Fru talman! Jag fick ett antal passningar och frågor från Kerstin Lundgren. Det gällde först och främst om man i den nuvarande fördragsprocessen lyssnar till nationella parlament eller tar hänsyn till nationella parlament. Jag konstaterar, fru talman, att den debatt som vi har här och nu i dag i Sveriges riksdag gäller ett betänkande som justerades innan förslaget till slutsatser från toppmötet ens hade sett dagens ljus. Den är ändå den mest demokratiska i sitt slag i den europeiska unionen, för mig veterligen är det den enda motsvarande debatt i något av EU-länderna. Det säger en del om själva processen. Man tar inte hänsyn till nationella parlament.
Förhandlingarna om det nya fördraget har pågått endast under ett fåtal månader. Merparten av dessa förhandlingar har skett bilateralt med ett land i taget bakom lyckta dörrar. Man hade kunnat välja en öppen process. Man hade kunnat blanda in de nationella parlamenten och be dem ange färdriktningen mycket tidigare, eller man hade kunnat, ännu bättre, starta en folklig och bred dialog.
Det är inte klart vad Frankrike och Holland sade nej till i sina folkomröstningar, säger Kerstin Lundgren. Jo, det är glasklart. Det var fördraget de sade nej till. Det är inte upp till Kerstin Lundgren eller mig eller någon annan att tolka innebörden av nejet och säga att de nog egentligen menade att, och så vidare. Nej, har ett fördrag avvisats, om det så bara är av ett enda medlemsland, så har det fallit. Det är också kutym i internationella sammanhang och även inom EU att ett fördrag måste godkännas av samtliga länder för att vara giltigt. Säger ett enda land nej är det ogiltigt. Problemet var att nejet inte blev ett nej utan omvandlades till en tankepaus och så småningom till en ny fördragsprocess.
Då är min fråga till Kerstin Lundgren: Anser inte Kerstin Lundgren att det är bekymmersamt för demokratin att det är så det har gått till?