Herr talman! Jag vill klara av det formella först. Jag
yrkar bifall till reservation 1, som handlar om
lagstiftning om kärnkraftsavveckling senast år
2010, avgiven av Centerpartiet och kds. Jag yrkar
också bifall till reservation 3, som handlar om vissa
enskilda kärnkraftsreaktorer, avgiven av
Centerpartiet. Slutligen vill jag yrka bifall till min
egen meningsyttring under mom. 1, som handlar
om omställningen av energisystemet, under mom.
15, som handlar om vindkraften och under mom.
26 som handlar om främjande av biobränslebaserad
kraftvärmeproduktion. I min meningsyttring finns
det ett antal andra moment som berör andra frågor,
internationella frågor och frågor om satsning på
andra energikällor. Jag står givetvis bakom de
åsikter som förs fram där, men för att förenkla
kammarens arbete avstår jag från att yrka bifall till
dem för att slippa votera om dem.
Betänkandet heter Energipolitik. Så brukar dessa
betänkanden som kommer årligen heta. Av någon
anledning blir det alltid diskussion om kärnkraften
och kärnkraftens avveckling, åtminstone till 90 till
95 %. Man kan tycka det är konstigt. Men jag tror
att det är väl motiverat, och jag kommer inte att
avvika från det. Kärnkraften i Sverige och
problemen med avvecklingen av kärnkraften i
Sverige är en av energipolitikens grundbult. Det är
först när vi har hittat bra sätt att hantera
avvecklingsfrågorna som vi kan få verklig fart på
teknikutvecklingen och introduktionen av de
alternativa energislagen.
Kärnkraftsavvecklingen är också ett slags
grundbult för utvecklingen av den moderna
svenska produktionen, både för industriproduktion
och för tjänsteproduktion. Så länge kärnkraften
finns kvar som en möjlighet, dvs. så länge det inte
finns ett bra hållbart beslut om
kärnkraftsavvecklingen, kommer drömmarna om
kärnkraft att finnas i industrin, förmedlade av
industrins påtryckargrupper som exempelvis
fackliga organisationer, via politiker till riksdagen.
Givetvis kommer detta också att ske via den
offentliga debatten.
Så länge dessa drömmar finns kvar kommer man att
vara motvillig till satsningar på teknikutveckling
och på nya produktionsmetoder som möter
framtidens krav, produktionsmetoder som är
energisnåla och som innebär att man inte betraktar
energin som en nästan fri tillgång,
produktionsmetoder som är materialsnåla och som
därför också är skonsamma för miljön och därmed
hållbara.
Det är rätt naturligt att företagsledare, ägare till
produktionsmedel, är kortsiktiga och kortsynta. De
har tryck på sig att få det hela att gå runt och att få
så mycket avkastning på insatt kapital som möjligt.
De har också en motvilja mot osäkra investeringar.
Däremot anser jag att det är politikernas, dvs. vår,
uppgift att se litet längre. Vi måste skapa regler som
håller framöver. Vi måste ge sådana besked att de
tunga aktörerna förstår att vi menar allvar. Svenska
politiker och svenska politiska partier har varit
dåliga på det. Min kritik riktar sig främst mot de
partier som vann, som Lennart Daléus sade i sitt
anförande, folkomröstningen om kärnkraftens
utbyggnad och avveckling. De hållbara lösningarna
har inte kunnat presterats. Man har inte hållit fast
vid sina ställningstaganden utan ändrat dem flera
gånger på vägen från 1980 fram till 1994.
Ställningstagandena har ändrats på grund av yttre
omständigheter och på grund av
maktförskjutningar mellan olika intressegrupper
och fraktioner inom partier.
Det vi nu ser av socialdemokraternas hantering av
avvecklingsfrågan är ett uttryck för en förskjutning
av makten, tonvikten, inom det socialdemokratiska
partiet, från de miljövänliga grupperna, de
framtidsinriktade grupperna, till de mer
traditionalistiska industrigrupperna,
industrifacken -- man skulle kunna säga till de mer
konservativa grupperna. Det är illa.
Det är också illavarslande när Birgitta Johansson så
oreflekterat talar om att återupprätta Sverige som
en industrination. Hon utgår från det magiska talet
20 % av arbetskraften, som man använder som
definition på en industrination. Det faktum att
Sverige hamnat under detta tal tar hon som ett
tecken på att det är något galet med utvecklingen i
Sverige.
Det är förvisso mycket galet med utvecklingen i
Sverige. Men att Sverige hamnat under denna gräns
kan också vara ett tecken på att Sverige är på väg
in i en ny typ av samhälle, som är mer en blandning
av ett industri- och tjänstesamhälle, och som är på
väg mot ett s.k. kunskapssamhälle. En framsynt
energipolitik som leder till avveckling av
kärnkraften kan då vara ett hjälpmedel på vägen.
