Herr talman! På några månader har det ekonomiska läget i vår värld dramatiskt förändrats. Det som tidigare var ett tecken på internationell lågkonjunktur och finansiell oro har nu bytts till recession i många länder och världsvid finansiell kris.
Jämfört med den finanskris vi hade i Sverige i början av 90-talet som i allt väsentligt var hemmatillverkad ser vi nu en finanskris som skapats främst i USA och spridits runt om i världen. Finanskrisens orsaker är flera. Det handlar om långvarig högkonjunktur under flera år, alltför låga räntor, politiska misstag i USA och ett alltför vidlyftigt agerande i finansbranschen. Konkursen i amerikanska Lehman Brothers utlöste den finanskris vi nu är mitt inne i.
Den kanske viktigaste lärdom som vi kan dra av finanskrisen kan sammanfattas i ett ord: förtroende. Vi människor behöver förtroende i stort sett i alla sammanhang. Utan förtroende inga bra relationer. Utan förtroende ingen ömsesidighet. Utan förtroende inga lån. Utan förtroende inga affärer. Utan förtroende inte heller några fungerande familjer. Utan förtroende inga vänner. Och utan förtroende ingen trygghet. Allt vilar på förtroende.
Den finanskris vi nu upplever illustrerar hur ekonomin är beroende av just förtroende. Förtroende är grundläggande. Men vad är förtroende?
Det handlar om etik. Förtroende är ett etiskt begrepp. Det betyder tillit, tillförsikt och viss aktning för någon annan. Vi har förtroende för en person eller en institution som bärs upp av personer. Vi har förtroende för en medmänniskas karaktär, pålitlighet och duglighet. Om en enskild person inte lever upp till en sådan tillit eller om en bank eller ett finansiellt institut inte gör det rasar förtroendet.
Det är som att dra ur pluggen ur ett badkar. Det går snabbt, och det blir tomt. Om någon inte står för sitt ord och sina löften raseras förtroendet.
Nu litar inte bankerna och finansinstituten på varandra. I detta enorma nätverk av relationer som bär upp den internationella finansmarknaden saknas just förtroende. Vi vet att förtroende tar tid att bygga upp, men det kan raseras snabbt. Det är också skälet till att vi måste inse att det tar sin tid innan vi är genom den finansiella krisen.
Herr talman! Mycket har hänt i ekonomin sedan regeringen överlämnade budgetpropositionen den 22 september. Tillväxtutsikterna har på kort tid försämrats kraftigt till följd av den internationella finansiella krisen. Regeringen framhöll också i budgetpropositionen att nedåtriskerna i prognoserna var stora. Sedan dess har flera bedömare betonat just detta, att osäkerheten är enormt stor.
Finansutskottet bedömer också att den ekonomiska utvecklingen blir svagare än i regeringens huvudscenario. Det gäller såväl tillväxten som sysselsättningen. Hur mycket svagare är dock i dagsläget väldigt svårt att avgöra. Det finns därför skäl att följa utvecklingen noga och revidera bedömningarna först när mer utfallsstatistik inkommit och prognosförutsättningarna blivit något mer stabila.
Finansministern har också i konvergensprogrammet kompletterat budgetpropositionens basalternativ med två scenarier som har det gemensamt att de pekar på en mer negativ utveckling än vad som ryms i budgetpropositionens siffror. Men jag vill betona att det inte är kompletta prognoser som finns i konvergensprogrammet. Om Thomas Östros hade varit med på finansutskottets sammanträde i går hade han fått den informationen.
Men två saker vet vi säkert, att den lågkonjunktur vi såg framför oss när budgeten lades fram kommer att bli djupare och att vi står inför denna lågkonjunktur med ett oerhört starkt utgångsläge med rekordstarka offentliga finanser och rekordhög sysselsättning. SCB beräknar att uppemot mot 200 000 färre människor är utanför arbetsmarknaden i dag jämfört med hur det såg ut vid valet 2006.
I den budgetproposition vi nu har att fatta beslut om lanseras ett stimulanspaket på 32 miljarder kronor. Tillsammans med en del tidigare beslut stimuleras ekonomin från den 1 januari 2009 med 36 miljarder kronor. Det är över 1 procent av bnp.
