Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 3 och i övrigt till utskottets hemställan. Jag gör
det naturligtvis mot bakgrund av en bedömning av
kärnkraften och dess betydelse och ställning i
svensk energipolitik.
Vi har från Centerns sida många tydliga skäl för att
vilja att kärnkraften skall avvecklas. Man kan väl
säga att det är först och främst tre inneboende
egenskaper hos kärnkraften som gör att
ställningstagandet blir så tydligt.
För det första kan reaktorer haverera, med
fruktansvärda konsekvenser. Detta är sant. Det
gäller självklart även de s.k. blågula reaktorerna,
alltså även de svenska.
För det andra skall kärnkraftsavfallet tas om hand,
skilt från allt biologiskt liv, i tiotusentals år framåt.
Det är ju, kan man inse, en filosofisk omöjlighet.
Detta går inte att åstadkomma med någon som
helst garanti.
För det tredje finns fortfarande kopplingen till
risken för ökad kärnvapenspridning inbyggd i
kärnkraftens existens.
Så man kan göra den enkla iakttagelsen att
kärnkraften måste bort. Den är oacceptabel. Den
andra sidan av detta är att det går att ta bort
kärnkraften.
För det första kan vi konstatera att vi har ett
överskott på både energi och effekt. Det illustreras
mycket tydligt t.ex. av att reaktorn Oskarshamn 1
stått stilla i åratal -- saknad av ingen, skulle jag tro.
Åtminstone har vi inte märkt det i vår dagliga
tillvaro.
För det andra går det att använda andra
energikällor än kärnkraften för t.ex.
uppvärmningsändamål. Det är som att använda en
stenkross för att knäcka nötter, när man använder
kärnkraftsel för att göra något så trivialt som att
värma lokaler.
För det tredje finns det andra sätt att generera den
el som kärnkraften levererar, t.ex. vindkraft. Vi
kan se att kraftvärmen, inte minst den
biobränslebaserade, ökar kraftigt.
Vi kan alltså konstatera att kärnkraften måste bort
och att kärnkraften kan tas bort. Det är ju
verkligheten, den verkliga verkligheten. Den
politiska verkligheten är litet annorlunda. Den
överensstämmer inte alltid med den verkliga
verkligheten.
I den politiska verkligheten har kärnkraften
hanterats särskilt intensivt sedan folkomröstningen
1980. Det kan vara värt ändå att göra en viss
rekapitulation av vad som då sades, nämligen att de
reaktorer som var i drift, de som planerades och de
som var under byggnad skulle tas bort när de hade
tjänat ut i sin tekniska livslängd, och den bedömdes
i den proposition som följde på folkomröstningen
vara 25 år.
På grund av bedömningen om de 25 åren -- och det
är viktigt, herr talman, att komma ihåg den
kopplingen -- sattes slutårtalet till 2010.
Mycket tydligt, kanske tydligast, uttrycktes detta
av den socialdemokratiska riksdagsledamoten
Ingvar Carlsson, som i debatten då förde
Socialdemokraternas talan. Han sade: ''Högst tolv
reaktorer får användas under längst sin tekniskt
säkra livslängd, dvs. 25 år.'' Tydligare än så kan det
knappast sägas.
I den s.k. energiuppgörelse som sedan träffades
1991 gjordes ingen ny bedömning av det beslutet.
Det är viktigt att komma ihåg. Man refererade till
det, man gjorde ingen ny bedömning.
Denna energiuppgörelse lades sedan till grund för
ett kommande riksdagsbeslut. Så småningom
ställde också den nuvarande regeringen i sin helhet
upp på energiöverenskommelsen. Man kan alltså se
en tydlig linje från folkomröstningen till den nu
gällande politiken i vilken år 2010 fortfarande lever
som slutstation. I och med att 2010 lever som
slutstation lever naturligtvis också den 25-årsgräns
som på den tiden så tydligt betonades av Ingvar
Carlsson.
Nu finns det de som invänder mot detta och säger
att man inte beslutade om 2010 i folkomröstningen
och att det är något som riksdagen har hittat på. Att
komma med det resonemanget i dessa dagar är
kanske ett sent uppvaknande. Riksdagen gjorde
den tolkningen några månader efter
folkomröstningen. Att nu komma med larmet om
falskheten i beslutet är litet senkommet.
