Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 12 och även till de reservationer som
Vänsterpartiet yrkade bifall till tidigare, reservatio-
nerna 8 och 14. Naturligtvis ställer vi oss bakom även
övriga reservationer som Miljöpartiet har, men jag
yrkar för tids vinnande inte bifall till dem.
När producentansvaret kom år 1994 var vi från
Miljöpartiet kritiska. Vi var inte kritiska till att man
införde ett producentansvar. Det tycker vi är ganska
självklart, men vi är kritiska till det sätt på vilket
producentansvaret infördes.
Jag satt då som ordförande i Miljöhälsan i Söder-
tälje, en miljönämnd som också hade sophanteringen
på sin lott. Vi var med på många seminarier som hölls
och kom med många praktiska frågor. Hur ska det
fungera? Tyvärr fick vi aldrig några svar.
Det kändes som att införandet av producentansva-
ret kom uppifrån utan att de som egentligen tog fram
propositionen och förslaget hade någon som helst
kunskap och känsla för hur det fungerade i praktiken.
Det har också lett till många problem med producen-
tansvaret.
Det som då höll på att hända i Sverige i början på
90-talet var att många politiker och kommunmedbor-
gare aktivt jobbade med återvinning och cirkulation.
Det fanns ett stort engagemang i kommunerna för de
frågorna. I och med att producentansvaret kom och
producenterna inte fick ansvar för produkterna de
producerar utan för själva insamlingen försvann en-
gagemanget. Det fanns inte utrymme längre för lokala
initiativ.
Jag menar att man gjorde hela kretsloppstanken en
otjänst genom att införa producentansvaret på det här
fyrkantiga sättet. Det är alldeles självklart att produ-
centerna ska ha ansvar för det de producerar. Men
därmed är det inte nödvändigtvis så att de ska ha
ansvaret för det faktum att lastbilarna rullar och det
hämtas. Man kan tänka sig att de har ett ekonomiskt
ansvar för produkterna som måste hämtas och ska
återvinnas utifrån ett mål.
Vi från Miljöpartiets sida tycker därför att det är
mycket bra att Riksdagens revisorer ser över produ-
centansvaret. Vi tycker att den rapport som revisorer-
na har kommit med klargör många av de problem
som i dag finns. Det finns fortfarande problem med
detta. Det finns många kommuner där man känner att
det engagemang man egentligen har inte följs upp av
materialbolagen som sedan ska ha hand om insam-
lingen. Det finns också kommuner som inte längre får
insamling därför att materialbolagen klarar sina mål i
alla fall.
Jag hade en interpellationsdebatt med miljömi-
nistern om detta i maj förra året där miljöministern
klargjorde att alla kommuner skall ha möjlighet att få
producentansvar. Från Miljöpartiets sida tycker vi
därför att det förslag som Riksdagens revisorer har att
man ska bryta ned målen till regionala eller lokala
mål är mycket bra. Producentansvar ska finnas över-
allt oavsett var man bor.
Det tycks vara så att moderaterna tror att sopor
flyger till sopförbränningsanläggningar, men de åker
bil om de ska åka till något ställe där man samlar ihop
dem. Sopor transporteras, och ofta har de sopor som
transporterats till sopförbränningsanläggningar åkt
riktigt långt.
Vi måste naturligtvis hitta en metod där vi får ett
kretslopp. Naturligtvis ska vi också se på hur sopor
transporteras. De undersökningar som har kommit -
de har varit många under åren - har visat att produ-
centansvaret har varit bra för miljön. Vi har fått posi-
tiva miljöfördelar av det hela, om man inte som vissa
debattörer väldigt extremt räknar sin tid i pengar.
Det finns alltså mycket i Riksdagens revisorers
rapport som jag hoppas att regeringen tar till sig. Det
finns nämligen en hel del som behöver förändras. Det
finns kanske också tid att fundera på om samrådet
mellan producenter och kommuner ska lagregleras,
som föreslås i Riksdagens revisorers rapport. Produ-
centansvaret måste utformas på ett sådant sätt att det
får en större lokal förankring så att människor känner
att de kan påverka den här delen av sin vardag. Det
finns nämligen ett miljöengagemang på många håll
kommunalt som tyvärr inte tas till vara med den ut-
formning som producentansvaret har i dag.
Från Miljöpartiets sida väckte vi ingen motion
med anledning av Riksdagens revisorers rapport ef-
tersom vi tyckte att den på ett bra sätt belyser de
problem som finns i dag. Vi är också glada över att
utskottet till en del följer upp de förslag som Riksda-
gens revisorer har lagt fram.
Däremot finns det en del motioner i betänkandet
som kommer från den allmänna motionstiden. Jag
tänker kort beröra några av dem.
En sak som vi har tagit upp är retursystemet för
aluminiumburkar. Det fungerar inte i dag. Varken
utländska burkar eller burkar som är lite defekta
kommer in i återvinningssystemet. Detta är viktigt.
När man tillverkar aluminiumburkar från jungfrulig
råvara går det nämligen åt en förfärlig massa energi.
Aluminium transporteras till Sverige för att bearbetas
i aluminiumsmältverk. Om man i stället använder sig
av aluminiumburkar sparar man 95 % av energiåt-
gången. Det är mycket det! Det kan man köra mycket
lastbil för, om det är så man räknar det hela. Natur-
ligtvis innebär detta också att man får kortare trans-
portsträckor. Vi menar att vi måste få ett bra återvin-
ningssystem för aluminiumburkar, där även burkar
som kommer utomlands ifrån och burkar som är lite
defekta kommer in. De innehåller ju också det alumi-
nium som man vill komma åt.
