Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i betänkande SoU:24. Jag skall också
inledningsvis säga att förutom de motioner som har
bifogats betänkandet i anledning av propositionen
finns också ett antal motioner från allmänna motions-
tiden.
Den offentliga debatten om äldres situation har
stundtals varit ganska intensiv under senare år. Vi har
kanske ibland tyckt att den har haft en del övertoner.
Samtidigt vill jag passa på att säga att jag tycker att
den är och har varit oerhört viktig, och det är viktigt
att den fortsätter.
Det är inte alltid som vi omedelbart har på näthin-
nan det faktum att samhället förändras. Om vi ser i ett
perspektiv av en 25-30-årsperiod har situationen och
möjligheterna för äldre att delta i samhället förändrats
på ett kraftigt sätt.
Den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken
är uppfordrande. Jag tycker inte att man kan säga att
det är ord som inte måste fyllas med ett innehåll. De
skall fyllas med ett innehåll. Det är en uppfordran till
alla oss som står bakom detta betänkande och som
också har att fatta beslut om det senare och även fort-
sättningsvis delta i debatten.
Vi har i utskottet en betydande enighet om de här
frågorna, framför allt en enighet när det gäller målen.
Sedan finns det en del olikheter när det gäller på vil-
ket sätt vi skall komma fram på det här området. Det
finns dock ett parti som ställer sig vid sidan av när det
gäller målen, och det är Moderaterna. Det kan jag
naturligtvis beklaga. Men samtidigt blir debatten mer
livfull här i kammaren om någon intar en helt annan
ställning än de övriga sex partierna.
Det finns en mängd motioner, och en mängd re-
servationer har fogats till betänkandet. De reservatio-
nerna kan för en utomstående te sig som att det jag
säger om enighet inte äger särskilt stor giltighet. Men
dessa reservationer tar till betydande delar upp en-
skildheter och detaljer.
Innan jag går vidare vill jag också för att undvika
alla missförstånd slå fast att äldreomsorgen och äldre-
politiken inte var bättre förr. De som vill tillbaka till
ett sjukhemsboende osv. tror jag nog har glömt bort
hur det fungerade på den tiden och vilka brister som
fanns i kvaliteten.
Jag tänker till att börja med beröra målen. Jag vill
också i det sammanhanget peka på att det inte räcker,
som flera har sagt här, att enbart ställa upp fina mål.
Det handlar också om att se till att vi lever upp till de
målen. Det klarar vi inte att göra om vi inte tillför mer
resurser till i det här fallet kommunerna och till sjuk-
vården.
Jag vill börja med att peka på de tre huvudprinci-
per som vi vill att äldrevården skall styras av. Den
skall vara demokratiskt styrd av folkvalda församling-
ar, den skall vara solidariskt finansierad genom
skattemedel och den skall vara tillgänglig efter behov.
Dessa tre principer, som jag tolkar det, delas av sex
av kammarens sju partier.
Ett gott samhälle för alla åldrar måste bygga på
solidaritetens grund. Med utgångspunkt i varje männi-
skas lika värde blir det gemensamma ansvarstagandet
en sammanhållande kraft i samhället. Den gemensamt
finansierade vården och omsorgen är en naturlig följd
av solidaritetens principer. Den är grunden för ett
system där var och en får hjälp och stöd efter behov
oberoende av personlig ekonomi och social bakgrund.
Jag kommer tillbaka till detta litet grand när jag
kommer till reservationerna.
Det finns några övergripande mål: äldre skall kun-
na leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och
över sin vardag, de skall kunna åldras i trygghet och
med bibehållet oberoende, de skall bli bemötta med
respekt och de skall ha tillgång till god vård och om-
sorg. De här målen kanske vi som sitter i den här
kammaren i första hand ser som en uppfordran till
oss, till regeringen, till landstingen och till kommu-
nerna. Men de är också en uppfordran till samhället i
övrigt; till organisationer, till näringsliv och till myn-
digheter. Det är naturligtvis vår förhoppning att man
ute i kommunerna som en följd av detta handlings-
program och denna handlingsplan kommer att utarbe-
ta lokala program där man mer kan gå ned på detaljer
och på detaljnivå kan ägna sig åt att studera målupp-
fyllelsen.
