Fru talman! I somras ställde jag en skriftlig fråga
till statsministern. Jag skrev: Genom att ställa Sverige
vid sidan av inledningen av EMU:s tredje fas, förlorar
Sverige inflytande både vad gäller EMU-relaterade
frågor och övriga EU-frågor. Jag fick svar från fi-
nansministern. Han skrev att Sverige inte kommer att
lida någon ekonomisk och politisk skada av detta,
dvs. utanförståendet.
Nu ser vi att detta var fel. I EMU-relaterade frågor
hamnar Sverige vid sidan av. Vi förlorar inflytande
när man sjösätter steg tre. När det gäller Euro-X-rådet
är vi inte med. Det är ett viktigt forum - inte minst för
informella ställningstaganden där man resonerar sig
samman.
Vi ser också att signaleffekterna av vårt utanför-
stående blir stora. Vi har inget undantag som Storbri-
tannien och Danmark. Vi klarar enligt regeringen
själv kraven för medlemskap. Det är alltså inte som i
Greklands fall så att vi inte klarar det. Det handlar om
att vi inte vill. Vi har inte ens ett mål om att på sikt
vara med. Det är alldeles uppenbart när man träffar
europeiska kolleger att det här skapar en tveksamhet
om den svenska regeringens europeiska engagemang.
Utanförskapet kostar, statsministern!
Jag skulle vilja fråga statsministern hur han ser på
det här och vilka reaktioner han möter på det här för
mig ganska underliga, frivilliga, utanförståendet.