Fru talman! Äldrefrågorna har utgjort en naturlig
och viktig del av mitt jobb ända sedan första dagen på
Socialdepartementet. Den utmärkta uppföljning av
ädelreformen som Socialstyrelsen har gjort med olika
årliga rapporter, demografiska fakta och överlägg-
ningar med kommuner och landsting och den debatt
som förts i samhället om äldrefrågorna har gjort att
det här har varit en viktig fråga för oss. Vi har också
ständigt arbetat med olika förslag och åtgärder. Vi har
delat ut uppdrag och pengar, och vi har följt de här
frågorna intensivt. Jag har också själv deltagit i den
allmänna debatten om äldrefrågorna. Egentligen var
det inte när vårdskandalerna började uppmärksammas
i medierna som den partipolitiska debatten tog or-
dentlig fart.
Jag vill först bara tillbakavisa påståenden om att
det här skulle vara någon sorts nyväckt intresse eller
att propositionen skulle ha kommit hastigt på. Vi har
arbetat länge med äldrefrågorna i departementet. Det
är en naturlig följd att vi presenterar ett samlat förslag
av den här typen nationell handlingsplan för äldrepo-
litiken. Man kan också säga att den debatt som har
varit i medierna har gjort att vi har kastats mellan
hopp och förtvivlan. Vad är det som är sant? Hur ser
en nyanserad, riktig och sann bild av verkligheten ut?
Det har inte alltid varit lätt att beskriva den.
Jag har också hört många beskrivningar där det
ökande antalet äldre och mycket gamla liknas vid en
tickande bomb. Jag vänder mig väldigt starkt mot ett
sådant synsätt. Jag kan inte acceptera det. Det är i
stället en rikedom med många äldre. Det är ett rikt
samhälle som har så många äldre. Det är ett välfärds-
samhälle som kan ha så många äldre. Vi svenskar
tillhör dem som lever längst i världen. De allra flesta
får också behålla hälsan långt uppe i åren. Det är
verkligen någonting att glädjas över. Det borde vi
kanske göra litet oftare och se det som att vi är ett rikt
land med så många äldre, samtidigt som vi naturligt-
vis inte skall blunda för bristerna. Det är också i hög-
sta grad en global företeelse. Både den industrialise-
rade delen av världen och utvecklingsländerna står
inför mycket stora befolkningsförändringar. Sverige
ligger i framkant på den utvecklingen. Vi har redan
erfarenheter som andra länder gärna tar del av. Nu
står vi inför nya utmaningar.
Inom ett par decennier är var fjärde svensk pen-
sionär. Innebörden av detta faktum är det alltför få
som ens har börjat fundera över. Hela samhället på-
verkas av en sådan förändring. Förr såg man pensio-
närstillvaron som en välförtjänt vila på ålderns höst,
och det under en ganska begränsad tid. Nu kan vi se
nyblivna pensionärer med god hälsa, högre pensioner
och möjlighet till många års aktivt liv framför sig. Det
ställer helt nya krav på samhället. Det ger också helt
nya möjligheter. Miljontals aktiva äldre med ett långt
livs erfarenheter är en oerhörd resurs. Låt oss använda
den.
Nu krävs en bred äldrepolitik. Det är det vi har
gett oss på med den här propositionen och försökt
beskriva inte bara situationen för den som är sjuk och
behöver vård och omsorg, utan vi har försökt teckna
en bred äldrepolitik som omfattar alla samhällsområ-
den och som syftar till ett gott samhälle för alla åldrar.
För att få mesta möjliga kraft i utvecklingen måste
resurserna samlas. Kommun, landsting och stat har
givna roller men också företag, fackföreningar, ideella
organisationer och enskilda människor kan bidra till
ett gott liv för äldre. Om vi alla går mot samma håll
går det förstås mycket bättre. Därför har regeringen
föreslagit att riksdagen skall fastställa nationella mål
för äldrepolitiken. Vi har inte hittat på dem själva.
Själva ursprunget till målen är FN:s deklaration om
principer för äldre personer. Av nödvändighet är
sådana mål ganska allmänt hållna, men jag vill påstå
att de ändå ger en tydlig signal om hur äldre skall
behandlas och hur vi vill att samhället skall utvecklas.
