Herr talman! Jag vill passa på att berömma regeringen för en sak som den faktiskt har gjort bra. Jag tyckte att ministern var alldeles för blygsam när hon beskrev regeringens kamp för att Köpenhamnskriterierna, de regler som gäller för EU:s utvidgning, inte ska föras in i fördraget. Om man ska tro på det som regeringens representanter har berättat för oss i utskottet - och jag tror på det - är det till stor del den svenska regeringens förtjänst att så inte kommer att ske. Det är väldigt bra gjort.
Varför är det då så bra gjort att inte i fördraget föra in de regler som ändå gäller? Jo, för att om man för in dem får man en kraftigt försämrad förhandlingsposition vad gäller utvidgningen. Det skulle kunna äventyra eller åtminstone försvåra utvidgningen om man skrev in dem. Jag tycker att regeringen har gjort ett bra jobb på den här punkten.
Däremot har inte regeringen uteslutande gjort ett bra jobb. Jag tänker på frågan om det principbeslut om det gemensamma försvaret som ingår i konstitutionen. Det finns en skrivning i Nicefördraget som säger att den gemensamma försvarspolitiken "skulle kunna" leda till ett gemensamt försvar. I konstitutionen ska den ersättas med en skrivning som säger att den gemensamma försvarspolitiken "kommer att" leda till ett gemensamt försvar. Visserligen kommer detta att ske först när medlemsstaterna i enighet så beslutar, men detta innebär icke desto mindre en kraftig försämring av Sveriges förhandlingsposition.
Nu vet jag att ministern själv är motståndare till svensk alliansfrihet och kanske inte skulle motsätta sig att vi gick med i ett europeiskt försvar. Jag vill ändå fråga ministern: Innebär inte den skrivning som ligger på bordet en kraftig förstärkning av den förhandlingsposition som ministern själv önskar se?