Det är ett omfattande stimulanspaket. Det motsvarar 4 000 kronor per varje levande svensk. Jämför detta med 100 kronor i månaden i barnbidragshöjning som brukar vara ett exempel när politiker vill utlova ett kraftfullt stimulanspaket. Det som denna regering nu gör i det beslut vi ska fatta här i dag är ett av de absolut största stimulanspaketen som föreligger i något europeiskt land just nu.
Inriktningen på det här stimulanspaketet är tydlig. Det är sänkta skatter som gör det billigare att anställa och mer lönsamt att arbeta, satsning på forskning, utbildning och infrastruktur. Det handlar om allt sådant som skapar jobb i Sverige och samtidigt stärker vår långsiktiga konkurrenskraft. Dessutom handlar det om välfärdssatsningar inom psykiatri, om äldreomsorg för pensionärerna och om sjukvården.
En viktig del i att stärka välfärden är också det stöd vi ger till kommuner och landsting som uppgår till över 10 miljarder kronor per år de närmaste åren. Det är inte i form av höjda statsbidrag. Det är i stället genom att sänka kostnaderna allt väsentligt. En del riktade statsbidrag höjer vi, men vi sänker arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting, både generellt och riktat mot ungdomar.
Det är också den kommunala fastighetsavgiftens konstruktion som gör att skatteunderlaget för kommunerna växer. Utan de pengarna skulle självklart den besvärliga ekonomiska situation som många kommuner befinner sig i bli ännu mer besvärlig och sämre.
Den stimulanspolitik som nu ligger för beslut i dag var rätt i september och är än mer rätt i dag. Räcker då detta? Troligen inte. Vi måste följa utvecklingen noga och återkomma med ytterligare åtgärder. Men lika viktigt som att vidta åtgärder är att vidta rätt åtgärder. Det måste vara åtgärder som går i rätt färdriktning.
Lyssnar man på Thomas Östros här kan man få intrycket att det är regeringens fel att Volvo varslar och att världsekonomin viker. Den analys som Thomas Östros därmed ger tycker jag inte är värdig en person som vill vara finansministerkandidat. Det är en grund analys.
Ta ett annat exempel i Thomas Östros anförande. Ja, fastighetsskatten var ett problem i dagens läge. Men tänk om vi inte hade reformerat fastighetsskatten, tänk hur många villaägare och hur många Volvoarbetare som är varslade som hade varit oroliga i dag om vi inte hade haft ett tak på fastighetsskatten och om vi inte hade sänkt skattesatsen under taket med en fjärdedel!
Vad är då alternativet till regeringens politik? Först och främst finns inget gemensamt alternativ. Det är ett splittrat vänsteralternativ, symboliskt i tre olika reservationer i detta finansutskottsbetänkande. Det enda oppositionen har lyckats skriva ihop sig om gäller betänkandets avsnitt om de ekonomiska prognoserna. Oppositionspartierna har funnit varandra i samsynen om att det har hänt en del sedan budgetpropositionen skrevs, och i likhet med utskottsmajoriteten anser man att utvecklingen på det ekonomiska området är dystrare än vad som bedömdes i budgetpropositionen. Det är storartat!
Det är väl ungefär så här långt som oppositionen kommer i samsyn, och det är väl detta som Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros förra veckan syftade på när han sade att samarbetet mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna gick i "positiv riktning". Östros sade det samma dag som det haglade TT-telegram där vänsterpartister och miljöpartister slog varandra i huvudet om vem som var orsaken till att de tre oppositionspartierna inte ens kunde enas om vilket ekonomiskt ramverk och vilka ekonomiska spelregler som man ska följa.
Förhandlingarna mellan de tre ekonomiska talesmännen i de tre vänsterpartierna påminner om besvärliga fredsförhandlingar mellan stridande parter i ett krig. Då brukar man förhandla om huruvida man över huvud taget ska förhandla, om man nu ska förhandla var man ska förhandla, hur bordet ska se ut som man förhandlar vid och vem som ska få vara i rummet. Jag förstår att dessa formfrågor kommer att belasta partiledarna i vänsterpartierna. Mona Sahlin ska nu visa sitt ledarskap eftersom Thomas Östros bevisligen har misslyckats.