Målen är att äldre skall kunna leva ett aktivt liv
och ha inflytande i samhället och över sin vardag. De
skall kunna åldras i trygghet och med bibehållet obe-
roende. De skall bemötas med respekt samt ha till-
gång till god vård och omsorg.
Regeringen har i propositionen visat hur de här
målen kan brytas ned i allt tydligare delmål. Det är en
viktig uppgift för kommuner, företag, organisationer
och andra att på lämpligt sätt ta fram lokala och regi-
onala mål, program eller handlingsplaner för sin verk-
samhet. Därför tycker att de utmärkta förslag som har
kommit fram från riksdagspartier i motioner framföra
allt är en uppgift att på regional och lokal nivå bryta
ned till program och policy som man vill ha för sin
egen verksamhet. Om äldre verkligen skall ha infly-
tande i samhället krävs bl.a. att de återfinns i beslu-
tande församlingar. Det behövs pensionärer i kom-
mun- och landstingsfullmäktige men också i riksda-
gen. Socialdemokraterna har med framgång prövat
"varannan damernas" på valsedlarna. Vem blir först
med "var fjärde pensionär" på valsedlarna?
Ett annat mål är att äldre skall behandlas med re-
spekt. Det kändes som ett uppfordrande mål. Men jag
känner mig stolt och övertygad om att det är rätt att
lägga fram det för riksdagen. Jag är också medveten
om svårigheterna med att förverkliga det. Jag vill
påstå att det är en viktig signal. Här handlar det om
attityder och hur enskilda människor beter sig.
De nationella målen ställer krav på en aktiv äldre-
politik. Jag vill kort beröra den huvudsakliga inrikt-
ning som regeringen vill se.
De tre huvudpunkterna är solidariteten, resurserna
och en god vård och omsorg. Ett gott samhälle för alla
åldrar måste byggas på solidaritetens grund. Det ge-
mensamma ansvaret gör att generationerna hålls
samman av uppgiften att ge varje människa möjlighet
till ett gott liv. Som en naturlig följd av det finansierar
vi vård och omsorg gemensamt via skatten. En stabil
samhällsekonomi är förutsättningen för att äldre
människor skall ha ett gott liv. Det gäller både att
skapa ekonomisk trygghet genom pensionerna och att
kunna erbjuda vård och omsorg av god kvalitet. Re-
geringens högst prioriterade uppgift är därför att stär-
ka den ekonomiska tillväxten och bekämpa arbetslös-
heten och öka sysselsättningen.
En god vård och omsorg för äldre är ett bärande
inslag i välfärdssamhället. Äldreomsorgen och sjuk-
vården är väl utbyggda, men förutsättningarna har
förändrats kraftigt på senare år. Befolkningsföränd-
ringen med alltfler äldre har kraftigt ökat behoven av
såväl sjukvård som äldreomsorg. Den ekonomiska
krisen har å sin sida försvårat möjligheterna att leva
upp till alla krav.
I min beskrivning har jag visat att äldrepolitiken
handlar om mer än vård och omsorg. De allra flesta
äldre är friska och lever ett aktivt och självständigt
liv.
Det senaste halvåret har ändå just omsorgsfrågor-
na debatterats livligt. Rubrikerna har varit stora och
tonläget högt. Jag skulle gärna vilja ge min bild.
Den bild av äldreomsorgen som har målats upp i
medierna har handlat om kris och elände. Jag försva-
rar inte för ett ögonblick de missförhållanden som har
lyfts fram, men däremot finns risken att människors
uppfattning om äldrevården helt präglas av den ny-
hetsrapporteringen. Bra nyheter är inga nyheter - det
vet vi alla.
Sedan i somras är jag ute så gott som varje onsdag
och besöker äldreboenden och andra verksamheter i
kommuner och landsting. Jag passar på att prata med
äldre, personal, allmänhet och ansvariga politiker.
Efter besök i Helsingborg, Luleå, Rättvik och Kalmar,
för att bara nämna några platser, kan jag säga ungefär
så här.
Det ser i allmänhet bra ut. Lokalerna är fina och
bostäderna hemlika. Här har väldigt mycket hänt de
senaste tio åren. Minns bara hur det var på långvården
före ädelreformen! De gamla låg i akutsjukhusens
korridorer. De äldre får en god fysisk omvårdnad av
vänlig personal, som verkligen anstränger sig och
månar om sina gamla.
