Fru talman! Sverige är nära integrerat med världsekonomin. Den ekonomiska störning som vårt land nu utsätts för kan vi inte undvika. Frågan är hur vi kan mildra den.
Arbetslösheten kommer att öka med så mycket som 100 000 personer, skrev Svenskt Näringsliv på DN Debatt häromdagen efter en enkät som man hade gjort bland sina medlemmar. Ca 100 000 personer i privat sektor är i dag också varslade. Arbetslösheten ökar med ca 1 procentenhet mellan 2008 och 2009, säger Konjunkturinstitutet och regeringen i konvergensprogrammet, som lades fram i måndags, och kanske med ytterligare 1 procentenhet därefter beroende på utvecklingen.
Vad konjunkturen är om två tre år vet i dag ingen. Den återhämtning som de ekonomisk-statistiska modellerna anger för sent 2009 och 2010 kanske inte alls kommer då.
Vi ska komma ihåg att i en liten öppen ekonomi som den svenska säljer många företag 70-80 procent, kanske till och med mer, av sin produktion till kunder i andra länder. Det gäller till exempel den krisdrabbade bilindustrin. För de här företagen och för deras anställda blir därför
andra
länders penning- och finanspolitik faktiskt viktigare än Sveriges, eftersom den påverkar efterfrågan från kunder på företagens exportmarknader. Därför är ett fungerande och framgångsrikt internationellt samarbete för att gemensamt dra i gång världskonjunkturen och EU-konjunkturen oerhört viktigt för jobb och inkomster i Sverige.
Fru talman! Om de EU-fientliga partierna här i riksdagen hade fått bestämma hade en samordnad europeisk ekonomisk krishantering i praktiken varit omöjlig att genomföra liksom en samordnad finanspolitisk återhämtning i Europeiska unionen liksom ett kraftfullt EU-agerande på den globala nivån.
Även EU-samarbetet är ett viktigt ekonomisk-politiskt ramverk för svensk ekonomisk politik. Inte bara det inrikespolitiska ramverket är vänsterblocket oense om. De tre partierna i vänsterblocket företräder också tre helt olika linjer i den ekonomiska politiken på Europanivå. Socialdemokraterna bejakar Europasamarbetet. Miljöpartiet vill försvaga kommissionen och EU-samarbetet på det ekonomiska området. Vänsterpartiet vill lämna Europeiska unionen och helt avskaffa Europeiska unionen och dess samarbete. Om de tre partierna skulle lyckas komma överens om ramverket i den ekonomiska inrikespolitiken återstår ändock deras djupa oenighet om inställningen till och ramverket för Sveriges samarbete i europeisk ekonomisk politik.
Fru talman! Vi ska veta att risken för att Sverige åker ända ned i källaren är mindre denna gång än vid tidigare konjunkturnedgångar, främst tack vare ett gott svenskt utgångsläge, bland annat på arbetsmarknaden, med stabila offentliga finanser. Enligt arbetskraftsundersökningen i oktober 2008 ökade faktiskt antalet sysselsatta, märk väl, särskilt sysselsättningen i fasta jobb. Jämfört med ett år tidigare hade Sverige sålunda 35 000
fler
jobb.
Ca 115 000 fasta jobb tillkom från oktober 2007 till oktober 2008. Under varje månad 2008 har sysselsättningen legat högre än under högkonjunkturen 2007.
Den öppna arbetslösheten låg på samma nivå i oktober i år som för ett år sedan, det vill säga på 5,7 procent. Även bland ungdomar ökade jobben något. Den öppna arbetslösheten minskade något från oktober till oktober.
Konjunkturinstitutet har också kommit med en god nyhet för arbetsmarknaden. Jämviktsarbetslösheten i Sverige skrivs nu ned från 6,2 till 5,7 procent. Det innebär att vi har fått förutsättningar för en långsiktigt högre sysselsättning och bättre fungerande arbetsmarknad genom regeringens politik. LO-ekonomerna uppskattar att det rör sig om ca 60 000 fler permanenta jobb genom de hittills genomförda jobbskatteavdragen.
Det är detta som Thomas Östros kallar för att klamra sig fast, häpnadsväckande, märkligt, helt fel budget, oansvarigt, passiv, förvärrad politik, felgrepp, ödelagd ekonomi, orättvisa i sin prydno, ohållbart och havererad politik. Ja, säga vad man vill om Thomas Östros - nyansernas mästare är han inte.
Med en expansiv penning- och finanspolitik kan man sålunda numera, tack vare att vi har fått ned jämviktsarbetslösheten, driva ned arbetslösheten ytterligare ½ procentenhet utan att för den skull hota inflationsmålet eller att Riksbanken behöver höja räntan.
