Herr talman! I näringsutskottet har vi lagt ner
mycken möda på att nå enighet kring
energifrågorna. I dag har vi två betänkanden att
debattera och fatta beslut om.
I utskottets betänkande nr 17 har vi
socialdemokrater en reservation, som jag nu yrkar
bifall till. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan, som bl.a. innebär att riksdagen skall
begära att regeringen skyndsamt tillsätter en
energikommission med bred parlamentarisk
förankring.
Energipolitiken har en underlig förmåga att nästan
ständigt leta sig in i valrörelserna. Jag vet inget
annat land där man så mycket talar om
energipolitik som i Sverige. På 70-talet -- i
oljekrisernas spår -- pratade vi om
energihushållning. Spara energi var det budskap
som gick ut till medborgarna. Den senare delen av
det årtiondet och det tidiga 80-talet var vi närmast
förlamade av kärnkraftsdebatten. Regeringar kom
och gick på just den frågan. Efter Harrisburg blev
frågan om vi skulle avveckla och sedan hur snabbt
vi skulle kunna avveckla kärnkraften. Den frågan
har sedan dess följt med i energipolitiken, där den
ömsom har blossat upp, ömsom legat och pyrt
mellan valen.
Så sent som för tre år sedan ingick flera politiska
partier en överenskommelse som hade en av sina
viktigaste bevekelsegrunder i 1980 års beslut om
kärnkraftsavvecklingen. Detta ledde till en sorts
stiltje på området. Men det var ett bedrägligt lugn --
nu vill vissa partier blåsa till storm i energipolitiken
igen.
Bakom alla dessa politiska turbulenser finns en,
sett i ett 25-årsperspektiv, dramatisk omvandling av
energisystemen. Den totala användningen av
energi har stabiliserats kring 430--450 TWh. Det
har den gjort trots en över tiden ökande
industriproduktion och större bostads- och
lokalytor.
Utvecklingen i Sverige påminner om den i övriga
västvärlden. Olja är i likhet med vad som gällde för
två decennier sedan det största enskilda
energislaget. Men stora förändringar har skett i två
avseenden. Dels har användningen av olja under
den här tiden minskat kraftigt, dels kommer oljan
från nya länder. Oljeanvändningen har i det
närmaste halverats, och den olja vi använder
kommer till allra största delen från vårt närområde.
Den svavelfattiga Nordsjöoljan har fått ersätta
tidigare leveranser från Mellanöstern. De flesta
bilister i Sverige kör nu faktiskt med norsk olja i
tanken -- kanske utan att veta om det.
Elanvändningen har mer än fördubblats och trängt
ut användningen av lätta eldningsoljor i
bostadsuppvärmningen. Elenergi används även
mer inom industrin för att öka vidareförädlingen.
Under 80-talet har nya, eller nygamla, energislag
gjort sitt intåg. Biobränslen ökade kraftigt under
80-talets första hälft, men ökningen planade ut till
följd av sjunkande energipriser. Samma öde har
drabbat naturgasen. Naturgas introducerades i två
omgångar, först i Skåne och sedan i Västsverige.
Till gasen knöts stora förhoppningar, men sedan
blev det stopp.
Stora förändringar har således skett inom
energiförsörjningen. Detta utgör i sig en viktig
utgångspunkt för diskussionen om energipolitiken.
En annan mycket viktig bakgrund till diskussionen
om energipolitiken är det faktum att Sveriges
industriella struktur gör oss extremt beroende av el
till konkurrenskraftiga priser. I det svenska
industriella landskapet finns en närmast
oproportionerligt stor andel basnäringar som är
beroende av naturtillgångar som skog, malm och
vattenkraft. Basnäringarna står för en mycket stor
del av vår nettoexport och är därför av avgörande
betydelse för vår bytesbalans. Som exempel kan
nämnas skogsindustrin, där den huvudsakliga
insatsvaran är inhemsk vedråvara, arbetskraft och
elkraft. Huvuddelen av produktionen går på
export, och de intäkter denna export ger är av
avgörande betydelse för vår ekonomi och vårt
välstånd.
