Fru talman! Regeringens proposition om nationell
handlingsplan för äldrepolitiken har i huvudsak till-
kommit för att möta den kritik mot kommunernas
äldreomsorg som blivit alltmer intensiv det senaste
året. Problemen hänger i grunden samman med de
organisatoriska och finansiella förändringar som ge-
nomfördes i och med att ädelreformen beslutades i
riksdagen hösten 1990.
Vi moderater varnade redan då för att den nya
gränsdragningen mellan landstingens och kommuner-
nas ansvarsområden skulle skapa allvarliga problem.
Det skulle bl.a. bli svårt att utkräva medicinskt an-
svar.
Som resultatet därefter visat försämrades äldre-
vården och vården över huvud taget eftersom det
kollektiva vårdmonopolet behölls - men splittrades i
fråga om ansvar och vårdkompetens. Samtidigt för-
svann medicinsk kunskap. Läkarna blev kvar hos
landstingen.
Vi moderater riktade dessutom stark kritik mot
uppläggningen av det finansiella systemet och mot att
ett rikstäckande betalningssystem i form av en allmän
hälsovårdsförsäkring inte infördes. Den ekonomiska
regleringen av ädelreformen omfattade betal-
ningsströmmar på 20 miljarder kronor. Det skulle -
förutsatte man - bli ett nollsummespel där landsting-
ens kostnadsminskningar skulle bli lika stora som
kommunernas kostnadsökningar. Så blev det ju inte.
Vi moderater varnade för de kostnadshöjande effek-
terna. 20 miljarder kronor låter sig inte omstrukture-
ras så lätt. Vi har dessvärre fått rätt.
Landstingens verkliga kostnader för äldresjukvår-
den var lägre än den kostnad som kalkylerades efter-
som resurserna utnyttjades inom hela sjukvården.
Primärvården splittrades. En del av sjukvårdskrisen
kan hänföras till detta förhållande. Kommunernas
kostnader har blivit högre. Att inrätta vårdhem blev i
verkligheten något helt annat än vad som diskuterades
vis sammanträdesbordet.
Nu finansierar i stort sett varje kommun sin egen
långvård. Statsbidrag utgår visserligen, men många
kommuner har flera svarta hål, bl.a. allmännyttiga
bostadsföretag. Redan hösten 1993 konstaterade So-
cialstyrelsen att andelen patienter med liggsår mer än
fördubblats på två och ett halt år. Ett annat problem är
att patienter ofta skrivs ut för snabbt från sjukhusen
och sedan flyttas mellan äldreboendet, där läkare
saknas, och akutsjukhuset.
Vi kritiserade äldrevårdsreformen för att mono-
polsituationen inte bröts. Finansieringsansvaret och
verksamhetsansvaret blandades samman. Huvudman-
naskapet, alltså ansvaret för att resurser finns, skall
vara sammanhållet. Verksamheten skall bedrivas av
många olika vårdgivare, menade vi. I dag förekommer
inte mycket av konkurrens inom vården - tyvärr.
I revisionsberättelsen för verksamheten i Stock-
holm kan man läsa att organisationen kännetecknas av
"dåligt ledarskap", "oklart ansvar" och mycket luddi-
ga ekonomiska ramar. Revisorernas slutsats är att
"vården behöver tydligare ansvarsroller, enklare be-
slutsprocesser och mera överblickbara ledningsfor-
mer."
Om man skall kunna komma till rätta med pro-
blemen måste de stora systemfelen åtgärdas. Men av
den politiska debatten att döma är det svårare att peka
på brister och nödvändiga förändringar än att lova
bort ännu mer av skattebetalarnas pengar. Den vikti-
gaste frågan är inte hur många nya miljarder som skall
skjutas till utan hur man skall använda de pengar som
redan finns. Skillnaden mellan vårt och regeringens
förslag till kommunbidrag utgör för övrigt endast 1 %
av kommunsektorns totala omsättning.
