Fru talman! Nu har vi hört hur de två oppositionspartierna när det gäller EU-medlemskap vill se fördragsprocessen. Det är i enlighet med den tradition vi har i riksdagen att låta de oppositionella inleda debatterna. Jag säger detta för att jag vill markera att det är mycket stor enighet i vårt gemensamma utskott när det gäller att stå upp bakom de positioner som vi menar att Sverige ska ha i de fortsatta förhandlingarna. Det är fem partier med närmare 90 procent av riksdagens ledamöter som står bakom detta.
Det här är en osedvanligt öppen process. Den påbörjades för över fem år sedan, när konventet inleddes. Denna riksdag har haft tre tidigare betänkanden i samma fråga. Detta är fjärde gången som riksdagen som helhet behandlar detta med beslut i plenum. Därutöver har vi haft otaliga samråd inom ramen för den konstitutionella ordning vi har i Sverige, där riksdagen och regeringen samråder i fördragsprocesser och förhandlingsfrågor. Jag tror knappt man kan räkna alla samråd vi har haft genom åren med EU-nämnd och utskott i olika former.
Jag tycker att det är viktigt att observera att vi också har haft en reflektionsperiod sedan det konstitutionella fördraget skrevs under på hösten 2004. Det har gått över två år - snart två och ett halvt år. Det har onekligen funnits betänketid. Den som har velat fundera och tänka har haft gott om tid att reflektera över de olika förslag som finns framförhandlade.
Vad är då Sveriges position inför det toppmöte vi kan vänta och de förhandlingar som följer därpå? Själva grundbulten är att riksdagen skulle vilja ratificera det konstitutionella fördrag som ligger. Det är själva startpunkten i de resonemang som finns. Det innebär att vi uttryckligen säger att vi inte vill ha ett förhandlingsresultat som innebär att man rubbar balansen och helhetslösningarna. Ska det vara förändringar så ska det vara begränsade justeringar. Det är en logisk hållning från den breda majoriteten - vi ville ju ursprungligen ratificera det förslag som nu ligger.
Mer specifikt säger vi att vi vill att det institutionella paketet, inklusive de två protokollen om nationella parlament och subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen inte ska öppnas. Vi menar att det vore oklokt att nu börja diskutera nya röstviktningar och nya sätt att arrangera de institutionella förhållandena i EU.
Vi säger också att man ska värna de värden och målsättningar som vi kom fram till både i konventet och i regeringskonferensen. Vi tycker också att texten om den sociala dimensionen bör behållas som den är och inte ändras i någon riktning.
Vi konstaterar dock att den överskådliga fördragsstrukturen nu går förlorad med det nya upplägget från det tyska ordförandeskapet. Det är lite ironiskt att två folkomröstningar i Holland och Frankrike ska innebära att hela idén om att göra fördragen lättförståeliga och lättillgängliga för intresserade medborgare i EU försvinner. Själva grundidén är att man ska göra det lättare att förstå och ha en överblick. Man ska inte behöva vara specialist i Europarätt för att förstå vad förslagen innehåller. Där går vi miste om ett väsentligt mål, ett väsentligt värde, med det konstitutionella fördraget.
Vi säger också att man inte ska behålla pelarstrukturen, utan EU ska vara en juridisk person. Vi kan acceptera att man när det gäller energi- och klimatfrågor formulerar sig tydligare, men vi vill inte att det ska innehålla kompetensförändringar.
Vi säger också nej till nya exklusiva former av samarbete. Det finns redan en mekanism som kallas fördjupat samarbete. Därutöver behöver vi inga nya mekanismer för att antingen några länder ska gå vidare eller för att man ska kunna friskriva sig från samarbetet.
Vi menar att stadgan om de grundläggande rättigheterna ska ha sin bindande karaktär. Hur man löser det rent tekniskt kan man diskutera. Men det är också viktigt att EU ansluter sig till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som Europarådet förvaltar.
