Fru talman! Det är en bra fråga, som det säkert
inte finns några korta och entydiga svar på. Första
startpunkt är att vi i Sverige skall försöka att undvika
stora nationella strider de närmaste åren om EU som
projekt utan nu finna oss till rätta i den union som vi
gått in i, se fördelarna med den och konstruktivt bidra.
På så sätt kan vi öka vår öppenhet och lyhördhet mot
omvärlden.
Jag hade i går möjlighet att tala med det estniska
parlamentets talman, som såg fram mot den här pro-
cessen med stor entusiasm. Då var mitt råd till ho-
nom: Sök kontakt med svenska parlamentariker, det
svenska parlamentet, därför att EU-samarbetet inte är
en form av samarbete där byråkratierna i dominerande
drag leder processen, utan där är i allra högsta grad
politiker inblandade. Så är det när vi träffas i minis-
terrådet och också parlament emellan. Att hålla den
processen levande, att vi för vår del aktivt från Sveri-
ges sida söker kontakt med de andra parlamenten,
med min motsvarighet i t.ex. Estland och talar om vad
som krävs av oss som politiker när vi går med i dessa
nya organ är viktigt. Den typen av samarbete är gans-
ka enkelt att se. Det kräver sin tid, men det är oerhört
stimulerande och berikar både en själv och andra.
Sedan skall vi veta att vi under den processen
skall klara en ny jordbrukspolitik. Vi skall klara nya
institutioner inom EU. Vi kanske skall klara en om-
fördelning regionalt inom EU, och vi skall göra det
inom en begränsad ekonomisk ram, som rimligen
uppgår till 1,27 % av den europeiska bruttonational-
produkten. Det är en ekvation som kan tyckas näst
intill olöslig, men den skall lösas, och den skall lösas
av en allt större grupp länder som skall fatta beslut i
samförstånd. Nog krävs det att vi träffas och talar med
varandra och fortgående förankrar det hela folkligt.
Jag är öppen för alla goda förslag av det slag som Eva
Eriksson antydde. Tack till Folkpartiet för konstruk-
tivt stöd under hela den här processen.