Låt mig bara göra några nedslag under de här
övergripande målformuleringarna som ändå visar att
det finns väldigt mycket konkret att ta på här. I betän-
kandet står att:
Äldre skall ha inflytande. Den enskilde skall ha
inflytande i samhället som boende, patient, mottagare
av hemtjänst eller i andra sammanhang.
Äldre bör finnas representerade bland förtroende-
valda i kommuner, landsting och riksdag. Pensionär-
sorganisationernas möjlighet att medverka i processen
inför beslut i kommuner och landsting som rör äldres
förhållanden skall tas till vara.
Äldre skall kunna arbeta om de själva vill. De
skall ha möjlighet att påverka sin arbetstid.
Här kommer vi tillbaka till det som senare kom-
mer att hända här i kammaren i dag när pensionsfrå-
gan debatteras.
Vidare står det att:
Äldre skall ha möjlighet att förmedla sina erfaren-
heter till yngre generationer i arbetslivet, i familjen,
inom organisationer, i skolan, i den högre utbildning-
en och i det politiska livet. Det behövs kunskap om
gångna tider, om kulturarv, om andra länders kulturer
och om livet självt.
De skall ha möjlighet att lära nytt. Äldres lust och
förmåga att få nya kunskaper, färdigheter och intres-
sen skall tillgodoses.
Föreningslivet, men också utbildningsväsendet,
kan bidra. När framtidens informationssamhälle växer
fram skall de äldre finnas med.
Fru talman! För att inte dra ut alltför mycket i tid
på mitt anförande tänker jag därmed lämna målen för
att i stället använda några minuter till att kommentera
de tillkännagivanden som utskottet föreslår. Till att
börja med tycker jag att det är viktigt att klargöra att
dessa tillkännagivanden inte på någon punkt står i
motsats till regeringens proposition. De bygger på de
motioner som har inlämnats och behandlats i det här
sammanhanget, och som har en koppling till dessa
frågor.
Jag kan börja med den reservation som tidigare
har diskuterats litet grand här. Den handlar om att vi
föreslår att 65-årsgränsen i LASS avvecklas. Jag
tycker att det är på sin plats att påminna om varför
den gränsen en gång i tiden kom till. Det hade statsfi-
nansiella skäl, och det berodde på att den dåvarande
borgerliga regeringen inte kunde se någon möjlighet
att finansiera personlig assistans också efter 65-
årsgränsen. Det var en korrekt slutsats, kan vi konsta-
tera i dag. Vi vet ju hur kostnaderna för den personli-
ga assistansen har ökat. Jag tycker att denna historie-
skrivning är viktig. Vi har faktiskt varit överens i den
här kammaren om att det är statsfinansiella skäl som
har gjort att vi inte har haft möjlighet att erbjuda per-
sonlig assistans inom ramen för det statliga åtagandet
för dem som har fyllt 65 år.
Nu tycker vi att det är dags att regeringen inför
budgetarbetet i höst verkligen prövar möjligheterna.
Vi vet ju att de ekonomiska förutsättningarna är bättre
än de har varit under väldigt lång tid. Därför tycker
utskottet enigt att detta är ett sådant område som det
finns anledning att se om man inte skulle kunna pri-
oritera.
Fru talman! Nästa tillkännagivande handlar om
avlösning och om situationen för anhöriga. Vi vet i
den här kammaren att de anhörigas insatser är oerhört
viktiga. Vi vet det eftersom vi har fått det omvittnat i
en mängd olika sammanhang. Vi har försökt att på
olika sätt markera detta i lagstiftningen. Samtidigt har
vi nåtts av information om att man på en del håll i
landet faktiskt funderar över om man inte kan spara
på det här området. Det har vi upprörts av i utskottet.
Vi tycker att möjligheten för anhöriga att få avlösning
är oerhört central för att man skall kunna ha en god
kvalitet i äldreomsorgen. Därför ber vi regeringen
överväga om det inte finns skäl att stärka lagregle-
ringen när det gäller rätten till avlösning.
Det tredje tillkännagivande som jag vill nämna
handlar om läkarmedverkan i särskilda äldreboenden.
