Fru talman! Sverige är en gammal stat, men ett
nytt samhälle. Motorn i den förändringsprocess vi
lever i är nu, liksom alltid, den nya ekonomins funk-
tionssätt vilken på djupet påverkar människornas
försörjningsvillkor. Den ekonomiska tillväxten i vårt
land avtog efter hundra år ungefär i början på 1970-
talet. Huvudorsaken till detta var den internationali-
sering av marknadsekonomin som i huvudsak möj-
liggjordes genom innovationen av Internet. Detta
innebar att fokus i världsekonomin gradvis förflytta-
des bort från våra trakter.
Därmed dök arbetslösheten upp igen. Många hade
säkert trott att den utrotades under rekordåren. Under
många år, egentligen från Fälldins och Bohmans tid
1976 till Palme och Feldt 1982, hölls ruljansen i gång
med bl.a. 40-procentiga devalveringar av den svenska
kronans värde och en högre inflation än omvärlden.
80-talets osedvanliga högkonjunktur och, mot slutet,
den luftbubblekommersialism vi alla alltför väl kom-
mer ihåg, hankade fram skutan något längre.
1992, när Sverige fick släppa den politiska styr-
ningen av valutan, kom notan från över 20 års offent-
lig överkonsumtion i knät på skattebetalarna. Tur i
oturen var, anser jag, att medborgarna till valet 1994 i
varje fall röstade fram en socialdemokratisk regering
som tillsammans med Centern visat sig ha kraft nog
att genomföra en oerhört stor sanering av den tidigare
så misskötta staten.
Men vad händer på litet längre sikt? Det är ju te-
mat för dagens debatt. Finns samma kraft att anpassa
de politiska institutionerna till en modern omgivning?
Finns kraften att på allvar försöka vinna medborger-
ligt stöd för nya demokratiska institutioner som EU,
EMU och annat nu när en del av den gamla statsappa-
raten inte längre fungerar?
En stor del av befolkningen i vårt land har under
den långa omställningen de senaste 25 åren, via ar-
betslivet, skolorna och de egna attityderna och möj-
ligheterna, hunnit långt in i det nya samhället. De
frigör sig nu från de gamla kollektiven och det gamla
tänkandet och är i full färd med att bygga nya lokala
kollektiv och även mer globala, internationella. Bland
dessa människor växer en ny social sektor, ett nytt
vitalt samhälle fram.
En annan stor del av befolkningen känner sig där-
emot övergiven och utanför. Staten har gradvis glidit
ifrån de närmast eviga försörjningslöften som ställdes
ut på 70-talet. Miljoner människor har inte utbildat sig
tillräckligt, inte sparat och samtidigt betalat världens
högsta skatter i föreställningen att staten närmast för
evigt skulle känna ansvar för en försörjningsnivå som
låg högt.
Fru talman! Professor Erik Dahmén beskriver i sin
doktorsavhandling från 1950, Svensk industriell ut-
veckling 1919-1939, ett skeende som, när jag läste
om detta för några år sedan, gradvis ändrade min
världsbild. Min förståelse, om man nu kan analysera
sig själv, fördjupades. Han visar hur vi i denna andra
industrialiseringsperiod mer än fördubblade antalet
företag och lade grunden för den tillväxt och det väl-
stånd som vi sedan dess har levt väldigt gott på. Han
visar att dessa företagare, som till stor del var yr-
keskunniga arbetare, 80-85 % var det, hade ont om
pengar och ont om stöd. Men de hade en stor rörelse-
frihet när det gällde att finna företagets form. Regle-
ringarna var få.
Något liknande, fru talman, en tredje industrialise-
ringsvåg, behövs nu, och vi står inför denna. Eftersom
vi alla säger att det är den privata sektorn som framför
allt skall växa, måste den få en chans att utvecklas så
fritt som möjligt. En privat sektor är nämligen miljo-
ner privata beslut. Staten måste därför dra sig tillbaka
på detta område. Löneskatterna måste sänkas kraftigt,
och andra administrativa pålagor måste väsentligt
minskas.
Dagens arbetsmarknad och morgondagens bör inte
i första hand indelas i en offentlig och en privat sek-
tor; i över hundra år har vi ställt offentlig och privat
sektor mot varandra. I stället bör vi se arbetsmarkna-
den som en enda stor värdeproducerande arena, där vi
redan har en stor tjänstesektor, som är offentligt skat-
tefinansierad. Den absoluta merparten av denna
tjänstesektor gör också stor nytta, har ett starkt med-
borgerligt stöd och är ekonomiskt effektiv. Tjänste-
sektorn är också redan öppen för konkurrens - det är
viktigt - men jag anser att systemet med skattefinan-
siering av grundläggande tjänster inom vård, omsorg
och utbildning är i alla medborgares intresse och
fungerar bra. Den fortsatta tillväxten måste också, för
att bli uthållig, understödjas av fortsatta massiva
satsningar på fri utbildning och forskning.
Fru talman! Politiken bör enligt min mening inrik-
tas på hållbara och principiellt allmänna försäkrings-
system, vilka motverkar långtidsarbetslöshet, utslag-
ning och fastlåsning av hundratusentals människor på
en alltmer terapeutisk sysselsättnings- och kursmark-
nad. Eftersom vi alla kan bli arbetslösa och nästan
alla som blir arbetslösa blir det helt oförskyllt utan att
kunna påverka det alls - titta t.ex. på kamraterna i
Arboga, vad skulle de ha kunnat göra för att undvika
att bli arbetslösa? - anser jag att det borde vara kloka-
re med en hög ersättning i a-kassan under en kortare
period än som nu, en 75-procentig ersättning som är
närmast evig. Sådana system förstärker i stället lång-
tidsarbetslösheten.
Fru talman! Den ekonomiska och sociala förvir-
ringen i landet synes också ha påverkat moralupp-
fattningen hos många vuxna. Alltför många av oss
förefaller vika undan för t.ex. våld och mobbning i
skolan och för ungdomars drogvanor. En av de allra
största politiska frågorna är att få oss att på det per-
sonliga planet bry oss mer om någonting utanför oss
själva och att vi också skall vara beredda att betala för
en samhällsstruktur som bygger på ett gemensamt
ansvar.
Fru talman! Jag sammanfattar därför min strävan
för det framtida Sverige med uppmaningen: Bilda dig,
bry dig, och var beredd att betala för dig!