Samtidigt är det tråkigt på sina håll. Visst har per-
sonalen ofta svårt att hinna med mer än det allra nöd-
vändigaste. Jag frågar mig också hur det står till med
självbestämmandet. Hur mycket utrymme finns det
för de boende att själva styra sin vardag?
I några avseenden skiftar också förutsättningarna
kraftigt mellan olika orter och landsändar. Kommun-
förbundets äldreberedning konstaterade att ungefär
hälften av vårdbiträdena i landet saknar adekvat ut-
bildning. Samtidigt finns det orter där alla eller de
flesta har gått vårdlinjen på gymnasiet eller motsva-
rande. Också de ekonomiska förutsättningarna skiljer
sig. Det finns kommuner där de värsta tiderna är över
och där de ökade statsbidragen direkt ger möjlighet
att satsa nytt och bättre och anställa fler. På andra håll
minskar invånarantalet och därmed skattemedlen,
samtidig som de gamla med stora vårdbehov bor kvar.
Den ganska yviga debatten har förts över vida fält.
Sarah Wägnert och Ann-Charlotte Marteus har givit
oss helt olika bilder. De har tett sig motstridiga, men
jag vill nog ändå påstå att verkligheten kan vara så
sammansatt att de båda har rätt.
Vanvård av gamla kan aldrig och skall aldrig ac-
cepteras. Samtidigt innebär åldrandet och döendet att
människor också med den bästa tänkbara vård ibland
tynar bort.
Även om tillståndet i äldreomsorgen generellt sett
inte alls är så illa som det emellanåt beskrivs finns det
helt uppenbart mycket som måste åtgärdas. Jag vill
kort beröra de insatser som jag tycker är viktigast för
en god äldreomsorg.
Först och främst måste man ha tillräckligt med
personal. Regeringens framgångsrika ekonomiska
saneringspolitik har medfört att statsfinanserna för-
bättrats. Då har det blivit möjligt att såväl förbättra
pensionerna som att öka statsbidragen till kommuner
och landsting. Möjligheterna att anställa mer personal
har därmed ökats.
På vissa håll saknas platser i äldreboendet. Rege-
ringen har därför föreslagit 400 miljoner kronor till att
skapa fler och bättre platser i äldreomsorgen. Vi ser
förstås att det finns stora behov av att t.ex. bygga ut
demensboende.
Utöver det skall kvaliteten i äldreomsorgen för-
bättras, och det sker genom en samling olika åtgärder.
De medicinska bristerna skall åtgärdas. Det betyder
bl.a. att läkarmedverkan i äldreomsorgen skall ökas.
Mycket handlar om bättre samverkan mellan kommu-
ner och landsting.
Där man har löst detta - där man har hittat meto-
der och har ett mycket gott samarbete som löper smi-
digt - är man förstås bekymrad över bilden att äldre-
omsorgen inte fungerar någonstans. Det är som om
det inte skulle gå att hitta sätt att samverka och sam-
arbeta.
Avgifterna för äldreomsorg har uppmärksammats,
särskilt på grund av att nivåer och regler skiftar kraf-
tigt över landet. Jag har själv sagt att jag inte vill se
fler fall av att man uppmuntrar gamla makar att skilja
sig från varandra för att den ena skall ha råd att bo i
särskilt boende. Jag vill inte se sådant något mer.
Vissa kommuner har utmärkt sig genom orimligt
höga avgifter för somliga pensionärer. Andra har
tillämpat reglerna på ett fyrkantigt sätt och t.o.m. i
strid med lagstiftningens intentioner. Regeringen har
därför i propositionen föreslagit att socialtjänstlagens
regler för avgifter i äldre- och handikappomsorg för-
tydligas när det gäller hur mycket pengar som skall
förbehållas den enskilde. Vidare görs kommunerna
skyldiga att ta hänsyn till den andra makens situation.
Det skrivs ut på ett mycket tydligare sätt. Kommunen
är skyldig att sköta jämkningen.
Därutöver har regeringen tillsatt en särskild utre-
dare, som skall titta på avgiftsfrågorna i vård och
omsorg. Det är klart att det behövs ett nytt system.