Flera av er här har tidigare nämnt detta. Åtminstone
från kommunal- och landstingshorisont kan detta
tyckas vara litet grand som att slå in öppna dörrar. Det
pågår ett omfattande arbete runt om i landet på detta
område, och man har kommit ganska långt. Men för
att det inte skall råda någon som helst tvekan om vad
vi tycker och vad vi anser är viktigt i det här fallet
tycker vi att arbetet skall understrykas också av ett
beslut i Sveriges riksdag.
Fru talman! Jag skall ta några minuter till i an-
språk. Jag tänker då kommentera några av reservatio-
nerna.
Jag börjar med nr 1, som är en moderat reserva-
tion. Den handlar om att Moderaterna avvisar målen.
Moderaterna har en annan modell för både sjukvården
och äldreomsorgen. Jag tycker inte att det finns an-
ledning att kritisera moderaterna för att de inte ställer
upp på vår modell, utan förespråkar sin egen. Men jag
vill säga att för egen del, och för socialdemokratins
del, så tror vi inte på den modellen. Vi tror att den
leder till sämre kvalitet och till att vården och omsor-
gen på sikt kommer att skiktas.
Jag ser här konturerna av ett annat samhälle. Jag
ser konturerna av ett samhälle där den enskilde i stör-
re utsträckning måste se till att klara och bygga upp
resurser för sin egen ålderdom, även om inte detta
rakt framgår av reservationen.
I det här sammanhanget vill jag berätta om David
Karlsson. Han är 82 år. Han har berättat för mig att
han under en längre tid har varit ganska krasslig. Han
sitter i rullstol, och för att han över huvud taget skall
kunna fortsätta att leva måste han ha tre tuber oxygen
varje dag. Han tyckte att det lät ganska häftigt när han
fick höra hur mycket insatser han behövde. Därför
bad han sjukhusapoteket räkna på vad det hela kosta-
de. Efter några matematiska övningar där kom man
fram till att insatsen kostar David ungefär 500 kr per
dygn. Om vi multiplicerar det med 365 dygn per år
kan vi med lätthet konstatera att detta kostar runt
180 000 kr per år för David Karlsson. Han sade så här
till mig: Jag kan inte förstå hur samhällets resurser
räcker till för att ge mig och en hel del andra i samma
situation denna enormt dyra insats och vård. Jag tyck-
er att det är fantastiskt. Jag ser också att det enda
samhälle som klarar att göra det utan att man i förväg
har försäkrat sig för detta är den svenska modellen.
Jag blev väldigt rörd över Davids recension av
den svenska modellen. Jag tycker att det är viktigt att
vi här i kammaren är medvetna om att det finns väl-
digt skiftande behov. Därför tycker jag att talet om att
var och en skall kunna ta med sig sina pengar och
skaffa sig det man behöver inte riktigt håller.
Fru talman! Nu ser jag att klockan har gått betyd-
ligt längre än jag hade tänkt mig. Jag skall försöka att
ta mig vidare ganska raskt. Jag skall landa i Folkpar-
tiets reservation nr 3. Jag börjar med att konstatera att
den i allt väsentligt innehåller det som också majorite-
tens text innehåller. Men sedan säger Folkpartiet att
man vill ha en omsorgsgaranti. Man vill att den om-
sorgsgarantin skall styras så att den som inte har fått
den omsorg som man har rätt till enligt garantin skall
få sin avgift sänkt. Jag måste då ställa mig frågan om
det är rimligt att man skall kunna bli kompenserad
med en sänkt avgift för att man har fått utstå vanvård.
Jag tycker för egen del att det är mycket bättre att
vi ser till att det blir mer resurser, att vi får en kvali-
tetssäkring och att vi får tillsynen att fungera. Det ger
mycket större förutsättningar för att inte någon skall
behöva hamna i den här situationen. Det tycker jag är
vårt mål nummer ett. Ingen skall behöva utsättas för
vanvård. Vi måste se till att det fungerar på det sättet.
Jag tycker inte att det behövs ekonomiska incitament,
utan vi måste se till att personalen finns, att kvalitet-
sarbetet är bra och att ledningsorganisationen funge-
rar.
Fru talman! Med dessa ord vill jag sluta mitt anfö-
rande och tacka för mig.