Fru talman! Det är en ganska stor skillnad mellan
det jag talar om, att flytta över de pengar som vi i dag
använder till arbetsmarknadsåtgärder och arbetslöshe-
ten till kommunerna, och resursarbetena. Resursarbe-
tena går i princip ut på att man först blir sparkad, och
sedan får man gå in och göra samma jobb med 90 %
av lönen. Det har inte varit särskilt populärt bland
många av dem som redan är lågavlönade, eftersom
man är det inom vård och omsorg.
En undersköterska som i dag går i arbetsmarknad-
såtgärd kostar samhället mer pengar än hon skulle
kosta om hon gick som undersköterska på vårdavdel-
ningen. Väldigt många av dem vill faktiskt hellre vara
inom vården än att gå på någon form av AMS-
utbildning för att klara av uppehället.
Jag tycker att det är ett dilemma att vi i dag betalar
väldigt stora summor för att människor inget skall
göra i vårt samhälle, samtidigt som vi inte har perso-
nal så att det räcker till inom vården och omsorgen.
Det tycker jag faktiskt vore ganska enkelt att åtgärda.
Det är våra gemensamma pengar. Det gäller bara att
våga blanda kassorna litet mer livfullt.
Den andra delen handlar om de problem vi har
med de kortare vårdtiderna. Äldre människor kanske
inte på samma sätt som yngre kan kliva upp och gå
efter en titthålsoperation eller något annat. Man har
ett handikapp i att man är äldre och tröttare från bör-
jan. Det finns egentligen inget mellanled i dag där
kommunerna kan placera de människorna. Det kan
man se ganska tydligt. Den som är färdigbehandlad
för att åka hem men som är ensam hemma finns det
ingen möjligt att skicka hem. Men det finns ingen
mellanform av vård.
Jag tror att man bör titta närmare på någon form
av rehabilitering, med boendeform för äldre, innan
man skickar tillbaka dem till det egna boendet igen.
Det är ett stort problem. Många kommuner skickar
runt de gamla till andra kommuner där det finns
vårdplatser, långt från deras anhöriga, för att klara det
här problemet.