Fru talman! Jag har lovat att gå runt här i riksda-
gen om några timmar med några ungdomar från Lett-
land. Jag skall berätta litet grand om hur riksdagen
arbetar och hur det fungerar här i Sverige.
De här ungdomarna är i dag 25-30 år. För tio år
sedan var de alltså tonåringar. Hur ser de då på Sveri-
ges roll, vårt östbistånd och våra relationer? Jag har
haft tillfälle att prata litet med dem under förmidda-
gen och ställt de här frågorna. Jag frågade dem hur de
ser på utvecklingen under de här åren om de går till-
baka till när de var 15-20 år.
Först tog vi upp detta med biståndet. De menade
att det är så viktigt med ett moraliskt stöd. Hotet från
Ryssland finns hela tiden i bakgrunden. De apostrofe-
rade statsminister Göran Persson och välkomnade
hans uttalande, precis som Lars Hjertén gjorde för en
stund sedan. Det är den typen av stöd de önskar se.
De lyfte fram att det är viktigt med kommun-
samarbetet - vänortssamarbetet. Det är konkret och
klart. Där får de veta mer om hur saker och ting fun-
gerar. Det blir en sorts kunskapsutbyte. Svenska insti-
tutet är också ett begrepp för ungdomarna. Det arbetar
ju där borta, och det har de lärt känna.
Man kan jämföra hur det var 1988 och 1998 för
dessa ungdomar. De sade: Vi kan väl ta litet på plus-
sidan och litet på minussidan.
På plussidan finns att den personliga friheten har
ökat väsentligt. De tog också upp det fria ordet, press-
friheten, öppna gränser och att vara i världen. Det
kunde de inte förut. En sade: Fria händer - att kunna
skapa själv.
Men de lyfte ett varningens finger och sade att de
som är över 50 år har det svårare. Passiviteten sitter i
hjärnan, som någon sade. De har svårare att bryta sig
loss och bryta ny mark som ungdomarna gör. Det är
lättare för dem. En sade att en stat inte bara består av
ungdomar. Många äldre är totalt låsta.
På minussidan tog de upp detta med att staten inte
kan hjälpa alla äldre som man tyckte sig kunna göra
tidigare. De äldre försöker överleva, men är inte med i
utvecklingsprocessen. De står utanför. Därför är det
svårt att få med hela samhället i utvecklingen. Det går
en klyfta mellan de yngre och de äldre.
De sade att 1998, när de gick i skolan, var man
inte med om någon utformning, politiskt och socialt.
Det fanns inte något sådant engagemang, ingen analys
av samhället. Det var som någon då sade: Du kan
ändå ingenting göra. Du kan inte åstadkomma något. I
dag är det helt annorlunda. Man ser och är med i vad
som händer. Man är med i en process.
En sak som de beklagade var att kulturens stora
betydelse har åsidosatts. Det fanns mer pengar tidiga-
re för kulturarbete. Kulturarbetet stod högre. Nu är
det först ekonomisk utveckling som gäller, och kultur-
frågorna blir en andraplansfråga. Men som någon
sade: Utan kultur kan man inte skapa ett bra land.
De välkomnar det EU-medlemskap som de ser
framför sig, likaså Natomedlemskap. Ungdomarna vet
mer än de äldre om vad EU betyder och vad EU står
för. Det finns speciella Europaveckor, och ungdomar-
na är mycket aktiva där.
De menar också på att det är bra för lagstiftningen
och integrationen att man har en dialog med EU. Vi
måste pressa på detta på något sätt, menar de, för att
få i gång en diskussion och dialog. Ta t.ex. det här
med dödsstraffet. Det är bra att vi är så tydliga när det
gäller dödsstraffet. Det finns en kraftig majoritet mot
att man skall ta bort dödsstraffet, alltså en majoritet
för dödsstraff, i många av de baltiska länderna. De här
ungdomarna menar att det är bra att vi är så tydliga
och att det finns krav från EU när det gäller mänskliga
rättigheter och dödsstraff.
De fyra målen för samarbetet fortsätter att gälla,
vilket Folkpartiet ställer sig bakom. Från utvärdering-
en av samarbetet vill vi särskilt lyfta fram två aspek-
ter.
