Fru talman! Det är roligt att få inleda denna stora och viktiga debatt om en stor och viktig fråga som tyvärr har diskuterats alldeles för lite och som egentligen har kommit till under en process som har varit alldeles för snabb och alldeles för sluten.
Ännu en gång står EU inför ett beslut om något som tidigare har kallats för en ny EU-konstitution, och den här gången tar processen tyvärr priset vad gäller bristen på demokrati, detta samtidigt som det har talats varmt om en dialog för att skapa ett EU närmare medborgarna från Sveriges regerings sida och från andra makthavare inom den europeiska unionen.
Det gamla fördraget avvisades efter folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Ändå är det i det närmaste identiska förslag som nu förhandlas fram. Kosmetiska smärre förändringar har gjorts vad gäller ordval, symbolik och liknande för att nya folkomröstningar ska kunna undvikas. Men i övrigt kommer väldigt mycket att vara sig likt.
Signalen till folket i de länder som röstat nej är tydlig: Du röstade fel. Din röst var ingenting värd.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och försvarspolitiken, att medlemsländerna förbinder sig till militär upprustning, blir desamma. Den ökade överstatligenheten inom det rättspolitiska området blir densamma. När det gäller skrivningarna om EMU och prisstabilitet, den gemensamma penningpolitiken och den gemensamma valutan är allt som förr.
Sverige har också tillsammans med Tyskland och många andra EU-länder bjudit hårdnackat motstånd mot förslag som skulle ha inneburit steg i riktning mot ökad demokrati. Det handlar om den omdiskuterade skrivningen om att EU-rätt alltid gäller över nationell lag, där Sverige tydligt hade kunnat markera att sådana skrivningar inte är acceptabla. Det handlar om att det borde införas en skrivning om att få till en stärkt möjlighet för de nationella parlamenten att avvisa lagförslag på EU-nivå. Det handlar om att EU skulle kunna bli flexiblare genom så kallade
opt out
-klausuler. Om medlemsländerna fick möjlighet att ställa sig utanför valda delar av EU-samarbetet skulle folkets vilja och den demokratiska dialogen kunna spela en större roll. Sverige kanske skulle välja att ställa sig utanför försvarssamarbetet.
Om man driver denna princip lite längre till att också gälla tidigare samarbetsområden kanske ett nytt EU-land skulle välja att ställa sig utanför jordbrukspolitiken. England kanske skulle välja att ställa sig utanför det rättsliga och polisiära samarbetsområdet. Då skulle människors diskussioner och viljeyttringar få betydelse. EU-mallen skulle inte automatiskt läggas över hela denna mångfald av länder på alla områden.
Men Sverige ville inte detta. Tillsammans med det tyska ordförandeskapet hävdade man i stället att alla ska vara med i allt. Varför?
Inte bara innehållet utan också processen kring fördragsfrågorna är närmast en parodi på demokrati, och jag tar inte i för mycket när jag säger det. Förslaget har förhandlats fram under bara några månader under det tyska ordförandeskapets ledning, och tyvärr genom bilaterala samtal bakom stängda dörrar.
När Sveriges riksdag här och nu som det enda av EU-ländernas parlament diskuterar och röstar om frågan sker det utan att vi ens har sett slutsatserna inför toppmötet. De har inte presenterats än. Vi fick ett brev från Angela Merkel för några dagar sedan där man listar vissa frågor som ska diskuteras inför toppmötet. Men även innan det kom var detta riksdagsbetänkande justerat. Betänkandet bygger alltså på muntliga rapporter och antaganden som vi har fått om förhandlingsläget. De ståndpunkter som riksdagen förväntas ställa sig bakom har Sverige drivit i månader. De nationella parlamenten och de folkomröstningar som har hållits fyller i praktiken ingen funktion i denna process. Redan till årsskiftet beräknas förslaget vara färdigt för underskrift.
Riksdagen har gjort det bästa möjliga av situationen och med kort varsel tagit fram ett betänkande och har en debatt och en omröstning om de svenska ställningstagandena. Och det är bra. Men varför regeringen och Socialdemokraterna har accepterat denna forcerade europeiska fördragsprocess är en gåta. Varför satte man inte klackarna i backen?
Det brukar sägas att människor struntar i EU-frågor, men det är inte sant. Människor hade nog velat ha en dialog och velat säga sitt om dessa frågor. Viljan att påverka EU:s framtidsfrågor är stor. De folkomröstningar som har hållits i Sverige om EU-frågor har haft ett mycket högt valdeltagande. Sverige har kokat av debatter, studiecirklar och temakvällar inför EU-omröstningen och EMU-omröstningen som hade ett närmast rekordstort valdeltagande. I andra EU-länder är engagemanget liknande. Mellan 64 och 75 procent av befolkningen i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien vill ha en folkomröstning om de nya fördragsändringarna. I Sverige är siffran 56 procent enligt en färsk opinionsundersökning. Över 40 procent av de borgerliga väljarna vill ha en folkomröstning. Hela 70 procent av v-, mp- och s-väljarna vill ha en folkomröstning och 69 procent av LO-väljarna. Den folkomröstningsfientliga socialdemokratin är alltså ordentligt i otakt med sina väljare på den här punkten. Och även inom de borgerliga leden finns det alltså starka strömningar för att få avgöra denna fråga i en folkomröstning. Men man har tydligen föredragit förhandlingar bakom stängda dörrar. Man har föredragit att hålla människor på armlängds avstånd. Regeringen har inte sagt ett ljud om någon folkomröstning under förhandlingarna, trots att det självklara vore att klargöra för det tyska ordförandeskapet att en ratificering av ett eller två omförhandlade fördrag, hur det nu blir, inte kan ske med mindre än att frågan avgörs i en svensk folkomröstning.
