Fru talman! Fru minister! Åhörare! Det har fram-
förts en hel del kritik mot äldrevården, och detta mot
bakgrund av det som har utspelat sig under de senaste
åren. Det har varit vårdskandaler, skrivits tidningsar-
tiklar osv. I själva verket handlar det om mycket mera
än tillfälliga vårdskandaler. Det handlar om vår syn
på äldre och på åldrandet. Det handlar också om en
fördelningskamp som har hållit på i flera år. Åld-
ringsvården kostar enorma pengar, därav tystnaden
mellan varven.
De flesta politiker vill inte lägga ut stora pengar
på en s.k. tärande äldrevård utan i stället använda dem
till trevligare saker, såsom t.ex. skattesänkningar och
diverse investeringar. Därför lanserar man käcka
slagord som Mer vård för pengarna och liknande.
Man menar att det inte är pengar som saknas utan att
problemen kan fixas med organisationsförändringar
och ekonomiska incitament.
Därför var det inför valet 1994 inte någon tillfäl-
lighet att Vänsterpartiet var det enda parti som ville
skjuta till mer pengar till kommuner och landsting,
och vi krävde 5 miljarder kronor. Det var inte heller
någon tillfällighet att socialdemokraterna och de bor-
gerliga partierna i stort samförstånd - moderaterna
var kanske undantagna - drev igenom ädelreformen,
där ett av de viktigaste syftena var att öka avgifterna
för pensionärerna och nagga på deras besparingar.
Det är vidare ingen tillfällighet att hundratusentals
anställda har avskedats från vården och omsorgen.
Enbart under den senaste mandatperioden har 68 000
anställda fått lämna vården.
Officiellt sade man i slutet av 80-talet och början
av 90-talet att arbetskraft måste frigöras från den
offentliga sektorn för att flyttas över till den privata
sektorn som sades ropa på arbetskraft. Sedan kom
EU:s konvergenskrav in i bilden som krävde en slim-
mad offentlig sektor. Som om inte dessa motiv räckte
har s-regeringen tagit till saneringsargumentet för att
fortsätta med nedskärningarna. Motiven har alltså
växlat, men resultatet har blivit detsamma: kraftiga
nedskärningar och försämrade villkor för personalen
och de vårdbehövande.
Processen har alltså pågått i flera år och med
målmedveten konsekvens. Gränserna för vad de
gamla och personalen tål har prövats och tänjts ut.
För oss som lidit och kämpat för en annan utveck-
ling kom HSU:s betänkande om sjukvårdens framtida
resursbehov som en möjlig vändpunkt och en liten
ljusglimt i mörkret.
Här sades i varje fall klart ifrån att enbart demo-
grafiska skäl gjorde att vården måste tillföras 16 mil-
jarder kronor i nivåhöjning till sekelskiftet för att inte
ytterligare utarmas. Margot Wallström och s-
kongressen tog till sig budskapet och har nu utfäst sig
att uppnå den nivån - i och för sig med råge, men då
inkluderas också skolans behov.
Det kan alltså uppfattas som att det har skett en
vändning, men fortfarande innebär ambitionerna en-
bart att man hoppas att i bästa fall upprätthålla en
miniminivå eller åtminstone undvika att försämring-
arna fortsätter och blir alltför uppenbara.
Vi välkomnar de totalt 72 miljarderna till vården.
Vi ser dem som en framgång för ett humanistiskt
tänkande och en human politik. Vi välkomnar också
den nationella handlingsplanen. Den är bra och tyder
på en ambitionshöjning. Vården handlar mycket om
vilken ambition som man vill lägga sig på. Vill man
lägga sig på ett förvaringstänkande eller vill man
utveckla den? För vår del vill vi ta fasta på den gamle
socialministern Gustaf Möllers tanke. Han uttalade:
Endast det bästa är gott nog för dem om har byggt
landet. Det är en bra ambition även om den är litet
högt ställd.
Vi tycker att det börjar gå åt rätt håll, så vi är inte
oroliga för valet. Frågan som man kan ställa sig är:
Hur ser det borgerliga alternativet ut?
Vi har hört här från talarstolen en mängd önske-
mål uppräknade. Vi har hört honnörsord som om-
sorgsgaranti och trygghetsgaranti. Varudeklaration av
äldrevården, brukar moderaterna tala om ibland.
Värdighetsgaranti, säger kristdemokraterna. Vårdga-
ranti, hjälpmedelsgaranti och välfärdkontrakt, står det
om i någon reservation. Äldrepeng och servicecheck-
ar har det talats om här i dag.