Varför kommer inte alternativen fram? Sedan 1980
har det satsats oerhört mycket pengar på
energiforskningen. Det finns många som säger att
det har satsats alltför mycket pengar på den. Den
har utretts fram och tillbaka. Varför händer det då
inte någonting?
Bakgrunden är den, att vi introducerade en
kärnkraftsel som var starkt subventionerad. Vi
tvingade in elen på marknaden genom att
subventionera priset. Vi håller fast vid det låga
priset på kärnkraftsel genom att industrin inte bär
sina kostnader. Det är framför allt när vi diskuterar
försäkringsfrågorna som den stora tydliga
subventionen av kärnkraftselen och
kärnkraftsproduktionen framträder. Det är en
statsunderstödd energikälla, och varan har
forcerats in på marknaden. I dag har vi dessutom
en marknad med ett stort överskott av denna billiga
nyttighet, nämligen elen.
Jag har svårt att förstå dem som säger att de inte
begriper att det inte kommer in alternativ och att
man inte bygger nya anläggningar. Men det finns
inga anläggningar i dag som kan konkurrera med
denna starkt subventionerade elkälla. Det är
möjligt att sådana kan åstadkommas med en
marknad i balans men definitivt inte när vi har en
marknad med detta stora överskott. Det finns, som
jag sade tidigare, en bristande trovärdighet i
avvecklingsbeslutet. Det har framför allt uttryckts
av Karl-Axel Edin på Kraftsam Service AB och
Göran Ahlström på Sydkraft AB. De säger att de
inte tror på någon avveckling och att de inte rättar
sig efter riksdagsuttalanden. De säger att de rättar
sig efter lagar.
Man kan säga att kraftindustrin har beställt
lagstiftning på detta område av Sveriges riksdag, så
att den vet vad den har att rätta sig efter och hur
energipolitiken skall komma att se ut framöver.
Jag tycker att det är vår skyldighet att gå dem till
mötes i denna begäran och att utforma en
avvecklingslag eller kärntekniklag. Det skall stå
klart vad en överväldigande majoritet av Sveriges
riksdag står bakom, nämligen att det skall vara
bommat och stängt på kärnkraftsverken år 2010. Så
länge vi tricksar med utredningar, sidofrågor,
kommissioner, årtal osv., så länge kommer vi att
understödja alla de krafter som vill undergräva
folkomröstningsresultatet.
Folkomröstningsresultatet är på något vis också
strategiskt. Vi står inför en ny folkomröstning där
man i buskdebatten ifrågasätter hur politiker
kommer att hantera detta. Det skulle vara
förödande att ge dem vatten på sin kvarn genom att
skapa ytterligare oklarhet kring folkomröstningen
om kärnkraften, som sedan sprider sig över på
omröstningen om EU-medlemskap.
Det är vår skyldighet att skapa den klarhet som
behövs och att göra det på enklast möjliga sätt. Det
enklast möjligaste sättet är att stifta en lag om
kärnkraftsavveckling.
Jag vill fråga Birgitta Johansson och
socialdemokraterna hur ni tar ert ansvar i frågan.
Ni är centrala för den moderna opinionen, dvs. de
som vill ha en förnyelse i svenskt näringsliv, de som
samtidigt är miljömedvetna och de som fortfarande
tror på politiker och att landet skall styras med lag.
Jag tycker att ni är ovarsamma i fråga om denna nya
kommission, genom att koppla ihop
elmarknadsfrågor med de centrala strategiska
frågorna och antyda möjligheter till en
byteshandel. Jag tror att förutsättningarna för en
framtida politisk utveckling i Sverige skulle må bra
av tydligare markeringar från socialdemokratin i
miljövänlig och energisnål riktning. Det skulle
underlätta överenskommelser åt vänster, åt centern
och framför allt ge svensk industri och
företagsamhet nya konkurrensmöjligheter att
bättre möta alla de utmaningar som vi står inför i
framtiden.
Några ord om Lennart Daléus och Centern. Trots
att jag instämmer i det mesta av vad Lennart Daléus
har sagt, tycker jag att det är litet egendomligt att
det är just i upptakten av en valrörelse som dessa
frågor blir så oerhört viktiga för Centerpartiet. Vi
har känt till detta om lagstiftning ända sedan 1991,
strax efter det att riksdagen hade fattat beslut om
energiöverenskommelsen. Jag tycker att det skulle
vara klädsamt om Centern med samma kraft inom
eller utanför regeringen skulle driva dessa
lagstiftningsfrågor. Centern kan driva frågor med
kraft inom regeringen så att det syns i den offentliga
debatten. Det har ni visat i ert agerande i samband
med hanteringen av frågan om Öresundsbron.
Varför har ni varit så tysta ända tills nu, Lennart
Daléus?