Tillgången på billig och säker energi har för oss
socialdemokrater alltid setts som en del av den
industriella infrastrukturen. Energin, främst elen,
har just setts som en insatsvara att använda i
förädling av produkter som sedan kan exporteras.
Energin är alltså inte en vara vilken som helst. Det
betyder att det för oss är stor skillnad mellan att
exportera el direkt och att göra det indirekt i form
av högförädlade produkter. Här går en skiljelinje
mellan oss och de borgerliga partierna i synen på
handel med el.
Svensk ekonomi och svenskt näringsliv står inför
stora utmaningar de närmaste åren. Ni vet alla att
Sverige under de senaste åren har haft ett unikt fall
i industriproduktion. Vår BNP har fallit tre år i rad,
vilket aldrig tidigare hänt under 1900-talet.
Industrisektorn har blivit så liten att Sverige i
OECD-statistiken inte längre räknas som en
industrination. En förstahandsuppgift för oss
socialdemokrater när vi får möjlighet att
återkomma i regeringsställning är att
återindustrialisera det svenska näringslivet. I det
arbetet kommer en nödvändig förutsättning att
vara tillgång till säker och billig energi.
Detta för mig över till de dagsaktuella
energipolitiska frågorna. På dagordningen finns två
frågor, en stor och en mindre. De hör ihop och är
egentligen två sidor av samma sak.
Den stora frågan gäller hur vi skall ha det med
energiomställningen. Hur ser Sveriges
energiförsörjning ut på sikt? Vad händer med
kärnkraftsavvecklingen? Hur går det med
alternativen?
Även om dessa frågor kommer att behandlas och
beslutas i riksdagen i dag, kommer de därmed inte
att vara avförda från dagordningen och inte heller
att vara slutbehandlade. Det finns en risk att denna
fråga och närbesläktade energifrågor hamnar i
valrörelsen. Jag säger ''en risk'', inte för att
energifrågorna inte lämpar sig för politisk debatt --
det gör de i allra högsta grad -- men därför att
erfarenheterna inte är de allra bästa av att få in i
grunden långsiktiga energifrågor som ett inslag i en
valdebatt.
Låt mig därför säga att vi socialdemokrater inte har
något som helst intresse av att få en debatt som
genom sina övertoner återigen riskerar att förlama
energipolitiken. Centern har i strid med andra
partier i regeringen föreslagit en särskild lag om
avveckling av kärnkraften. Även det
kristdemokratiska partiet, kds, har i riksdagen lagt
fram ett sådant förslag, som går på tvärs mot de
övriga regeringspartiernas uppfattningar.
Skall vi nu få se en återupprepning av de strider som
vi har sett alldeles för mycket av tidigare? Vi
socialdemokrater vill inte det. Det skulle vara
frestande för oss socialdemokrater att som
oppositionsparti peka på den oenighet som finns
inom regeringen, bara fyra månader innan valet.
Inget skulle vara lättare än att peka på den djupa
splittring som finns inom regeringen när det gäller
kärnkraften.
Men vi vill inte utnyttja detta utan har i stället
föreslagit att en energipolitisk kommission tillsätts
för att försöka slå vakt om den breda enighet som
uppnåddes för några år sedan. Vi tycker att
elmarknaden bör ses i ett större energipolitiskt
perspektiv.
Vi socialdemokrater har i ett särskilt yttrande vid
betänkande nr 17 djupt beklagat att Centern och
kds bryter det samförstånd som tidigare har funnits
i frågan om kärnkraftens avveckling.
Här kan man peka särskilt på att det rått politisk
enighet när det har anslagits stora summor av
statliga medel för att utveckla och introducera
inhemska och förnyelsebara energikällor. Detta har
skett under 80- och 90-talen, då många kommuner
har gjort investeringar i energianläggningar bl.a.
för biobränslegas. Vi vet inte huruvida
avregleringens konsekvenser kommer att
omintetgöra dessa miljövänliga investeringar. Det
finns här därför också en koppling till hela frågan
om avreglering av elmarknaden.
