Fru talman! När riksdagen i dag debatterar ett be-
tänkande som gäller samarbetet med Central- och
Östeuropa hör det rätt nära samman med ett ärende
som riksdagen debatterade tidigare i dag, nämligen
det som gällde frågan om Sveriges arbete med jord-
bruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska
unionen. Det finns ett klart samband eftersom en
reformering av jordbrukspolitiken i EU är en förut-
sättning för östutvidgningen och för att de länder som
är intresserade av medlemskap i Europeiska unionen
faktiskt skall kunna få det.
Därmed kommer jag osökt över till den fråga som
K-G Biörsmark ställde till mig och till Miljöpartiet,
nämligen hur vi ser på frågan om integrationen i Eu-
ropa och villkoren för bistånd till och integration av
öst- och centraleuropeiska länder. Jag kan för Väns-
terpartiets del klart säga att vi ser att det finns en risk
med att intresset för de öst- och centraleuropeiska
länderna på något sätt bygger på att de självklart skall
vilja bli medlemmar i Europeiska unionen. I vissa
partiers ögon är medlemskapet i Nato lika önskvärt
som medlemskapet i EU.
Som jag ser det ligger saken inte till så. Dessa
länder skall självklart kunna ansöka om att och på
egna meriter och egna bedömningar kunna bli med-
lemmar både i EU och i Nato, men det är definitivt
inget som vi i Vänsterpartiet - definitivt till skillnad
mot Moderaterna - anser att vi skall styra. Sveriges
uppgift måste i stället vara att tillhandhålla all till-
gänglig information och att bidra med de erfarenheter
som vi själva har, både vad gäller utveckling av de-
mokratin och av sakpolitiken på en rad områden och
vad gäller Sveriges ansökan om medlemskap i Euro-
peiska unionen.
Från de partier som är kritiska till svenskt med-
lemskap i EU har vi kanske en känsla av att man från
svensk sida undanhåller vissa negativa informationer
om hur Sverige fungerar som medlemsland i EU. Det
är inte helt utan anledning som vi tar upp den frågan.
Vi menar att biståndet från Sverige och från övri-
ga EU-länder måste bygga på en vilja att stödja de
nya demokratierna utifrån deras egna behov, inte
utifrån att det skall leda fram till ett EU-medlemskap.
Vi kommer därmed fram till reservation nr 3, där
vi har tagit upp frågan om säkerhetspolitiken. Det har
hittills bedrivits en viss gåvoverksamhet från svensk
militär sida, där begagnad försvarsmateriel har
skänkts till framför allt de baltiska länderna. Man har
också diskuterat ett försvarssamarbete och överföring
av svenska kunskaper.
Jag ställer mig väldigt kritisk till att Sverige gör
så. Vi menar att Sverige genom biståndet och genom
politiska kontakter på alla tänkbara sätt skall bidra till
att bygga upp demokratiska samhällssystem, dock inte
på försvarsområdet. Det är knappast så som utveck-
lingen i de här länderna kan stärkas. Det kan inte ske
genom tankar om att det behövs ett utvidgat och mer
effektivt försvar i respektive land.
Snarare gäller det att inse att det viktigaste medlet
för att uppnå säkerhet i våra dagar inte är ett militärt
försvar. Det sker i stället genom goda relationer till
grannländer liksom genom ökad handel och utvidgade
kontakter. Det borde vara ett väsentligt bidrag som
Sverige kan ge i stället för försvarsmateriel i olika
former.
Jag vill särskilt understryka, vilket inte finns med i
det här ärendet, att vår kritik inte gäller deltagandet i
BALTBAT, som är en internationell styrka med del-
tagande från de baltiska ländernas sida. Jag menar
inte att det bistånd som vi skall lämna skall bestå av
att bygga upp regelrätta försvarsmakter.
Vad det däremot handlar om är att Sverige genom
sitt bistånd skall kunna bidra på de områden där vi
faktiskt har kunskaper och erfarenheter. Detta har
lyfts fram i skrivelsen, och vi har även påpekat det i
utskottets betänkande. Detta är naturligtvis tillämpligt
på miljöområdet, på det ekonomiska området och när
det gäller att utveckla demokratin, folkrörelser osv.