Det gäller stödet för demokratisk utveckling. Be-
hovet av fortsatta och intensifierade insatser för att
stödja utvecklingen på rättsområdet är stort. Det är
väsentligt såväl för invånarna i våra nya demokratiska
grannstater, som har levt under ett system där rättssys-
temet har tjänat det kommunistiska maktsystemet och
där den enskilde varit nästintill rättslös, som för den
ekonomiska utvecklingen för vilken fungerande rätts-
system är en viktig förutsättning för att företag och
investeringar skall ge stabila och förutsägbara villkor.
Men det gäller också utvecklingen på det sociala
området. Där är utvecklingen värre än befarat. Det
drabbar särskilt kvinnorna och barnen. Inte minst i
Ryssland är den sociala misären stor. Skakande skild-
ringar når oss t.ex. om Kaliningradområdet, bara
några mil över Östersjön. Nästan hälften av alla barn i
Ryssland lever i familjer med mindre än 500 kr i
månadsinkomst. Då kan man lätt föreställa sig att det
är många som har det mycket värre än dessa. Den
dramatiskt sjunkande medellivslängden för män un-
derstryker också allvaret i den sociala utvecklingen.
Situationen i Vitryssland är oroväckande och
svårbedömbar. I den mån vi kan stödja utvecklingen
mot mer demokrati, pluralism och rättstrygghet är
detta angeläget. Inom ramen för samarbetet med
Central- och Östeuropa bör vi ha en beredskap för
mer omfattande samarbete med Vitryssland, där förut-
sättningarna för detta kan komma att förändras i posi-
tiv riktning.
Jag fick i min hand häromdagen särskilda anvis-
ningar och riktlinjer för Sidas stöd till utvecklings-
samarbetet mellan enskilda organisationer i Sverige
och i Vitryssland. Jag tror att enskilda organisationer
även här kan göra ett bra arbete genom att knyta
samman kontakterna mellan enskilda organisationer i
Sverige och i Vitryssland. Det står att Sida har be-
dömt det som särskilt viktigt att utveckla samarbetet
mellan svenska och vitryska enskilda organisationer i
syfte att stärka det civila samhället och främja demo-
kratiseringsprocessen i Vitryssland. Där kan vi säkert
vara med och göra en insats.
Jag fick också i dag i min brevlåda ett pressmed-
delande. Det står: Miljöminister Anna Lindh inviger i
dag det nya reningsverket i Liepaja i Lettland. Det är
också bara några mil härifrån. Reningsverket i Liepaja
beräknas bl.a. minska kväveutsläppen med drygt 200
ton per år och fosforutsläppen med drygt 70 ton per
år. Det är några konkreta exempel på vad östbiståndet
åstadkommer i dag.
I reservation 4 i betänkandet tar vi tillsammans
med moderaterna upp Natos utvidgning. Jag vill gärna
citera några rader:
"Den största tryggheten uppnås för Baltikums del
genom ett medlemskap i en alleuropeisk säkerhets-
ordning som kan garantera säkerheten också för små
länder, som har svårt att försvara sig av egen kraft. En
sådan kraftfull säkerhetsordning kan uppnås genom
ett medlemskap i Nato."
Det är rader som de ungdomar som jag började
med att referera till gillar.
Jag vill slutligen bara ställa en fråga till Eva Zet-
terberg och Bodil Francke Ohlsson, som står bakom
reservation 2. Den gäller en fortsatt europeisk integ-
ration. Med tanke på den bakgrund ni har i EU-
sammanhang och på att ni vill gå ur EU kan jag förstå
vissa texter. Ändå blir jag litet förvånad när ni i er
reservation skriver på det här sättet:
"En aspekt som inte kan betonas nog är att det
måste vara människorna i de berörda länderna som i
en väl förankrad demokratisk process fäller avgöran-
det om ett eventuellt medlemskap i EU."
Naturligtvis är det så. Det är just den processen
som vi är inne i. Det är den processen som de baltiska
staterna och andra länder som söker medlemskap i EU
är inne i.
Vidare skriver man:
"För att inte styra opinionen i länderna är det ock-
så viktigt att olika hjälpinsatser frikopplas från själva
EU-medlemskapsansökan, dvs. att ett medlemskap
inte ses som en förutsättning för stöd."
Jag skulle vilja veta vad ni menar med det. Vem
förutsätter att östbiståndet och stödet vi ger är kopplat
till att man måste bli EU-medlem? Jag förstår inte
riktigt den tanken.
Jag yrkar bifall till reservation 4.