Fru talman! Jag lyssnade under Göran Lennmarkers inlägg efter nyckelord som demokrati, efter en ambition att skapa ett EU som kommer närmare medborgarna, där medborgarna upplever mer av inflytande, mer av påverkansmöjlighet, där man sätter de sociala och politiska klyftorna i centrum för den förändringsprocess man är inne i.
I stället talade Göran Lennmarker om ett kraftfullt EU, ett EU med muskler mot omvärlden, ett EU med utrikes- och säkerhetspolitisk kompetens, bättre rustat för att bekämpa grov internationell brottslighet.
Jag hörde ingenting om hur man nu ska hantera det faktum att de holländska och franska väljarna känner sig överkörda och att många i EU står väldigt främmande inför unionens utveckling. Man deltar inte i EU-parlamentsvalen. Man deltar i de folkomröstningar som anordnas, och man har synpunkter på unionens utveckling, men man känner sig främmande inför den nuvarande utvecklingen, den nuvarande processen.
Jag har en konkret fråga, eftersom vi också har vårt eget svenska lilla arv. Det gäller EMU-frågan, där svenska folket i en folkomröstning med mycket stort valdeltagande och med ett mycket tydligt utslag, sade nej till ett deltagande i valutaunionen.
Då är min fråga till Göran Lennmarker: Varför driver inte Sverige att Sverige ska ha ett bindande undantag från EMU:s tredje steg? I stället har man låtit texterna om EMU och euron stå som de står, och under pågående förhandlingar har det höjts röster från ett av alliansens partier om en ny EMU-folkomröstning i Sverige och röster för att införa euron.
Varför har man inte drivit frågan om ett bindande svenskt undantag?