Fru talman och värderade vänner! Det är lätt att i
talarstolen tycka att just de egna frågorna som har
behandlats i utskottet är de viktigaste att diskutera.
Olika opinionsundersökningar visar att mer än hälf-
ten, ibland tre fjärdedelar, av svenska folket tycker att
frågor om vården och omsorgen i stort och vården och
omsorgen om våra äldre kommer först i ordningen för
prioritering av samhällets gemensamma resurser. Det
är bra. Det är vitalt för ett välfärdssamhälle som vill
företräda ett människovärde.
Jag var glad när förslaget till nationell handlings-
plan lades fram. Jag har tidigare beklagat att det tog
tid innan den lades fram. Men det finns mycket som
är bra i den. Jag har tidigare sagt till socialministern
att jag har sett en del av kristdemokraternas förslag i
denna plan, och jag förstår att andra partier känner
likadant. Det känns bra.
Ibland vill man citera olika siffror för att få en
bakgrund till ett partis ställningstagande. För att detta
skall bli riktigt rätt, har jag valt siffror från regering-
ens skrivelse 1997/98:155. Den lades fram för riksda-
gen i april månad och rör utvecklingen inom den
kommunala sektorn. Där framgår bl.a. att för patienter
med fastställd diagnos har andelen som väntat mer än
tre månader ökat från 12 % till 25 % mellan april och
oktober 1997. Vid en analys över antalet vårdplatser
och den kraftiga reducering som gjorts av såväl so-
matisk korttidsvård, psykiatrisk vård som långtids-
vård, inklusive geriatrik, framgår att platsantalet
skurits ned från totalt 111 000 vårdplatser år 1985 till
37 000 år 1996. I beaktan skall tas att 31 000 sjuk-
hemsplatser överfördes från landstingen till kommu-
nerna i samband med ädelreformen. Men med hänsyn
tagen till detta förhållande kvarstår ändå det faktum
att antalet vårdplatser på sjukhusen reducerats från
79 000 till 37 000 på en tioårsperiod.
Fru talman! Jag skulle vilja påstå att den reduktio-
nen i hög grad har drabbat våra äldre. Den medicinska
utvecklingen har givetvis gått framåt, dvs. gått mot
kortare vårdtider och mot att alltmer sjukvård kan
skötas polikliniskt. Det är naturligtvis bra.
Det är bra att man kan åka hem tidigt, och det är
bra att metoderna har förfinats med t.ex. titthålski-
rurgi. Men många vårdtagare har tvingats hem på
grund av platsbrist. Det är oacceptabelt med överbe-
läggningar med sängar i korridorer. Situationen med
vårdplatserna är i dag ett växande problem på våra
sjukhus. Det får vi av och till rapporter om. Vårdkö-
erna har under den senaste tiden utvecklats på ett sätt
som vi inte kan acceptera. Från alltfler håll inom
sjukvården kommer rapporter om att en av orsakerna
till att köerna till operationer växer är att det saknas
vårdplatser.
Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att när
flaskhalsar upptäcks skall de tas bort. Flaskhalsarna
måste vidgas så att innehållet kommer ut.
Fru talman! I samma skrivelse kan vi ta del av
uppgifter om den kommunala äldreomsorgen. Där
redovisas att andelen som får hjälp i det egna hemmet,
det ordinära boendet, har successivt minskat de senas-
te 15 åren från 17 % år 1980 till 8 % år 1996.
Jag vill ställa en fråga till socialministern. Jag
hoppas att hon hör mig någonstans i huset. Hur går
det för alla äldre som i dag saknar närstående och
vänner som kan hjälpa till med olika praktiska uppgif-
ter i boendet? Var någonstans skall de få sin hjälp?
Inom den kommunala hemtjänsten har ju verksamhe-
ten mer och mer renodlats till medicinsk verksamhet.
Vi är tre partier som i reservation 36 har reserve-
rat oss till förmån för ett förslag om en subventione-
rad hemtjänst. Jag blev häromdagen glad när jag i ett
meddelande läste att Margot Wallström hade öppnat
för att när det finns pengar så skall de gå till den sek-
torn. Jag tycker att det är en viktig fråga om livskvali-
tet. Många äldre i dag vill bo kvar hemma - det är
fantastiskt fint - trots att de kanske är ensamma och
saknar vissa möjligheter. Kan vi skönja någon möj-
lighet att lösa problemet så fort som möjligt?
Det är viktigt med de anhörigas roll i äldrevården.
Det är vi överens om. Det framgår i regeringens skri-
velse. Men hur skall vi ge de anhöriga verktyg att vara
den enorma kraft som vi behöver för att det skall
fungera? Vi kristdemokrater tycker att alla människor
skall ha rätt att kunna få en anhörig som hjälper till
med vården, med ersättning och stöd på olika sätt om
den enskilde så önskar. Kommer det några förslag i
den delen?
Det finns mycket mer i skrivelsen som regeringen
har lagt fram som visar att förändringarna som har
skett de senaste tio åren kommer att kräva nya förslag
för att det hela skall fungera.
