Fru talman! Vi debatterar i dag en nationell hand-
lingsplan för äldrepolitiken. Det låter väldigt bra, och
det finns också mycket som är bra i den. Men frågan
är om vi angriper problemen från rätt håll när vi de-
batterar de nationella målen för äldreomsorgen.
Det är kris i äldrevården. Det har vi hört ganska
många gånger. Äldre får inte den vård och omsorg de
behöver. Men vad är problemet? Kanske är det inte
målen, utan snarare bristen på personal, bristen på
människor i vården som har tid.
Det som har framkommit här är att det skulle vara
mycket av ett organisatoriskt problem. Bara vi organi-
serade annorlunda skulle vi lösa problemen. Men jag
tror inte att det är där skon klämmer. Det som är pro-
blemet är att så mycket av den personal som har
funnits inom vård och omsorg har sagts upp därför att
kommunen har tvingats att göra besparingar. Då kla-
rar man inte längre att på samma sätt tillgodose de
gamlas behov. Det måste vi naturligtvis försöka att
komma åt på olika sätt och med olika medel.
Det är ju kommunens försämrade ekonomi och
neddragningar av personal som har gett upphov till att
man inte har hunnit med. För varje personal som har
sagts upp har de gamla fått mindre vård, mindre ser-
vice och mindre tid för nödvändig hjälp. För varje
gång som personalstyrkan minskar i antal har det
blivit allt svårare att hinna med att ge gamla den vård
och omsorg som de behöver för att kunna åldras i
trygghet med bibehållet oberoende, för att kunna leva
ett aktivt liv, ha inflytande, bemötas med respekt och
ha tillgång till god vård och omsorg.
Det är vad propositionen nu säger att vi skall ha
som nationella mål. Jag vet inte om det finns någon
kommunpolitiker som skulle ha satt sig emot de här
målen. De har naturligtvis också strävat efter att våra
gamla skall kunna få trygghet, skall kunna få tillgång
till god vård och omsorg. Men pengarna har inte
räckt. Man har tvingats att säga upp personal och
därmed har man inte klarat målen.
Egentligen tycker jag inte att det är så jättemycket
nytt i den nationella handlingsplanen. Det är förmod-
ligen väldigt bra att vi sätter det på pränt, att vi får det
tydligt. Men det är egentligen mål som är så självklara
att de borde ha funnits med tidigare. Man borde ha
klarat att uppfylla målen, att leva upp till det här.
Min fråga är: Kommer kommunen att klara av att
leva upp till det här i morgon? Hjälper det att vi fattar
beslut i dag om en nationell handlingsplan för äldre-
politiken? Ger det kommunerna bättre möjligheter -
med en nationell handlingsplan - att leva upp till
detta?
Tyvärr tvivlar jag. Jag tror inte att regeringens till-
skjutna medel räcker för att kommunerna skall ha råd
att anställa den personal som behövs för att klara de
nationella målen. Det är framför allt personal som har
tid som måste till för att man skall klara de nationella
målen.
Sedan 1994 har 106 000 personer försvunnit från
offentlig sektor. En mycket stor andel av dem har
funnits inom vården. Regeringen tillskjuter nu 4 mil-
jarder till kommunerna. Det är bra. Men samtidigt
höjs egenavgifterna, och i många kommuner - jag tror
nästan de flesta - blir det inte så många nya tjänster
av de här miljarderna.
Man får bara marginella möjligheter att anställa ny
personal för att klara de nationella målen - och utan
fler händer i vården kommer vi inte att klara de natio-
nella målen.
Oavsett hur många olika alternativ man har, i pri-
vat eller kooperativ regi osv., hinner man inte bättre
med uppgifterna, om man inte har personal på de
olika ställena. De ger större valmöjligheter, och det
kan vara bra när man blir äldre, men det måste till
personal och resurser. Det tar tid att mata, att vårda,
att vända och att ta upp de gamla, att gå ut och gå
med dem osv. Har man inte personal, blir det brister i
vården.
Jag har litet svårt att riktigt förstå varför socialde-
mokraterna inte kan tänka sig att göra en skatteväx-
ling, alltså sänka arbetsgivaravgifterna och växla över
till höjda miljöskatter. Det skulle innebära en stor
fördel för kommunernas möjligheter att anställa och
behålla personal. Det skulle också vara positivt på
miljösidan.
Jag har vid ett flertal tillfällen, bl.a. i partiledarde-
batter, tagit upp vården och problemen i vården uti-
från att personalresurserna inte räcker till. Jag minns
särskilt när jag talade om vårdpersonalens situation
och pekade på att det i dag har blivit så kärvt för
vårdpersonalen att den inte törs tala om hur den har
det. Man törs inte ens skriva upp sin övertid och lar-
mar inte heller om att man inte längre räcker till.
Jag blev väldigt mycket hånad för det här talet av
några ledarskribenter, som talade om att jag ville
framställa undersköterskorna som rädda personer som
inte vågar säga något. Det var väl i stort sett så att jag
bluffade. Men jag hade talat med undersköterskor
som hade en sådan här arbetssituation, och jag visste
mycket väl att de hade det väldigt kärvt och att deras
situation var ohållbar.
