Fru talman! Jag tror att det ändå är viktigt att understryka att de skrivningar i klimatfrågan som diskuteras inför toppmötet är till intet förpliktande. De brukar nämnas som något slags legitimering av hela fördragsprocessen. Men låt oss kalla saker vid deras rätta namn! Det är till intet förpliktande skrivningar som diskuteras.
Jag skulle vilja ta upp frågan om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Generationer av fredskämpar - många av dem inom de socialdemokratiska leden - har under årtionden demonstrerat och kämpat för fred, för nedrustning, för neutralitet och för avspänning och också hävdat att man inte bygger världsfred genom stormaktsblock, kapprustning och så vidare.
Nu står vi inför en fördragsprocess där det återigen slås fast ett antal gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska deviser. EU ska tala med en röst. Medlemsländerna förbinder sig att militärt upprusta. Man siktar också in sig på att så småningom bygga upp en gemensam EU-armé.
Min fråga blir då: På vilket sätt gynnar det här fred och avspänning i världen, och på vilket sätt harmonierar det med den tidigare tidvis mycket framgångsrika utrikespolitiska doktrin som en gång i världen byggde på neutralitet och alliansfrihet?