En ganska enkel iakttagelse mot denna bakgrund är
att man måste påbörja avvecklingen i sådan tid att
det fungerar -- om kärnkraften nu skall vara
avvecklad till år 2010. Det krävs en utfasning. 25-
årsregeln är en utmärkt grund. Den innebär just en
försiktig utfasning år efter år till dess att man landar
i 2010.
Problemet är, herr talman, att de som vann
folkomröstningen, dvs. det som då hette linje 1 och
linje 2, nu springer ifrån sin egen seger. De vill inte
kännas vid den. De vill inte stå vid den linje och de
krav man själv ställde i folkomröstningen. Nu
överlåter man på oss -- vi som ''förlorade'' i
folkomröstningen, som stod för en helt annan linje,
ett helt annat antal reaktorer, en helt annan
avvecklingsperiod -- att se till att de andra linjernas
seger förverkligas.
Vi får väl ta oss an den uppgiften. Vi får än en gång
försöka övertyga segrarna i folkomröstningen att
de har någonting att försvara. Problemet är att inte
bara företrädare för de olika kärnkraftsvänliga
partierna utan också ledande företrädare för
kraftindustrin så markerat säger att de inte bryr sig
om och inte tänker göra något åt avvecklingen
förrän det finns en tydlig lagstiftning. De menar att
en lag tvingar dem att påbörja avvecklingen.
På detta har näringsutskottet och riksdagen i sin
helhet svarat att de beslut och de uttalanden som
riksdagen har gjort i denna fråga är lika tunga som
lagstiftning och att jämställa med denna. Det är
naturligtvis en fåfäng iakttagelse och förhoppning.
Det är ju inte på det sättet. Kraftindustrin struntar
i det som bara är uttalanden från riksdagens sida.
Det behövs en avvecklingslag.
Herr talman! Om de ber om en avvecklingslag
tycker jag att det är vår skyldighet att ge dem en.
Om de vill ha en lagstiftning för att påbörja sitt
arbete är det klart att de skall få en sådan
lagstiftning. Det är därför, herr talman, som vi från
Centerns sida har föreslagit en mycket tydlig
markering. Det skall vara en försiktig markering
som till en början bara ger regeringen instrumentet
för att kunna genomföra avvecklingsbeslutet --
ingenting annat än instrumentet för att kunna göra
det. Jag har svårt att se skälen till att man skulle
förvägra regeringen innehavet av ett sådant
instrument.
Vi säger naturligtvis också att det bör klargöras i
lagstiftningen att avvecklingen skall vara
genomförd till 2010 -- kort sagt att segern för linje
1 och linje 2 fullföljs.
Mot detta har nu utskottsmajoriteten invändningar.
Man vill inte ha denna lagstiftning. Man vill inte
göra avvecklingsbeslutet tydligt. Jag kan inte låta
bli att dra slutsatsen att det rimligen måste bero på
att man inte vill att kärnkraften skall avvecklas. På
något annat sätt har jag svårt att tolka denna
inställning från majoritetens sida, herr talman.
Man tänker helt uppenbart hala och dra i
kärnkraftsfrågan till dess att slutdatum står för
dörren och en avveckling till 2010 i realiteten blir
praktiskt omöjlig eller åtminstone mycket
smärtsam.
Detta menar jag, herr talman, är att visa de sämsta
sidorna när det gäller att ta ett politiskt ansvar. Det
är lika illa att svärta ned
folkomröstningsinstrumentet på ett sätt som kan
visa sig ödesdigert i andra politiska frågor som vi
står inför den närmaste tiden.
Herr talman! Jag tillhör själv dem som tycker att
det är angeläget, inte minst från miljösynpunkt, att
Sverige blir medlem i EU. Jag menar att det är ett
bra sätt att komma vidare i miljöarbete och i
energiarbete. När jag är ute och pratar och möter
yngre miljöengagerade människor som diskuterar
dessa frågor är det två saker de tar upp. De frågar
om miljöarbetet och kärnkraftsavvecklingen
kommer att kunna genomföras vid ett svenskt
medlemskap. De undrar också om politiker bryr sig
om det som sägs i folkomröstningen.
