Herr talman! Förra veckan blev jag ännu mer oro-
lig över den utveckling som vi har. Jag tänker alltså
på de rapporter som vi kunde ta del av som handlade
om sopförbränningen.
För mig som kommer från Uppsala var det myck-
et oroande och överraskande rapporter. Men det fanns
också fakta från sopförbränningar på andra håll i
landet som talade om giftutsläpp i en omfattning som
är mycket större än vi tidigare har trott. Då tänker jag
tillbaka på ärendet om att belägga sopförbränningen
med skatt. Det var inte många i den här kammaren
som biträdde det förslaget, och det är att beklaga. Nu
bör vi ändra inställning. Nu bör vi alla inse att det här
är en hantering som inte hör hemma i strävandena att
åstadkomma ett hållbart samhälle. Då är det oerhört
förvånande för mig att man fortsätter att tala emot en
skatt på sopförbränningen.
Socialdemokraternas företrädare sade nyss att de
åtminstone inte nu är beredda att ompröva. Vad är det
som krävs för att vi ska ompröva ställningstaganden
som visar sig oriktiga? Är det ännu mer alarmerande
rapporter vi måste få? Är det dioxinutsläpp av en
omfattning som borde få oss att redan nu säga: Vi kan
inte acceptera det här. Vi måste vidta åtgärder.
Jag skulle acceptera resonemanget om det fanns
andra förslag i stället för att belägga sopförbränning-
en med skatt. Det finns inte. Man bara säger nej. Det
är beklagligt.
Ska vi nå ett mer kretsloppsanpassat samhälle är
det A och O att både producenter och konsumenter
tar miljöansvar. Vi måste sträva efter bättre fungeran-
de marknader för material som kan återvinnas och
återanvändas och inte gå tillbaka till förbränning och
dumpning. Det är samma sak som att ge upp.
Grundtanken med producentansvaret är enligt vår
uppfattning riktig. Men visst kan utformningen ut-
vecklas. Gudrun Lindvalls resonemang nyligen vill
jag instämma i. Grundtanken är riktig, men man be-
höver utveckla systemet.
Den totala vikten av förpackningar som kastas har
minskat med en femtedel under de senaste åtta åren.
Minskningen skulle ha varit ännu större om resurs-
systemen med återanvändningsbara förpackningar
utvecklats bättre. Det är därför viktigt att vi rättar till
systemfel och går vidare. Det är viktigt att ekonomis-
ka incitament upprättas och skärps så att den enskilde
upplever att miljöengagemang lönar sig även ekono-
miskt.
Dessutom måste förstås systemet verkligen utfor-
mas så att det resulterar i både upplevda och mätbara
miljöresultat. Målet måste ju vara att minska den
totala volymen material som flödar runt i kretsloppet.
Hushållen måste ges incitament för en fortsatt
källsortering. Tydligare differentierade taxor med
avseende på sorterat respektive osorterat avfall för
såväl hushåll som industri måste införas, taxor som
bör kopplas till mängden lämnat avfall, så att upp-
komsten av sopor verkligen minskar.
Jag lyssnade nyss intresserat på debatten mellan
Gudrun Lindvall och Carina Ohlsson om koldioxids-
katten. Vi får inte föra den debatten i dag. Vi kommer
att föra den inom kort, när Klimatkommitténs förslag
läggs fram. Det är en oerhört viktig debatt. Är vi
beredda att belägga förbränning av fossilbränsle med
koldioxidskatt? Hur ser man på koldioxidskatt vid
förbränning av torv? Jag lovar att jag återkommer till
de frågorna.
Vi från socialliberalt håll ställer oss tveksamma
till revisorernas förslag att låta regeringen pröva möj-
ligheten att lagreglera samrådet mellan producenter
och kommuner. Det är naturligtvis viktigt att kom-
munikationen mellan de aktörerna fungerar bra, men
det är inte skäl nog att ytterligare lagreglera. Vi tyck-
er att det är viktigare att jobba med ekonomiska inci-
tament, med en medvetenhet i linje med Agenda 21.
Vi vill hellre betona det revisorerna påpekar om
vikten av att allmänhetens positiva inställning till
källsortering värnas och att hushållen ges incitament
för en fortsatt källsortering. Här tycker jag att vi fort-
farande, det har jag sagt från den här talarstolen tidi-
gare, från politiskt håll är dåliga på att för medbor-
garna tala om vart vi vill.
Man fortsätter att ifrågasätta från politiskt håll.
Jag kan också förstå att en del medborgare ifrågasät-
ter den utveckling vi har. Från politiskt håll är vi
dåliga på att stå upp och tala om vart det är vi vill och
varför vi vill utveckla viss verksamhet, nämligen för
att nå hållbarheten. Vi måste bli bättre på att betona
vad vi vill åstadkomma.
Jag är också lite besviken över att vi har så svårt
att samlas kring åtgärder som vi alla ändå borde inse
är riktiga. Det finns åtgärder. Jag tänker på motionen
om biocells- och rötcellstekniken. Varför skulle vi
inte brett kunna ställa upp bakom den motionen? Det
är en teknik som bör utvecklas därför att den hör
hemma i strävandena att åstadkomma hållbarhet.
Varför skulle vi inte kunna enas om att stimulera
till skrotning av gamla bilar? Det kan tyckas vara en
liten fråga, men vi borde kunna ställa upp bakom den
motionen för att snabbare få bort de bilar från trafiken
som är mest miljöovänliga.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
reservationerna 2, 14 och 15.