Fru talman! Det var mycket billig politisk retorik. Jag tänkte försöka hålla mig undan från det. Jag tänkte faktiskt börja med att säga att jag tycker att regeringen har skött bankkrisen bra. Jag tycker att även Riksbanken och Riksgälden har gjort ett gott arbete tillsammans med Finansinspektionen. Sedan finns det delar i det hela som man kan diskutera, men det kan vi göra vid ett annat tillfälle.
Jag tänkte hålla mig till det som faktiskt sker i ekonomin i dag, framför allt de människor som riskerar att förlora sina jobb eller inte ens har kommit in under högkonjunkturen. Ungefär en halv miljon svenskar står i dag utan a-kassa med anledning av regeringens politik. Vi ser att varsel läggs i bilindustrin, byggsektorn, verkstadsindustrin, kommuner och landsting.
Innan varslen faller ut har först och främst de som har korta jobb drabbats och de som tidigare inte ens kom in. De kommer nu allt längre bak i kön. Låt mig ta några exempel från landet.
I Gävleborg finns landets högsta arbetslöshet. Där har 100 från Norrsundets Bruk ännu inte fått jobb, och de kommer att straffas med sänkt a-kassa. Arvika har drabbats av 1 100-1 200 varsel. 10-20 procent av dem har ingen a-kassa, och kommunen har av den anledningen en 30-procentig ökning av socialbidragskostnaderna under detta år. Kommunen efterfrågar regeringens stöd men har inte fått svar.
20 procent av Metalls medlemmar i Värmland har drabbats av varsel. I Köping har ungefär 1 000 drabbats av varsel. Kommun efter kommun och person efter person efterfrågar åtgärder från regeringen.
Vi ser inköpsstopp, vikariestopp och varsel i hälften av landstingen. Vi har 100 000 fler arbetslösa enligt prognoserna. Vi har 30 000 sjukskrivna som kommer att slängas ut från sjukförsäkringen. 160 000 är redan arbetslösa. De ska dela på 15 000 platser i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Är det regeringens politik för att möta detta? Ger det människor en ökad trygghet?