Ett omvandlingstryck måste finnas. Kraven på att
sjukvården skall höja sin produktivitet och förbättra
rekryteringen av kompetent personal kommer att
växa. Bristen på kompetent personal kommer också
att växa. Personalavgångarna, bl.a. som en följd av
åldersstrukturen, blir kännbara. Kommunerna måste
få ut mer av tillgängliga resurser.
Bästa vägen för att uppnå detta är att avskaffa
vårdmonopolet och att anlita en mångfald arbetsgiva-
re som kan locka fler till vårdyrkena. Då medför kon-
kurrensen att fler vill stanna och utvecklas i yrkesrol-
len. Här har vårdmonopolet sina stora och grova
brister. Vårdmonopolet är huvudanledningen till de
stora strukturfelen inom vårdsektorn. Varken patienter
eller anställda har valmöjligheter. Alla är beroende av
samma vård och av samma arbetsgivare - hur dålig
denne än är. Kollektiviserad verksamhet är dessutom
alltid kostsam, något som kollektivets företrädare
döljer genom att aktivt motarbeta alternativ verksam-
het.
En grundläggande orsak till att äldrevårdskrisen
brutit ut nu är att kommunernas ekonomiska problem
har vuxit sig allt starkare. Kommunerna har, till följd
av att skatteintäkterna minskat i sysselsättningskrisens
spår, långt ifrån de inkomster som förr ansågs själv-
klara. Det finns inget större hot mot välståndet än en
utveckling där allt färre skall försörja alltfler.
Riksförsäkringsverket redovisade nyligen alarme-
rande uppgifter om att färre personer än beräknat har
intjänat ATP-poäng. Det innebär att det har blivit allt
färre som är med och skapar välstånd - både för sig
själva och för andra. Kommunernas och landstingens
resurser skulle öka om sysselsättningen tog fart. Om
exempelvis den privata sektorn ökar med 100 000 nya
jobb leder till att landstingens och kommunernas
inkomster ökar med 20 miljarder kronor. Sverige
behöver fler skattebetalare - inte högre skatter - för
välfärdens finansiering. Men socialdemokraterna
minskar antalet skattebetalare genom det höga skatte-
trycket. Denna politik ger bara fler bidragstagare.
För att komma till rätta med äldreomsorgskrisen
krävs i första hand strukturella förändringar. Det
handlar om omprioriteringar och ändrade organisatio-
ner. Långsiktigt måste dessutom andra former för
finansiering och personalförsörjning utredas.
De vårdskandaler inom äldreomsorgen som nu har
blivit synliga och alltmer uppenbara hänger samman
med gränsdragningsproblemen mellan de två kommu-
nala nivåerna. Enbart organisatoriska förändringar
kan inte undanröja dessa målkonflikter. Därför krävs
det försäkringslösningar för att eliminera de målkon-
flikter som i dag med stor tydlighet skapar oacceptab-
la förhållanden inom äldreomsorgen.
Vi moderater har föreslagit en allmän hälsoför-
säkring där pengarna för vård och omsorg följer den
enskilde patienten oavsett val av vårdform och vård-
givare. Försäkringen skall finansieras av den del av
landstingens budget som i dag går till hälso- och sjuk-
vård samtidigt som landstingsskatten vad gäller denna
del avskaffas och ersätts med en avgift.
Utöver detta skall kostnaderna för sjukpenningens
rehabiliteringsdel och för läkemedel samt statens
bidrag till hälso- och sjukvård ingå som en del i för-
säkringen. Försäkringen skall finansieras solidariskt,
omfatta alla medborgare och administreras av försäk-
ringskassorna.
En hälsoförsäkring eliminerar dagens tvister mel-
lan kommuner och landsting om betalningsansvaret
för en patient eftersom pengarna för vården följer
patienten. Alltfler har börjat inse att en allmän hälso-
försäkring är det som mest effektivt skulle förhindra
de problem som vi i dag har i förhållandet mellan de
olika huvudmännen.