En annan fråga som vi tar upp i betänkandet och
som är mycket viktig handlar om slam. Det slam som
vi får från olika håll har diskuterats genom åren.
Faktum är att det inte blir renare - snarare tvärtom.
Slammet blir farligare.
Man skulle naturligtvis önska att vi, som Eskil
Erlandsson tar upp, kunde använda slam i lantbruket.
Det vore förstås det vettigaste om vi kunde använda
både det kväve och det fosfor som finns i urin t.ex.
till lantbruket. Det verkar ju inte klokt att vi gör av
med lika mycket kväve och fosfor som behövs för att
göra maten åt oss, och att vi sedan måste ta det från
annat håll! Vi vet att fosfor är en sinande resurs.
Kväve kan bindas från luften, men det kräver en
enormt stor energiåtgång.
Naturligtvis skulle det vara bra om vi kunde knyta
detta till kretsloppet, men som det ser ut i dag är inte
det möjligt. Den metallhalt som finns i slammet gör
nämligen att vi faktiskt förgiftar våra jordar om vi
använder det.
Det gäller inte bara kadmium, men i dag räknar
man med att det i det svenska slamberget finns 350
kilo kadmium. Kadmium är ett ämne som inte ska
tillbaka till jorden. Det tas nämligen upp av växter,
och det hamnar så småningom i oss själva. Det finns
även höga halter av andra metaller: bly, koppar,
krom, kvicksilver, nickel, zink och en metall som har
uppmärksammats mycket på senare tid, nämligen
silver.
Många gånger är det väldigt svårt att veta varifrån
metallerna kommer. Ska vi kunna få ett slam som
verkligen kan användas så måste vi hitta sätt att sepa-
rera avfallsströmmarna som går till reningsverken, så
att industrins avfallsströmmar går för sig. Vi måste få
rena avfallsströmmar.
Silver är en mycket giftig metall. I mycket liten
mängd dödar den mikroorganismer i jorden. Om vi
skulle sprida slam på åkrarna vore risken uppenbar att
silvermängden fördubblades på mindre än tio år.
Silver tas inte upp, utan det blir kvar i marken och
ligger där som ett gift för mikroorganismer. Det inne-
bär att man på sikt kan göra jordarna inte direkt ste-
rila, men mycket påverkade av silvret. Detta är natur-
ligtvis inget som vi önskar våra kommande genera-
tioner och barn - att de ska få ett problem som inne-
bär att jorden blir giftig att använda.
Jag yrkar bifall till reservation 12, där denna pro-
blematik tas upp. Vi måste framför allt hitta mycket
strikta gränsvärden om vi ska kunna använda slam-
met, men det viktigaste är ändå att vi hittar ett sätt att
ha olika avfallsströmmar så att vi kan använda slam-
met i åkerbruket.
Många talar i dag om förbränning. Från Miljöpar-
tiets sida anser vi, liksom Vänsterpartiet, att det måste
till en förbränningsskatt. Vi måste få en förbrännings-
skatt eftersom inte heller förbränning är någon bra
metod.
I flera interpellationer har vi från Miljöpartiet
uppmärksammat att det väller in sopor över landets
gränser, inte bara från Norge utan även från Tysk-
land. Detta är många gånger sopor som inte finns på
den gröna listan, utan det är giftigt avfall.
I min kommun, Södertälje, har man plockat in bå-
de det ena och det andra från östra Tyskland. Det är
sliprar, tjäroljor och en massa obehagligheter som
man i Tyskland inte vill förbränna. Men här i Sverige
förbränns det därför att det påstås att vi har en bättre
teknik, vilket vi naturligtvis inte har. Vi har precis
samma teknik som alla andra! Teknik kan man köpa
fritt över gränserna.
Förbränning är alltså inte någon lösning på pro-
blemen. Vi måste minska flödena, och vi måste fun-
dera på om det faktiskt inte är bättre ibland att använ-
da sig av bioceller och andra typer av verksamheter
för att kunna ta till vara den näring som finns utan att
orsaka problem.
Vi är glada att Södertälje som en kommun har fått
LIPP-pengar för en lakvattensanläggning på Tveta-
tippen, vår soptipp. Det läcker ju mycket från soptip-
par. Även om detta ofta är väldigt strikt reglerat i
koncessionsvillkoren är det svårt att kontrollera. Men
där kommer det nu att byggas en anläggning som
lokalt tar hand om lakvattnet och ser till att vi får ett
giftfritt lakvatten. Jag hoppas att vi i utskottet om
några år kan åka på studiebesök till Tvetatippen i
Södertälje och se hur en rejäl lakvattenrening kan se
ut. Detta är också en tipp som tar vara på gasen och
leder den till närmaste samhälle, Järna.
Det finns alltså möjligheter i dag att utnyttja tip-
parna på ett mycket positivt sätt, om man vill. Därför
menar vi från Miljöpartiets sida att det kanske inte
alla gånger är förbränning som hör framtiden till.
Med detta, herr talman, yrkar jag än en gång bifall
till reservationerna 8, 12 och 14.