Man behöver gå igenom detaljerna. Det är ingen
okomplicerad fråga, men Mariann Ytterberg skall i
alla fall vara färdig med ett sådant förslag till årsskif-
tet.
Ytterligare förslag för att ge rättvisa och rimliga
avgifter är att vänta. Det är en mycket viktig punkt
som jag gärna vill stryka under.
Tillsynen skall förstärkas. Kontrollen skall bli ef-
fektivare och kvalitetsarbetet utvecklas. Det håller
Socialstyrelsen för närvarande på med. Man kommer
med kvalitetsuppföljningssystem och förslag till all-
männa råd när det gäller kvalitetsuppföljning och
kvalitetssäkring i äldreomsorgen. Detta sker också
genom den s.k. lex Sarah, ökade resurser till Social-
styrelsen och en kvalitetsbestämmelse i socialtjänstla-
gen.
Forskningen inom äldreområdet är eftersatt, och
ett nytt forskningsprogram är därför viktigt. Vi avsät-
ter stora pengar till det. Fortbildning av arbetsledare
ger en viktig kompetenshöjning, och ytterligare insat-
ser för höjd kompetens behövs. Därför skall personal-
försörjningen och utbildningsbehoven undersökas.
Det måste man kunna få säga samtidigt som man
säger att vi har en fantastisk personal i äldreomsor-
gen. Det är tack vare den som omsorgen står på fötter
och som de allra flesta gamla också säger att de är
nöjda med den äldreomsorg som de får. De tycker att
personalen är så underbar.
Samtidigt tycker jag att personalen har rätt att krä-
va att få del av forskningsrön när det gäller rehabili-
tering, demenssjukdomar osv. Det skall också ses som
en möjlighet för dem att utvecklas i sitt arbete.
För att främja utveckling och förnyelse anslår vi
särskilda utvecklingsmedel. Regionala äldrecentrum,
försöksområden och andra lokala initiativ skall få
stöd.
Jag vill också särskilt uppmärksamma anhörigas
insatser. Det gäller avlastning och information. Vi
behöver skapa nätverk eller kontakter som gör att de
anhöriga upplever att de får stöd och hjälp. Jag vet att
det finns de som har tolkat vårt förslag att anslå 100
miljoner kronor till stöd till anhöriga som ett sätt att
vältra över ansvar på de anhöriga. Så skall det inte
ses. Redan i dag är det de anhöriga som bär upp hu-
vuddelen av äldreomsorgen i landet. Om de skall orka
måste de känna att de får stöd från kommunen på ett
bra sätt. Det är det som pengarna skall användas till.
Vi skall hitta sådana system.
Det är också ett sätt att hjälpa frivilligorganisatio-
ner som vill gå in och göra det där lilla extra för
gamla människor. Det kan vara att skapa vänskaps-
förhållanden, hjälpa till att rulla håret på någon, läsa
en bok eller kanske följa någon ut. Det är sådant som
vi kan se att kommunalt anställd personal inte hinner
med i alla lägen. Jag tycker att det är bra insatser, och
organisationerna skall ha stöd.
Insatser mot ohälsa genom uppsökande verksam-
het i hemtjänsten och folkhälsoarbete för äldre har
stor betydelse på litet längre sikt.
Utöver dessa insatser, som huvudsakligen rör äld-
reomsorgen, måste ytterligare steg tas för att vi verk-
ligen skall kunna leva upp till de nationella målen.
FN:s äldreår 1999 ger anledning att uppmärksamma
äldres situation och villkor ur allehanda aspekter. För
att äldrefrågorna skall behållas i fokus kommer vi att
tillsätta en parlamentarisk äldredelegation. Det är
viktigt att det inte är någonting kortsiktigt. Här skall
vi följa dessa frågor intensivt i framtiden.
Jag vill betona att de äldres väl är ett gemensamt
ansvar. Därför ligger det ett stort värde i att äldrepo-
litiken så långt möjligt utformas i bred partipolitisk
enighet. Utskottets betänkande innebär enligt min
mening att vi lägger en sådan grund. De avvikande
uppfattningar som ändå visats motsäger inte det.
Tvärtom är de nödvändiga för att vi skall kunna be-
hålla spänsten i den politiska debatten.