Det är många fina honnörsord, men det följer ald-
rig med några pengar i dessa sammanhang. Då tappar
ni all trovärdighet. Jag tycker att det är bättre att göra
som regeringen har gjort, att lägga fram en nationell
äldreplan och tillföra resurser i den mån som vi har
råd med det.
Sten Svensson nämnde försäkringslösningar. Om
man utgår från det moderata alternativet är det skatte-
sänkningar som är huvudlinjen. Till en del skall för-
modade skattesänkningar användas för självfinansie-
ring av den enskildes vård. Sedan har man också en
del finansieringsförlag som anknyter till vården. Man
vill höja trafikförsäkringen med 4 miljarder kronor,
och det innebär ca 1 000 kr per bil. Man vill ta 1
miljard kronor från det receptregister som redan är
infört, och dessa pengar finns inte. Man vill ta 4 mil-
jarder kronor från medicinförsäkringen, dvs. man vill
höja medicinkostnaderna med ett par tusen kronor per
hushåll.
Vidare vill man införa en opreciserad allmän häl-
soförsäkring. Jag har inte riktigt uppfattat beloppet,
men det handlar om stora pengar eftersom den skall
täcka sjukvårdskostnaderna. Problemet är att de här
pengarna inte finns i dag. Den här typen av försäkring
måste ju förankras hos svenska folket och diskuteras.
Man kan inte bara köra över dem utan vidare.
Vad blir då konsekvensen? Ja, den enda rimliga
slutsaten är att moderaterna, tillsammans med de
övriga borgerliga partierna, på grund av sina vallöften
blir tvungna att sänka skatten genom lånade pengar.
På samma sätt gjorde man 1976, när Bohman var
budgetminister, och under senaste valperioden. Vad
innebär då detta? Jo, pengarna får lånas upp, budge-
tunderskottet skjuter i höjden, räntorna och statsskul-
den ökar igen.
Men har de andra borgerliga partierna, kd och
Folkpartiet, något inflytande? De vill ju också ha mer
pengar till sjukvården. Hur skall de få fram dem? De
får ju lånas upp igen, vilket ökar budgetunderskottet
och statsskulden.
Jag skulle vilja säga så här om läget i äldrevården.
Det produceras stora överskott varje år i den svenska
ekonomin. Men tendensen är tyvärr den att det privata
tillägnandet av överskottet ökar hela tiden. Den of-
fentliga sektorn och vården har inga starkare före-
språkare i kampen om resurserna; i och för sig något
starkare på vänsterkanten än på den borgerliga sidan.
Utfallet av fördelningen är alltså inte i första hand en
resonemangsfråga utan en kampfråga - en kamp mel-
lan ett solidariskt tänkande och ett kortsiktigt egois-
tiskt tänkande.
Fru talman! Jag sade tidigare att jag tycker att be-
tänkandet är bra. Det har också blivit mycket bättre
genom de fyra tillkännagivanden som vi har gjort.
Några av dem har räknats upp. Också jag vore väldigt
glad om 65-årsgränsen kunde tas bort.
Om man läser reservationerna märker man att det
är ganska stor samstämmighet i utskottet. Det är inga
stora saker som vi bygger vår kritik på, utan ambitio-
nerna är ungefär desamma.
Det finns fem reservationer om samverkan mellan
kommuner och landsting, och det visar ju på hur
önskvärt och angeläget det är att komma till rätta med
den. Vi har också flera reservationer om avgifterna,
som vi är missnöjda med, och om att vi inte har funnit
någon form för ett vettigt högkostnadsskydd som kan
samla flera avgifter i en. Men vi har nu fått ett löfte
om en äldreberedning, så vi får hoppas att den kan
komma en bit på vägen.
För övrigt vill jag yrka bifall till reservation 4, där
vi kräver en kvalitetsnorm. Det har sagts att det är så
väldigt svårt att ta fram en sådan. Men å andra sidan
talas det mycket i betänkandet om kvalitetssäkring
osv. Det är också ett exempel på honnörsord, men hur
skall man kunna veta hur kvalitetssäkringen fungerar
om det inte finns någonting att mäta. Jag menar att
man kan mäta boendestandard, personaltäthet, medi-
cinsk tillsyn och eventuella dåliga vårdformer. Sådant
kan mätas, och det finns mycket som kan förbättras.
Fru talman! Tack för ordet.