialdemokratin har varit ett dominerande parti
under långa tider. Det finns lika få anställda inom
den privata sektorn nu som på 50-talet.
Om vi vill ha ett starkt näringsliv bestående av både
stora och små företag och både industri- och
tjänsteföretag och som växer och ger arbete åt flera
är den en sak som behövs. Det är att den politik som
den nuvarande regeringen lagt fast får fullföljas för
företagens och Sveriges bästa.