Tyvärr har denna insikt inte spridit sig till rege-
ringspartiet, som vidhåller att olika huvudmän skall
ha olika ansvar, även om det innebär att enskilda
människor riskerar att hamna i ett ingenmansland.
Problemen kan inte lösas genom att mer pengar
anslås. Det visar t.ex. förhållandena i Solna. Där höj-
des skatten mest i Sverige efter valet 1994. Trots detta
är Solna en av de kommuner där bristerna i äldreom-
sorgen varit tydligast.
Svårt sjuka äldre får inte alltid den vård som de
och deras anhöriga har rätt att fordra. För att komma
till rätta med felen inom den tyngre äldreomsorgen
krävs i första hand att bristerna inom sjukhemmen
rättas till. I vår partimotion har vi lagt fram ett sjuk-
hemsprogram för att rätta till de uppenbara bristerna
för svårt äldre sjuka.
De viktigaste punkterna är:
Gamla människor på sjukhem med omfattande be-
hov av medicinsk vård är patienter. Vården måste
inriktas på kontinuerlig och kvalificerad sjukvård utan
att man ger avkall på god omvårdnad.
En medicinskt ansvarig läkare skall knytas till
varje sjukhem för att regelbunden tillsyn och god
vårdplanering skall säkerställas. Det är också viktigt
att kommunerna tillser att det finns medicinskt ansva-
riga sjuksköterskor.
Dessutom innebär våra övriga förslag:
Ökad valfrihet i äldreboendet, flexiblare hem-
tjänst, ökad uppmärksamhet på personalen inom äld-
revården, uppmuntran till alternativ inom äldreomsor-
gen och stöd till frivilliginsatser som görs via enskilda
och föreningar och ökad fokusering kring demensfrå-
gorna.
Vidare föreslår vi att vårdgarantin återinförs för
att man skall komma till rätta med köerna till vård och
behandling inom hälso- och sjukvården.
Avgifter inkluderande läkarvård och medicin skall
vara desamma som erläggs vid vistelse på sjukhus. Vi
föreslår därför mer långtgående förändringar av av-
giftsuttaget inom äldreomsorgen. Inkomstrelaterade
taxor och avgifter förstör den logik som trots allt
eftersträvas i de statliga skatte- och bidragssystemen.
Vi förordar ett förbud mot sådana taxor, men i avvak-
tan därpå föreslår vi ett centralt fastställt förbehållsbe-
lopp.
Vi föreslår också att sammanläggningen av ma-
kars inkomster i de fall där den ena maken är intagen i
särskilt boende alltid skall utgå ifrån att den högsta
inkomsten anses "tillhöra" den make som inte är fö-
remål för vård.
Min kollega Birgitta Wichne kommer i ett senare
inlägg att närmare utveckla bl.a. dessa synpunkter.
Fru talman! I tider då samhällsekonomin inte ger
utrymme för att man spenderar oändliga resurser
måste politikerna ha modet att prioritera.
Vården behöver tydliga mål. För att klara ekono-
min måste politikerna hitta andra lösningar för att
bättre utnyttja de resurser som står till buds. Dess-
utom måste vi åstadkomma en bättre samordning
mellan landstingens sjukvård och försäkringskassor-
na. Samarbetet mellan landstingen och kommunerna
måste också bli bättre, bl.a. genom en samordnad och
överblickande planering, så att vården av de äldre
skall kunna fungera bättre.
Såväl landstingen som kommunerna måste utnyttja
möjligheterna att upphandla tjänster i konkurrens. Det
kan gälla allt ifrån materiel och försörjning till ren
sjukvård.
En långsiktig politik för spelreglerna mellan
landstingen som finansiär av sjukvården och de priva-
ta entreprenörerna är viktig för att få till stånd de
alternativ i vården som behövs för att säkra såväl
kvalitet som rimliga kostnader för framtiden.
Fru talman! Med hänsyn till kammarens arbetsbe-
lastning yrkar jag bifall endast till reservation 1, men
vi moderater står självfallet fast vid övriga reservatio-
ner som vi fogat till socialutskottets betänkande.