Herr talman! Producentansvarets betydelse för av-
fallshanteringen är stor. Därför känns det bra att vi i
utskottet har ställt oss bakom huvuddelen av reviso-
rernas förslag till åtgärder runt producentansvaret. Vi
ser fram emot en bred översyn av producentansvaret
där återvinningsmålen, roller och ansvarsfördelning
kan klarläggas. Den översynen bör även omfatta en
utvidgning av producentansvaret. En sådan översyn
bör givetvis även innehålla en miljö- och kon-
sekvensanalys av producentansvaret.
Avfall ger upphov till flera miljöproblem, och
därför måste avfallet minimeras. Deponering på sop-
tippar för med sig förorenat lakvatten och genererar
tunga och långväga transporter. Vid förbränning
bildas miljöfarliga ämnen som dioxiner, och tung-
metaller frigörs. Denna sorts hantering av avfallet kan
upplevas som ett uppenbart slöseri, eftersom större
delen av avfallet skulle kunna användas på nytt. Där-
för är källsortering ett viktigt medel för att ta hand om
avfallet på ett miljöriktigt sätt. Deponering och för-
bränning av avfall och material som kan nyttiggöras
är alltså ett slöseri med naturresurser som i längden
inte är hållbart och acceptabelt.
Framtidens avfallshantering ska inte bindas till en
enda lösning. Det verkar som om en del anser att
förbränning är lösningen på vårt avfallsproblem.
Sopförbränning eller, som branschen hellre uttrycker
det, termisk behandling är inte lösningen. Vad som
behövs är att det upprättas en långsiktig plan för en
successiv skärpning av minskningsmålet för avfall.
Det är mängden producerat avfall som behöver mins-
kas.
Avfallsförbränningen utgör en av de största glo-
bala källorna till dioxinbildning. Många har för sig att
dioxinutsläppen har minskat, men fortfarande hittar vi
dioxin i svenska kvinnors bröstmjölk. EG-
kommissionen rapporterade för ett halvår sedan att
det dagliga intaget av dioxin för diande barn nu ligger
så högt som mellan 27 och 144 gånger gränsvärdet.
Detta är alarmerande och måste tas på allvar.
Visst har det uppmätta utsläppet av dioxin till luft
från förbränningsanläggningar minskat, men det visar
inte hela sanningen. Inget försvinner, det bara föränd-
ras. Olika undersökningar visar att aska från dessa
förbränningsanläggningar innehåller mycket mer
dioxin än vad man tidigare har antagit. Hur hanterar
vi då askan och slaggen? Har vi garantier för att
dioxininnehållet ej vandrar vidare? Läckage sker
oavbrutet och okontrollerat när askpartiklar förs i väg
med vind och vatten och sprids till miljö och männi-
skor.
Ett exempel: För något år sedan upptäckte myn-
digheter i Tyskland att det fanns dioxin i mjölken.
Källan kunde spåras till ett foder som korna åt.
Dioxinet kom från dioxinhaltig kalk från en industri-
tipp.
EG-kommissionen anser att soptippar med aska
från förbränningsanläggningar är en av de viktigaste
vägarna för dioxinspridning i framtiden.
Avfallsförbränning är den största kända dioxin-
källan i Sverige och står enligt Greenpeace för cirka
hälften av landets dioxinutsläpp. Utsläppen av dioxin
från avfallsförbränning beräknas av Greenpeace vara
3 gram till luft och ca 114 gram till aska och slagg.
Då ska man veta att ett gram räcker för att hela jor-
dens befolkning ska få sin högsta rekommenderade
dos.
Därför anser vi att dioxiner från olika källor, bl.a.
från förbränning, måste elimineras. Det räcker inte
bara med en minskning. Uppkomsten måste förhind-
ras, och därför är filterlösningar och deponering av
aska som innehåller dioxin ingen lösning - det bara
flyttar problemet. Det behöver utarbetas strategier för
eliminering av dioxin. Därför är det positivt att Sveri-
ge i förhandlingarna om det första globala avtalet mot
miljögifter kräver att avtalet ska innebära eliminering
av tolv farliga ämnen inklusive dioxin. Detta ställer
förväntningar även på hemmaplan när det gäller av-
fallshanteringen, om man inte vill ha dubbel bokfö-
ring.
Herr talman! Sverige bör enligt vår uppfattning
söka mer hållbara och miljövänligare lösningar för
avfallshanteringen än förbränning. Med den avfalls-
skatt som nu är införd och som endast omfattar avfall
som går till deponering kommer troligen mängderna
avfall som förbränns vid nuvarande och kommande
förbränningsanläggningar att öka kraftigt. Detta
framgår klart av de planer som finns på utbyggnad
och nybyggnad av förbränningsanläggningar på ett
antal orter.
Vad vi redan nu kan se är att det sker import av
avfall från Norge till Sverige för förbränning på
grund av att Norge har en skatt på förbränning av
avfall. Likaså sker enligt Fjärrvärmetidningen en
import från Tyskland av avfall och sopor. Detta sker
på grund av att de tyska förbränningsanläggningarna
tar ut en mycket hög avgift för att använda avfall som
bränsle.
Många avfallsproducenter i Tyskland har upptäckt
att det blir billigare att bränna avfallet i Sverige, även
om de måste köra hit det på lastbil. Att det blir billi-
gare att köra avfallet till Sverige för förbränning beror
enligt tidningen på de oerhört stränga utsläppskrav
som nu ställs på de tyska anläggningarna. I samma
tidning kan man även utläsa att det lär komma mer
förorenat avfall till de svenska anläggningarna från
övriga Europa.
Vad vi alltså kan se är att sopor har blivit en han-
delsvara och en giftspridare. Vad vi vill är att söka
mer hållbara och miljövänliga vägar för avfallshante-
ringen än förbränning. Vi anser att ingen nybyggna-
tion eller kapacitetsutökning av sopförbränningsan-
läggningar bör ske.
För att stimulera till avfallsminimering, materi-
alåtervinning och biologiska behandlingsmetoder bör
förbränning av avfall beskattas.
Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall ba-
ra till reservationerna nr 8 och 14, men givetvis står
partiet bakom även sina övriga reservationer.