Viktigare än formfrågorna för den ekonomiska politiken är dock vilken politik som ska föras. Försöker man se vilken färdriktning som är gemensam för de tre oppositionspartierna finner man några riktlinjer.
Det är kraftigt höjda skatter på arbete med mellan 18 och 40 miljarder kronor årligen. Det blir således dyrare att anställa och mindre lönsamt att arbeta i vänsterns Sverige. Är detta en rimlig politik i det konjunkturläge som vi befinner oss i? Nej, det är tvärtom en politik som går åt fel håll. Det är en katastrofal politik, vill jag påstå.
Den andra riktlinje man kan se är mer politikerstyrning och mindre egenmakt till medborgarna. Skattepolitiken och välfärdsreformerna innebär att alliansmajoriteten vill ta steg efter steg för att öka familjers och enskilda människors möjlighet att påverka sin egen livssituation, ge större ekonomiskt svängrum för den enskilde, mer valfrihet och möjlighet att styra det egna livet. Med vänsterns politik blir det tvärtom - mindre frihet och mer beroende av politiska beslut.
En tredje sak man kan se är en oansvarig ekonomisk politik. Med vänsterpartiernas politik blir det högre offentliga utgifter och ifrågasättande av det ekonomiska ramverk som tjänat Sverige väl sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet.
När det gäller kommunernas ekonomi spretar det rejält mellan de tre partierna. Analyserar man Socialdemokraternas förslag kan man sammanfatta det med att kommuner och landsting får mindre pengar att röra sig med och blir mer styrda av regering och riksdag jämfört med det förslag som vi nu har på bordet. Man ger mer riktade statsbidrag, men man drar undan pengar genom exempelvis en högre arbetsgivaravgift när det gäller anställning av ungdomar och genom förstatligandet till fastighetsavgiften.
Herr talman! Kvinnor över 75 år är den grupp som släpat efter mest i ekonomisk standard under den förra regeringens tid vid makten. Få röster har höjts för dessa kvinnors situation. Här ligger kanske det största misslyckandet på jämställdhetsområdet.
Före valet kritiserade vi kristdemokrater Socialdemokraterna för att de inte satsade på pensionärerna med de lägsta inkomsterna. Nu har vi fått med oss alliansregeringen på att göra den största satsningen på denna grupp sedan det nya pensionssystemet kom på plats.
Skattesänkningen för dessa grupper uppgår till över 200 kronor per månad. Till detta kommer den vanliga årliga uppräkningen av garantipensionen, i syfte att täcka upp prisökningarna. Det blir nästa år sammanlagt över 500 kronor mer per månad för de pensionärer som har den lägsta pensionen. Vi har ansett att det just är denna grupp av pensionärer som ska stå först när vi gör den första riktade skattesänkningen för våra äldre.
Mitt parti, Kristdemokraterna, vill gå vidare. Vi vill genomföra ytterligare skattesänkningar för alla pensionärer. Den diskussionen återkommer vi till.
Socialdemokraterna påstår att de vill sänka skatten mer för alla pensionärer jämfört med vad regeringen gör. Men om Socialdemokraterna är så villiga att sänka skatten för pensionärerna, varför gjorde ni inte det när ni hade makten? Ni socialdemokrater hade tolv budgetar på er och lyckades inte åstadkomma detta under den tiden.
Herr talman! Trygghet i det lilla är trygghet i det stora. När det är oroligt i vår omvärld vet vi att det som betyder mest är de nära relationerna, de små gemenskaper vi tillhör. Det är i familjen och bland de närmaste vännerna vi finner trygghet när det är oroligt där ute. Självklart ska vi ha robusta socialförsäkringar och välfärdssystem. Det är viktigt för tryggheten. Men låt oss aldrig glömma att utan den trygga nära miljön hjälper inte de stora systemen. Det är därför som vi kristdemokrater vill betona hur viktigt det är att vi inte bara investerar i vägar och hus utan också i den mänskliga infrastrukturen.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande i dess helhet.