Alla varsel leder heller inte till uppsägningar. Av dem som varslades för sex månader sedan har bara 15 procent än så länge gått vidare till arbetslöshet. Den andelen kommer naturligtvis att öka, men det förefaller ändå som om företagen tar i rejält i sina varsel. Det är också vad man bör vänta sig som en bieffekt av den arbetsrätt vi har här i landet. Varslen kommer dessvärre säkert att ligga på en fortsatt hög nivå de kommande månaderna.
I budgeten finns för arbetsmarknadspolitik 38 miljarder kronor. Av dessa är 1,5 miljarder avsedda för omedelbara insatser i varselsituationer, och den summan kan naturligtvis öka.
Drygt 14 000 ungdomar befinner sig i jobb- och utvecklingsgarantin. För ett år sedan fanns inte denna ungdomsgaranti över huvud taget. Ett annat program är den allmänna jobb- och utvecklingsgarantin. 46 000 personer finns nu i denna typ av åtgärd. Det innebär en fördubbling på ett år. Nystartsjobben har ökat och omfattar i dag drygt 3 000 personer.
Fru talman! Arbetsmarknadspolitiken finns alltså, och den lever i allra högsta grad.
Sammanfattningsvis har vi ett gott utgångsläge samtidigt som vi absolut inte får bagatellisera den snabba förändring och de ökade svårigheter som nu tornar upp sig på arbetsmarknaden. Men vi ska inte börja med att dra ned kurvorna i helvetet. Vi bör vinnlägga oss om en korrekt och fullständig bild av situationen på arbetsmarknaden.
Fru talman! Störningen är dels en global finanskris, dels en förväntad lågkonjunktur. För att vidta riktiga motåtgärder måste vi begrunda de samverkande krisernas orsaker och sannolika förlopp.
Låt mig börja med finanskrisen. Finanskrisen har medfört att det kommit grus i kreditmarknadens maskineri med högre räntor och kreditransonering som följd. Detta kan vi se på första sidan av dagens nummer av Dagens Industri. Riksbankens räntesänkningar tränger i dag inte med normal snabbhet igenom till lägre räntor för hushåll och företag.
Onormalt många låntagare, med normalt sett god eller acceptabel kreditvärdighet, riskerar att vägras lån eller får inte omsätta sina lån. För att komma till rätta med detta har nu ett helt batteri av åtgärder vidtagits av regeringen, Riksbanken, Riksgälden, EU och genom beslut i riksdagen, vilket tidigare nämnts. Det arbetet fortsätter i veckan, senare i dag med beslut om riksbankslån till företag och beslut om förstärkning av Almi och Svensk Exportkredits finansieringsmöjligheter.
Förhoppningsvis återgår bankerna inom kort till normala kreditriskbedömningar och på normalt sätt slussar vidare lägre riksbanksräntor till sina kunder. Finanskrisens kulmen förefaller trots dessa kvardröjande problem i dag vara passerad.
Låt mig gå över till finanspolitiken och åtgärder mot lågkonjunkturen. Den importerade lågkonjunkturen försämrar läget även i de offentliga finanserna; arbetsmarknaden har jag redan berört. Utgångsläget är ett överskott på 32 miljarder kronor. 1 procents lägre bnp-tillväxt 2009 medför ungefär 18 miljarder kronor i lägre skatteinkomster.
Varje ny arbetslös i privat sektor ökar de offentliga utgifterna med drygt 200 000 kronor per person. De offentliga utgifterna ökar därför med ca 14 miljarder kronor om det skulle bli 52 000 fler arbetslösa år 2009. Det är inte någon prognos att det blir 52 000, men ungefär då når man den balanspunkt som finns angiven i scenario ett, om jag räknat rätt i det konvergensprogram som lades fram i måndags.
Frågan är om denna "automatiska" budgetutveckling bör motverkas. Nej, det bör inte göras. Målet för finanspolitiken är ett överskott i de offentliga finanserna sett över en konjunkturcykel. Det innebär att en försämring och ett underskott i de offentliga finanserna bör accepteras i en lågkonjunktur.
Tack vare regeringens försiktiga finanspolitik under tidigare år - Borgs berömda lador som det samlats i för dåliga tider - finns i dag ett utrymme för de automatiska stabilisatorerna att verka. Men glöm inte att det redan i dag i den framlagda budgeten finns mycket kraftfulla expansiva förslag, inklusive åtgärder för sysselsättning och mot arbetslöshet. Budgeten är expansiv i sitt utgångsläge - ca 1 procent av bnp eller drygt 30 miljarder kronor i det som på politikerspråk kallas ofinansierade utgifter och skattesänkningar.
