Herr talman! Jag står självfallet bakom betänkandet, och jag sade det också. Det här betänkandet utgår ifrån att den överenskommelse som vi hade om det vilande fördraget står fast. Därför står det också i betänkandet väldigt tydligt att detta är det förhandlingsmandat som utgår, och sedan markerar man vissa frågor.
Men det får naturligtvis inte låsas fast inför all framtid. Allt hänger på vad som nu kommer ut av detta. Om Reinfeldt kommer tillbaka med ett förslag som bryter mot vitala delar av denna kompromiss och som innebär att man helt faller ur ramen är det klart att vi måste göra en ny bedömning. Vi kan inte skriva på en in blanko-överenskommelse. Det kan inte vara så att oavsett vad Reinfeldt kommer fram till och vad han kommer hem med från Bryssel ska vi ställa upp på det. Så är det självfallet inte. Vi måste försäkra oss om att han faktiskt verkar för vitala svenska intressen, som man säger. Om det resultat som han kommer fram med uppfyller detta finns det inga bekymmer alls med vår position, men vi kommer inte att osett, utan att ett resultat är framme, skriva ut någon in blanko-check på detta eller garantera någonting framöver. Betänkandet är en del. Det är förhandlingsstarten, men det är resultatet som räknas.
Sedan hyllar inte Carl B Hamilton pragmatismen. Jag gör nog det. Jag tror att det är viktigt att kunna säga att även om man är för EU behöver man inte vara för allting som EU hittar på. För varje nytt steg i EU:s utveckling måste man värdera det steget utifrån argument för eller emot. Man kan vara för själva medlemskapet, men man kan vara emot olika delar i samarbetet. Man kan också påpeka brister eller slå larm om man är på väg åt fel håll.
Vi kan gärna diskutera vad alkoholpolitiken har varit, men jag pekade på riskerna för att EG-domstolen hela tiden tar sig mer och mer makt på större och större områden. Alkoholpolitiken var ett exempel på det, men jag nämnde flera andra, till exempel mediepolitiken och arbetsmarknadsfrågorna.