Det är klart att vi kan ha olika bilder framför oss.
Jag vill avslutningsvis blicka framåt och se hur det
energipolitiska landskapet kommer att se ut på
några års sikt.
Självfallet kan vi inte ge svar på alla frågor om vad
som kommer att ersätta kärnkraften. Blir det
biobränsle, naturgas, vindkraft eller något annat?
Det är detta som den energipolitiska kommissionen
har att ta ställning till. Hade vi de svaren i dag, hade
vi inte behövt tillsätta någon kommission. Därför
måste vi litet grand dämpa förväntningarna om att
kunna lösa alla problem samtidigt.
Jag tror också att den energipolitiska
kommissionen och de politiska partierna får ta sig
samman när det gäller att blicka ut över det
internationella planet. När vi tog vårt viktigaste
energipolitiska beslut, om att avveckla kärnkraften
år 2010, skedde det i stor utsträckning med en
ganska begränsad ansats, att se till nationens
behov. I stort sett avstod vi från att ta in
frågeställningar om gränsöverskridande
miljöförstörelse och miljöskadliga företeelser av
global natur.
I dag är allt annorlunda. Den internationella
miljödebatten har förändrats. Växthusgasen har
växt till en av de största frågorna. Osäkerheten är
naturligtvis betydande när det gäller den
frågeställningen, men den måste fogas in i ett större
energipolitiskt perspektiv. I vårt närområde runt
Östersjön är de högst påtagliga problemen
försurningen av skog och mark och, inte minst,
osäkra kärnkraftverk i anläggningar som Ignalina.
Internationaliseringen av energi- och
miljöpolitiken fick sitt kanske hittills tydligaste
uttryck i den stora miljökonferensen i Rio för något
år sedan. Där gjordes åtagandet att investeringar
för förbättringar i miljön skulle göras utifrån
bedömningar om kostnadseffektivitet. Det innebär
att man skall prioritera miljöförbättrande åtgärder
som är kostnadseffektiva. Det i sig innebär ju ett
globalt ansvarstagande och också att man
prioriterar de insatser som kan göras i anläggningar
inte bara i det egna området.
Som exempel kan jag nämna den stora
elproduktionsanläggningen i Narva. Den är
baserad på den inhemska energikällan oljeskiffer.
Anläggningen drivs med i stort sett obefintlig
rening. Denna enda anläggning släpper ut
koldioxid motsvarande en sjättedel av Sveriges
totala utsläpp och spyr ut svavelföroreningar
dubbelt upp mot hela Sverige.
Det vore naturligtvis en fantastisk miljömässig
fördel för oss i Sverige och även för Finland om den
nedsmutsande anläggningen kunde åtgärdas. Vi
kan peka ut en rad anläggningar, där modern
västerländsk reningsteknik skulle kunna sättas in
med enorma miljömässiga förbättringar.
Så det finns all anledning att ha ett
gränsöverskridande perspektiv på energifrågorna.
På den nationella scenen tror jag att det blir
nödvändigt att lägga fler ägg i den svenska
energikorgen. Det handlar inte om vilket, utan det
handlar om vilka nya energislag som skall stödjas.
För stöd inom ramen för en nationell
energipolitik -- med en internationell ansats --
kommer att krävas av oss som politiker.
Projektet med en naturgasledning från Norge över
Sverige till Finland är i dag inte kommersiellt
lönsamt. Det kan det dock bli på sikt, om det ges
statliga kreditgarantier. Så det finns många bitar att
titta på. På plussidan för Sveriges del skall dock
noteras att Sverige behöver fler ägg i sin
energikorg, och vi menar att gasen är ett av de
renaste fossila bränslen som finns. En
naturgasledning över Sverige skulle också ha
betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Så det är
många frågor som måste vävas ihop.
Med detta yrkar jag bifall till vår reservation och i
övrigt till utskottets hemställan.