Vi står nu införa att anta en lex Sarah på grund av
att Sarah vågade gå ut och riskera sitt jobb med att
tala om hur det såg ut på hennes arbetsplats. Som
följd av detta ändras nu socialtjänstlagen så, att alla
hennes kolleger skall ha rätten och skyldigheten att
redovisa sina möjligheter att klara vården på ett bra
sätt.
Det är nödvändigt att vi tydliggör det här. Ar-
betsgivaren skall också ha skyldighet att ta tag i för-
hållandena och får inte hota med uppsägning för att
man talar om hur det är på jobbet. Jag vet inte om vi i
dag riktigt kan överblicka konsekvenserna av detta.
Jag tror att många liksom Sarah skulle kunna berätta
att man inte hinner med den vård som man skulle vilja
hinna med och att personalresurserna inte räcker till
för att man skall kunna leva upp till de nationella mål
som vi nu skall besluta om.
Jag tror att det i dag är ganska många gamla som i
dag känner att vården och omsorgen inte räcker till
för deras behov och att personalen inte har den tid
som den behöver. De märker att kommunen med sina
nedskärningar har tvingat fram allt kortare tid för att
hinna med att vårda de gamla, samtidigt som också
arbetsbelastningen har ökat genom att det blir fler
äldre som kräver mer vård. Det här går inte riktigt
ihop. Man kan inte samtidigt minska personalen och
ta hand om fler som behöver vård.
Jag tror inte att de här problemen riktigt kommer
att lösas med vår nationella handlingsplan, men det är
bra att vi antar den och även försöker se till att det
tillskjuts sådana resurser att kommunerna kan leva
upp till den. Vi vill ju att kommunerna, som har an-
svaret, skall klara att leva upp till detta.
Jag är glad att också en del av det som vi hade
med i vår motion har tagits med i utskottets förslag till
tillkännagivande. Jag har aldrig riktigt förstått varför
man just när man fyller 65 år inte längre skall ha
behov av en personlig assistent. Man blir inte plötsligt
en annan människa när man fyller 65 år utan har sä-
kert ett bra tag till samma behov. Det är viktigt att
man har möjlighet att behålla sin personliga assistent
även sedan man har passerat 65-årsstrecket. Det är
positivt att den möjligheten kommer med och att man
förhoppningsvis skjuter till pengar för att ekonomiskt
klara det här. Det är en förutsättning för att man skall
kunna leva upp till målen.
Något som jag också är glad att man har tagit med
gäller förbehållsbeloppet. Man skall nu göra en över-
syn av de gamlas ekonomi och vilka möjligheter de
har att klara olika avgifter. Den nedre gränsen 896 kr
per månad innebär att de gamla egentligen inte har
särskilt mycket att klara sig på. Det blir 30 kr per dag,
som naturligtvis skall användas till snus, godis och
annat som man behöver.
Nyligen berättade en sjuksköterska för mig att hon
hade varit inne hos en av sina gamla, som hade ramlat
och slagit upp ett jack i pannan. Sköterskan sade att
den gamla behövde åka till sjukhus, men det ville hon
inte. Sköterskan tejpade ihop såret och kom tillbaka
om en stund. Då kunde hon tydligt se att den gamla
hade symtom på hjärnskakning. Sköterskan upprepa-
de att den gamla måste skickas till sjukhuset. Då bör-
jade den gamla att gråta och sade: Jag har inte råd att
åka till sjukhuset.
Avsikten med våra nationella mål är inte att våra
gamla skall ha det så kärvt att de känner att de inte
kan åka till sjukhuset ens när de har ramlat och slagit
sig och behöver hjälp, men så ser det faktiskt ut för
många gamla i dag. Det är särskilt för dem som har en
väldigt låg pension inte lätt att få det att gå runt när de
skall betala en mängd olika avgifter för att få den
service, den vård och den hjälp som de behöver.
Detta måste vi naturligtvis se över. Det borde vara
en självklarhet att våra gamla har rätt till och råd med
bra vård och omsorg. De skall inte behöva gråta där-
för att de känner att de inte har råd när någon säger att
de måste åka till sjukhuset.
Jag hoppas att vi med den här propositionen och
det här betänkandet också får till de resurser som
behövs för att leva upp till de vackra målen och att det
kommer en bra kontrollmöjlighet, så att man i kom-
munerna kan följa upp kvaliteten och kontrollera att
man inte lever upp bara till de ekonomiska ramarna.
Tyvärr får man som kommunpolitiker ofta tydliga
rapporter i frågan om budgeten har hållit medan man
ofta inte får rapporter om ifall de mål som satts upp
har klarats. Det beror delvis på att vi inte har haft bra
kvalitetsmätningskontroller och kanske också på att vi
inte satsat ordentligt på att få sådana gjorda. Jag tror
att det är oerhört viktigt att man som kommunpoliti-
ker får tydliga rapporter om hur verksamheterna ser ut
när det gäller målen, inte bara när det gäller medlen.