Man borde också ha respekterat den tidigare EMU-omröstningen genom att kräva ett bindande svenskt undantag. Det vore självklart. Men det gör man inte. I stället höjs nu liberala röster för att euron ska införas i Sverige och att man ska rösta på nytt trots att folket har sagt nej. Även denna folkomröstning ska vi tydligen strunta i.
Fru talman! Förra gången EU-konstitutionen stod inför ett avgörande invände flera tunga svenska remissinstanser att ett riksdagsbeslut om att skriva under en EU-konstitution kanske stred mot svensk grundlag. Både Justitiekanslern, Högsta domstolen och Regeringsrätten påpekade det i sina remissyttranden och ville ha en bättre belysning av frågan. Var finns dessa ståndpunkter i dag? Varför finns de inte med och beaktas när processen nu har tagit fart och frågan på nytt ska avgöras?
Nej, EU-politiken präglas i dag av mycket nonchalans. Signalerna är tydliga: Demokratiargument väger alltför lätt. Den mångmiljonhövdade opinion som vill se ett EU med en annan inriktning körs över och tigs ihjäl. Deras röster är inte något värda.
Men de signaler som sänds ut i demokratifrågor, när man gång på gång visar att man inte är beredd att på allvar lyssna in vad folket tycker, kommer att kosta. Och priset kommer att bli högt.
Redan nu är EU på kollisionskurs med många av sina invånare. Redan nu äger EU-toppmötena rum bakom murar av säkerhetsarrangemang. Men när frustrationen, de politiska och sociala spänningar som finns runt om i Europa bubblar upp till ytan har makthavarna ett val att göra. Man kan kalla folket slödder, som Sarkozy gjorde nyligen, eller man kan lyssna och inse att frustrationen står för något, en känsla av att inte bli tagen på allvar, att inte få vara med, att inte bli lyssnad på, att inte få del av andras tillväxt, att få betala för andras frihet med sin egen ofrihet och för andras välstånd med sin egen fattigdom.
Fru talman! En process kring ett nytt fördrag borde ha sett helt annorlunda ut än den nuvarande. Den demokratiska och sociala klyftan är ett huvudproblem i unionen som man måste utgå ifrån och inte kan nonchalera. EU måste bli mer mellanstatligt och mindre överstatligt. Supermaktsambitionerna måste läggas på hyllan. Makt måste flyttas över från EU-institutioner till medlemsländernas parlament och befolkningar. Människors röst måste få en betydelse. EU måste bli flexiblare, så att samarbetet kan se olika ut i olika länder och på olika områden. Protesterna i de franska förorterna eller på den jämtländska landsbygden måste höras in i maktens boningar. Demokratin, folkväldet, måste få ett värde. Folkomröstningar måste hållas och respekteras.
Fru talman! Just nu står vi, som sagt, inför en möjlighet att påverka inriktningen inför EU-toppmötet nu i helgen. Det tyska ordförandeskapet har lyft upp ett antal punkter som kommer att tas upp till diskussion under helgens toppmöte.
EU:s symboler och EU-lagarnas företräde,
förändringar av benämningar och namn,
de grundläggande rättigheterna och stadgan om de mänskliga rättigheterna,
EU:s utrikespolitik,
maktfördelningen mellan EU och medlemsstaterna och
de nationella parlamentens roll.
Det här är punkter där Sverige skulle kunna driva en linje för en ökad mellanstatlighet och en minskad överstatlighet, för en ökad demokrati, för att EU:s makt begränsas, tydligt definieras och att EU inte hela tiden lägger under sig nya områden för det politiska inflytandet.
Risken i dag är att vi inte får någon granskande, självkritisk debatt som utgår från att demokratin måste stärkas, att EU och medborgarna måste närma sig varandra. Risken är i stället att vi kommer att få se regeringsföreträdare och socialdemokrater stå här och hylla fördragsprocessen, hylla ingredienserna i de fördrag som nu ska modifieras på toppmötet och så småningom skrivas under, säga att vi är rörande överens, omfamna varandra i talarstolen och återigen tiga ihjäl den stora befolkning och den politiska opinion som vill se ett annat EU och som vill se att frågorna avgörs i en folkomröstning.
Sverige borde, slutligen, ha avvisat den snabba och slutna processen kring ett nytt fördrag till förmån för en demokratisk dialog. Sverige borde ha tagit en rad ställningstaganden för ett mer demokratiskt EU och tydligt markerat att en ratificering av fördragsförändringarna inte kan ske med mindre än att dessa först godkänns i en folkomröstning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation.
(Applåder)
I detta anförande instämde Marianne Berg och Jacob Johnson (båda v).