Det har varit en central målsättning för den svenska riksdagen. Och bakom detta ligger idén om att EU måste ha samma grundläggande skydd för mänskliga rättigheter som medlemsstaterna har. EU kan ju inte ha ett lägre skydd eller inget skydd alls i denna del.
Vi avvisar idén om att man ska föra in illegal invandring. Det finns ingen anledning att peka ut den illegala invandringen. Och vi är särskilt angelägna om att understyrka att vi inte vill att Köpenhamnskriterierna, det vill säga kriterierna för nya medlemmar, ska föras in i fördraget. Vi menar att vi har haft en debatt om utvidgningen. Vi vill inte ha en debatt om utvidgningen i samband med detta fördrag. Därför är vi från riksdagen och även regeringen mycket bestämda när det gäller att vi inte ska ha in Köpenhamnskriterierna i fördraget. Vi tycker dessutom att det är direkt omotiverat.
Fru talman! Det här var i korthet de positioner som riksdagen har. Därmed förväntar vi oss att regeringen ska följa de direktiv som riksdagen ger, och det finns ingen anledning att anta motsatsen, eftersom vi har ett ganska harmoniskt förhållande mellan riksdag och regering i den här delen. Vi har samma syn på de här frågorna.
Vi kommer så småningom att få den ordningen att det, när det blir ett nytt fördrag, kommer att behöva godkännas i riksdagen. Vi har ju bestämt att vi ska ha den ordningen att det är riksdagen som godkänner fördragsändringar. Så har vi gjort alltsedan vi gick in i EU, och de olika fördragsändringarna har vi haft sedan dess.
Låt mig avsluta med att säga att orsaken till att det är så angeläget att få ett nytt fördrag i EU är att det ger en bättre balans i den centrala fråga som det handlar om: Vad ska EU göra, och vad ska vi göra hemma i medlemsländerna?
Konventet hade en majoritet av representanter för medlemsstaternas parlament. Det var naturligt i konventet att den centrala frågan var: Vad behöver vi göra gemensamt, och vad klarar vi bättre av hemma? Det var inte minst naturligt mot bakgrund av att många länder just hade blivit självständiga. Många länder i Central- och Östeuropa hade efter lång kamp återerövrat och ibland till och med på nytt skapat sin självständighet. Det är klart att man då var noga med att överväga vad man klarar av hemmavid och vad som måste göras på gemensam nivå. Vad är det för frågor som är av den karaktären att vi behöver lösa dem tillsammans, där nationalstaten är för liten?
Man kan säga att det här fördraget innebär tre väsentliga förändringar.
Det första är att EU får en större kraft när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. En del av oss har kanske tyckt att man kunde ha gått längre, men nu har vi kommit fram till en kompromiss som innebär att EU får förstärkta möjligheter att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är bra, och det är viktigt.
Bakgrunden till det här var egentligen vad som hände i Srebrenica en gång för snart tolv år sedan, är det väl, där Europas förlamning och oförmåga att hantera katastrofer på den egna kontinenten blev så uppenbar.
Det andra är att vi får ett EU som blir bättre rustat att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Det är någonting som plågar alla medlemsländer. Därför är det viktigt att vi tar de här stegen. Även här kan man säga att man kanske kunde gå längre, men det viktiga är i alla fall att komma en bit på väg.
Det tredje är att vi får en bättre ordning för hur vi ska fatta beslut inom EU. Det blir inte begränsat till ett visst antal medlemsländer, utan det är öppet för så många medlemsländer som vill komma med bland de europeiska länderna. Och det är ett bra sätt för framtiden att ha en fast ordning för hur beslut ska fattas, oavsett om vi, som i dag, är 27 medlemsländer eller om vi kanske är 35 medlemsländer eller fler om 10-15 år.
Fru talman! Det här fördraget är viktigt. Och på tre punkter innebär det betydande framsteg för EU.
(Applåder)