Den första frågan kan jag klara rätt lätt. Det är
uppenbart att förhandlingsarbetet i anslutning till
EU kommer att gynna miljöarbetet. Det är också
uppenbart att hoten mot den svenska
kärnkraftsavvecklingen ligger betydligt närmare än
i Bryssel. I själva verket är det så att det finns stora
möjligheter att inom ramen för ett svenskt
medlemskap i EU mycket tydligt föra vår egen linje
på detta område.
Den andra frågan har jag det litet kinkigare med.
Bryr sig politiker om folkomröstningar? Jag måste
medge, herr talman, att jag söker argumenten för
det svaret mot bakgrund av hur de flesta partierna
har hanterat den tidigare folkomröstningen. Jag
söker orden när jag skall tala till dessa yngre
miljöaengagerade människor, som jag tror på allvar
skulle kunna ta ställning och föra en diskussion
kring just EU och miljö- och energifrågorna.
Jag måste be fler av de deltagare i debatten som är
här i dag och som jag vet är varma EU-anhängare
att hjälpa till litet med svaret. Hur skall man svara
de människor som söker ett nalkande till EU men
också ett demokratiskt ansvar från oss
förtroendevalda när det gäller att respektera och
tro på folkomröstningar?
Herr talman! Jag kan naturligtvis inte låta bli att
något kommentera det Birgitta Johansson tog upp i
sitt anförande. Jag gör det gärna med utgångspunkt
från det litet lustiga resonemang som Birgitta
Johansson och hennes partikamrater för i sitt
särskilda yttrande. Man säger där att man från
socialdemokratiskt håll skulle ha gått med på
regeringens förslag om en avreglering av
elmarknaden om bara inte Centern och kds hade
varit så stygga att de hade tagit upp
kärnkraftsfrågan och frågorna om avveckling och
lagstiftning igen.
Jag undrar, herr talman, över det politiska
beteendet. Är det så det går till inom
socialdemokratin? Säljer man äpplen mot päron?
Man skulle inom socialdemokratin alltså kunna
tycka att en avreglering av elmarknaden vore bra
om bara Centern inte hade väckt frågan om en
lagstiftning som innebär att regeringen får tillstånd
att dra tillbaka kärnkraftsverkens tillstånd att vara
i drift.
För en utomstående iakttagare måste det här ändå
vara exempel på ett internt politiskt schackrande i
ett parti som är närmast obegripligt. Jag måste
fråga Birgitta Johansson vilka andra frågor
socialdemokraterna är beredda att agera på
liknande sätt i. Finns det utrymme att tycka något
annat i en hjärtefråga från socialdemokratiskt håll
om bara något annat parti drar tillbaka en åsikt i en
helt annan fråga? Den typen av underlag för
långsiktigt energipolitiskt agerande är
fascinerande, måste jag säga.
Herr talman! Den andra fråga jag vill ställa till
Birgitta Johansson ställer jag mot bakgrund av
Ingvar Carlssons mycket tydliga och bestämda --
jag vill understryka det -- uttalande om 25-
årsregeln. När anser Birgitta Johansson och
socialdemokraterna att man skall stänga av
Oskarshamn 1, som 1997 fyller 25 år? När anser
Birgitta Johansson att det med socialdemokratisk
terminologi har gått 25 år sedan den startades?
Herr talman! Jag skall självfallet inte lägga mig
alltför mycket i den socialdemokratiska
energipolitiken. Den splittring mellan
regeringspartierna i åsikter om energifrågan som
Birgitta Johansson vill peka på finns förvisso. Men
den splittringen är väl företrädd också inom det
socialdemokratiska partiet.
Herr talman! Nu är väl Aftonbladet kanske inte
Socialdemokraternas språkrör, om ordvalet tillåts.
Men det är ändå intressant att se hur ett organ som
Aftonbladet kommenterar det socialdemokratiska
beteendet i denna fråga inför dagens debatt. För
några dagar sedan stod det så här i Aftonbladet:
''Socialdemokraterna har velat fram och tillbaka
om avvecklingen trots att denna var löftet i
folkomröstningen. Det verkar vara glömt i dag. I
stället gömmer de sig bakom förhalningar om att
frågan borde utredas ytterligare. Om
socialdemokraterna tänker strunta i beslutet om
avveckling borde de säga det rakt ut istället för att
gömma sig bekom politisk retorik.''
Herr talman! Jag tycker att Aftonbladet är en klok
tidning.