Jag vill särskilt peka på behovet av sociala insat-
ser. Jag tycker att insatserna därvidlag från svensk
sida under lång tid har dominerats av teknisk hjälp
eller bistånd på handelsområdet. Lars Hjertén pekade
på handelshögskolan i Riga och på den juristutbild-
ning som skall anordnas där. Detta är mycket bra,
men de sociala frågorna har länge varit i skymundan.
Utskottet besökte nyligen Lettland, och vi hade
där tillfälle att själva se vilka stora behov som finns
på det här området och hur viktigt det faktiskt är att vi
går in där. Jag tycker därför att det är glädjande att
man där kommit fram till ett samarbete med social-
högskolor i Ryssland. På en rad sådana områden bör
Sverige agera.
Jag vill, fru talman, understryka hur viktigt det är
att vi fortsätter att ge bistånd till olika frivilliga orga-
nisationer, bl.a. kyrkliga organisationer, som gör ett
viktigt arbete. Låt mig återgå till Lettland, där Fräls-
ningsarmén arbetar med övergivna hemlösa barn. Jag
menar att det är ännu viktigare att Sverige där bidrar
genom att bygga upp myndigheter som tar ett övergri-
pande ansvar, så att vi inte överlåter hela den sociala
problematiken till frivilliga organisationer. De skall
finnas där och få allt stöd, men det måste vara ett
komplement till det ansvar som myndigheter skall
utveckla.
Jag vill också peka på jämställdhetsområdet.
Vänsterpartiet anser att jämställdhet bör vara ett nytt
delmål. Jag har förstått att invändningen från majori-
teten och från regeringens sida tidigare har varit att
jämställdhetssynen skall genomsyra allt utvecklings-
samarbete och att jämställdhet därför inte behöver
ställas upp som ett särskilt mål.
Ja visst, också vi tycker att den skall genomsyra
allt, men därutöver behövs det också som ett särskilt
mål, eftersom vi kan se att problemet i många öst- och
centraleuropeiska länder är att kvinnor under de be-
gränsade villkor som tidigare fanns kanske ändå hade
större möjligheter än vad de i dag har. Kvinnors rät-
tigheter och kvinnors position har där trängts undan.
Vi tror därför att det är väsentligt att man lyfter fram
jämställdhetsmålet.
Man kan då naturligtvis också diskutera att, som
Kristdemokraterna och Miljöpartiet har gjort, lyfta
fram också de sociala frågorna och göra dem till ett
nytt delmål. Jag delar i allt väsentligt det som står i
den reservation som de här partierna har avgivit om
hur betydelsefullt det sociala området är. Däremot
undrar jag om man skall befrämja det genom att ha
det som ett särskilt mål. Det känns inte som någon
större oenighet, utan det är mer fråga om vilka former
vi skall välja.
Fru talman! Till slut vill jag också peka på hur
viktigt det är med Vitryssland, som andra talare har
varit inne på. Vår idé är att ha Vitryssland som pro-
gramland. Jag inser att det är svårt med tanke på det
politiska läget där men vill betona den stora betydel-
sen av en ambassad i Minsk och av att på alla tänkba-
ra sätt öka kontaktnätet med frivilliga organisationer
och myndigheter där det fungerar.
Jag vill också peka på sysselsättningsfrågorna i
Sverige. Jag har svårt att förstå inställningen på detta
område och vill gärna ställa en fråga till Pierre Schori.
Vänsterpartiet hävdar att det primära målet är att
befrämja sysselsättningen i de öst- och centraleurope-
iska länderna, men det kan inte vara något negativt
om vi samtidigt får en ökad sysselsättning i Sverige
på grund av sådana projekt. Därför menar vi att man
borde göra en utvärdering av hur de här svenska in-
satserna har påverkat sysselsättningen i Sverige, na-
turligtvis med tanke på att jämbördiga projekt som
jämförs och där även sysselsättningen får fördelar av
detta bör kunna gå före.
Jag förstår inte tveksamheten från majoritetens
sida och vill gärna höra Pierre Schoris svar på frågan
varför man inte skall göra en sådan utvärdering. Den
behöver inte vara omfattande.
Också vänortssystemet måste utvecklas och be-
främjas på olika sätt.
Fru talman! Jag står bakom alla reservationer och
särskilda yttranden där Vänsterpartiet finns med, men
jag yrkar bifall endast till reservation 6, som handlar
om utvärdering av sysselsättningsaspekterna i Sveri-
ge.