På sensommaren när budgeten förbereddes föreföll detta vara i mesta laget. Det fanns, som man då kunde bedöma, en viss risk för överhettning med en budget som hade 30 miljarder kronor i så kallade ofinansierade utgifter och skattesänkningar, alltså expansiva åtgärder. Med facit i hand kan man nu konstatera att det inte blev så. Budgetens expansiva inriktning har blivit mer rätt än man då kunde tro, och beroende på utvecklingen får man återkomma med nya och fler åtgärder.
Man ska även vara på det klara med att regeringen har aviserat en lång rad nya infrastrukturprojekt och förbättrat underhåll - vägar, järnvägar och så vidare - som successivt konkretiseras. Ökade insatser finns i denna budget också för mer utbildning och forskning. Både före och efter finansministerns i måndags presenterade scenarier för den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren har förslagen om vad regeringen bör göra i finanspolitiken börjat hagla.
Låt mig till detta säga följande. När regeringen ska vidta finanspolitiska åtgärder ska åtgärderna ha ett tydligt mervärde utöver det som penningpolitiken och fortsatta räntesänkningar kan bidra med. Riksbanken har sagt att den kommer att fortsätta med räntesänkningar. Hur effektiva Riksbankens räntesänkningar blir vet vi ännu inte eftersom finanskrisen har bromsat räntesänkningarnas spridningseffekter till hushåll och företag. Den bästa policymixen av penning- och finanspolitik är därmed ännu osäker. Läget bör dock komma att klarna ganska snart.
Att driva framgångsrik aktivistisk finanspolitik är en svår konst. Erfarenheterna är ganska dåliga. Inte sällan blir effekten inte alls den avsedda och i värsta fall till och med motsatsen. Att sprätta ut pengar är naturligtvis enkelt, men det är inte utgiften, eller den politiska gesten, som räknas utan åtgärdernas konsekvenser för människorna. Särskilt när krisstämningen är hög bör man därför påminna sig de blandade erfarenheter som tidigare gjorts, bland annat i Sverige, av en aktivistisk finanspolitik.
Fru talman! Särskilt riskfylld och ineffektiv för arbetslösa, varslade och skattebetalare är en aktiv finanspolitik driven utan principer eller närmare analys. Alla förslag till åtgärder bör därför silas genom ett filter av misstro mot enkla krav på expansionistiska insatser. Alla förslag bör stämmas av mot test för god finanspolitik, såsom 3 T-regeln.
Jag ska säga något om denna regel. Den säger att finanspolitiska åtgärder ska vara rätt tajmade, temporära och träffsäkra - tajmade, temporära, träffsäkra. Då minskar man risken för att misslyckas, vilket i sin tur gynnar de arbetslösa och varslade och även skattebetalare.
Ett observandum, som är en precisering av träffsäkerhetskriteriet, är att åtgärder ska leda till ökad konsumtion snarare än till ökat sparande. De ska inte heller läcka onödigt mycket till omvärlden genom att gynna import.
Om vi tar Socialdemokraternas nyss framlagda förslag, och det i särklass mest kostsamma, nämligen det om en ny riskkapitalfond, är det sannolikt inte rätt tajmat - första felet - eftersom det skulle få en effekt på efterfrågan först om flera kvartal, i värsta fall flera år. Det är inte heller en temporär åtgärd och alltså ingen offensiv stöt mot lågkonjunkturen. Att inrätta fonden är absolut inte en träffsäker åtgärd eftersom det inte råder kreditbrist i en lågkonjunktur, i vilken räntorna är låga, utan den skulle snarare gynna bankerna som kunde stjälpa över stora risker och tveksamma projekt på den nya fonden.
Nej, det problem som fonden är tänkt att lösa till priset av 5 miljarder kronor är ett typiskt finanskrisproblem, det vill säga grus i kreditgivningsmaskineriet, som vi talat om tidigare. Men det problemet måste lösas mycket snabbare - man kan inte vänta med det genom att inrätta en fond - och på ett träffsäkert sätt. Det gäller att fortsätta med den typ av åtgärder som Riksbanken, Riksgälden och regeringen vidtagit och som vi genom riksdagsbeslut varit överens om. Det är vägen att gå.
Fru talman! Nej alltså till att sprätta i väg 5 miljarder kronor på en feltajmad, permanent och ofokuserad ny fond.
Samma filter av 3 T-test av Svenskt Näringslivs åtgärder, publicerat på DN Debatt häromdagen, gallrar bort många av deras förslag. TCO säger sig planera finanspolitiska förslag. De och andra bör kontrollera både eventuellt mervärde över den budget som redan ligger, mervärde över den förda penningpolitiken och göra 3 T-testet.
Avslutningsvis, fru talman, en luguber påminnelse: Vi måste tänka på att inte bränna allt krut nu, för vi vet inte i dag hur långvarig lågkonjunkturen kan komma att bli.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)