Vi kristdemokrater har under ett års tid talat om en
värdighetsgaranti i äldrepolitiken. Jag kan till min
glädje notera att flera av våra konkreta förslag också
har antagits av socialutskottet. Det är bra. Ju fler
larmrapporter det kommer i vårt land om att det finns
områden där äldrevården inte fungerar, speciellt bland
grupper som själva inte kan hävda en rätt till vård -
senildementa och andra - desto mer framgår det att
garantin är så viktig. Den är inte bara viktig för de
äldre, den är viktig för hela vårt samhälle. Alla skall
kunna känna och tillförsäkras trygghet.
Det finns ett tillkännagivande i utskottet om att det
skall finnas en läkare, helst en geriatriker, knuten till
varje enhet. Jag är glad för att Hans Karlsson, som
deltagit i den lilla gruppen i socialutskottet, har öpp-
nat för ett tillkännagivande på den punkten.
Flera talare har framfört fina ord och önskemål om
fina mål. Men de kommer inte att gagna en enda en-
skild förrän de blir verklighet. Därför är det viktigt att
antalet platser inom utbildningen av geriatriker på sikt
kommer att bli fler. Vi behöver alla hjälpas åt att
skapa en högre status på geriatriker som specialist-
kompetens.
Vi har i vår värdighetsgaranti krävt att det skall
finnas skilda vårdenheter för senildementa och psy-
kiskt friska.
Hur viktigt detta är förstår man mer när man ser
människor tillsammans i ett gruppboende. Att det
skall finnas ett eget rum till dem som så önskar är vi
också överens om. Det är också viktigt att det finns
rum där det är någon mer som man kan välja om man
inte vill ha ensamheten.
Vi tycker också att det är viktigt att man när man
blir äldre får ett boende inom den kommundel där
man har varit bosatt. På så sätt underlättas kontakten
och relationen med vänner och anhöriga.
Självklart skall ingen behöva ligga länge innan en
blöja med avföring eller urin byts ut. Det skall natur-
ligtvis finnas tillräckligt med personal för att få hjälp
med mat och dryck. Det skall naturligtvis finnas möj-
ligheter att få lämna rummet och gå ut och få möjlig-
het att få frisk luft, speciellt på sommaren.
Fru talman! Det är möjligt att en del tycker att jag
går ned på en alldeles för enkel och nära nivå. Men
jag tror att det är viktigt att vi också vågar tala om det
enkla och det nära i det här sammanträdesrummet.
När man möter dessa människor är det ofta de enkla
nära sakerna man lyfter fram som det mest angelägna.
Det är respekt, bemötande och möjlighet att påverka
sin situation.
När det gäller de äldre - våra kära medvandrare -
är det mycket av personlighet i deras egna önskemål.
Det finns många ställen i landet där man borde bli
bättre på att lyssna in vad den äldre verkligen vill, var
man vill bo, vilka uppgifter man vill ha utförda under
hemtjänsttimmarna, osv. Det är också värdighet att bli
behandlad med respekt.
Fru talman! Framtidens stora utmaning är att kun-
na leva upp till målen och handlingsplanen, med de
tillkännagivanden som socialutskottet nu har enats om
att göra och som vi hoppas att riksdagen antar. I det
arbetet behövs alla. Jag tror inte att vi löser framti-
dens stora problem inom äldreomsorgen om inte ock-
så frivilliga ideella krafter får känna att de får vara
med i det arbetet.
Naturligtvis har anhöriga en viktig roll. Vårdper-
sonalen är här nyckeln. Det är utifrån en kompetent
vårdpersonal som klangen och idéerna sprids runt så
att övriga runtomkring den vårdbehövande får hjälp.
Därför är det viktigt att påminna om att vi alla som
människor har ett gemensamt ansvar i den här delen.
Jag vill också lyfta fram 65-årsgränsen. Jag är så
glad att alla ni är glada i dag. Jag har talat om 65-
årsgränsen många gånger från den här talarstolen. Det
är alldeles fantastiskt om vi nu kan hjälpas åt att driva
igenom det här.
Det kanske passar sig att sluta med vården i livets
slutskede. Den är en del av livet. Jag är också glad för
den parlamentariska kommitté som skall arbeta med
frågorna för att lyfta fram konkreta förslag som kan
göra det bättre.
Jag var glad när jag läste propositionen första
gången och såg att det fanns med att ingen skall be-
höva dö i ensamhet och att man också här var villig
att prioritera den mänskliga kontakten för människor
som ofta är ensamma när de skall ta avsked av livet.
Jag ser verkligen fram emot att få se resultatet av den
utredning som kommer att ledas av Bo Holmberg.
Fru talman! Jag vill avluta med att yrka bifall till
reservation 6 och reservation 19. För tids vinnande
yrkar jag inte bifall till de övriga, men självklart stäl-
ler sig kristdemokraterna här i kammaren bakom de
reservationer vi finns med på i betänkandet från soci-
alutskottet.