Fru talman! Låt mig tacka Carl B Hamilton för ett intressant föredrag. Man skulle kunna tro att regeringen gått igenom 3 V-testet - vi gör ingenting, vi gör ingenting, vi gör ingenting. Det är resultatet av månader av en mycket tråkig utveckling i ekonomin.
Som Carl B Hamilton säger är det i ett sådant läge viktigt att fundera över vilka möjligheter det finns när penningpolitiken har svårigheter att på kort sikt stimulera ekonomin. Vi kommer säkerligen att få se kraftiga räntesänkningar från Riksbanken, men det tar tid innan de slår igenom i ekonomin och verkligen stimulerar. Då blir kravet på finanspolitiken desto större.
Vi kan inte sitta och vara nöjda med att Carl B Hamilton säger att jämviktsarbetslösheten minskar. Faktum är att den verkliga arbetslösheten kommer att öka. Ska vi ha en tvåårsperiod framför oss när majoriteten är stolt och nöjd över att en fiktiv jämviktsarbetslöshet minskar medan allt fler blir arbetslösa? Ekonomernas poäng med jämviktsarbetslöshet är att det är den arbetslöshet vi kan nå när högkonjunkturen har värkt igenom. Det är inte någon fiktiv arbetslöshet som vi aldrig når. Nu är riktningen uppåt på arbetslösheten. Jublet över fallande jämviktsarbetslöshet fastnar i halsen.
Varför för ni då en åtstramande politik? När människor varslas och blir uppsagda riskerar de att få inte bara hälften i a-kassa och därmed en kraftig konsumtionsåtstramning utan också kraftigt höjda skatter och därmed ytterligare en konsumtionsåtstramning.
Varför för ni en politik som för ut fler människor i socialbidrag? 20 000 kommer att utförsäkras från sjukförsäkringen inom kort. Det blir sämre personlig ekonomi och ytterligare åtstramning.
Var ligger den konjunkturpolitiska analysen när ni bedömer att 150 000 fler kan bli arbetslösa och anser att de ska ha mindre att röra sig med, mindre pengar att konsumera, och därmed åtstramar konsumtionen? Vad är poängen med detta, Carl B Hamilton?