Fru talman! Jag skall inte söka sak med Göran
Lennmarker. Ibland är man tacksam för att det finns
protokoll. Det anförande som just hållits av den mo-
derate representanten är det nog värdefullt att få beva-
rat till eftervärlden. Jag tror nämligen att det är ett
svårslaget rekord i beskrivning av verkligheten; detta
att Sverige och Danmark skulle ha hamnat i ett läge
där vi fick överge våra förslag och att det var kom-
missionens förslag som togs. Vi som suttit med vid
bordet, Göran Lennmarker, vet att detta är en i grun-
den falsk beskrivning.
Moderaterna har stått ensamma här. Ni övergav ju
den svenska positionen och gjorde på eftersommaren
helt om. Visst, det försvårade litet grand debatten här
hemma men det påverkade inte utvecklingen i Europa
på något sätt, utan där har vi kunnat fortsätta att käm-
pa. Först fick vi till stånd att det inte bara var tre som
kommissionen bjöd in, utan det var fem plus ett. När
fem plus ett tycktes vara det slutliga fick vi till stånd
en gemensam förhandlingsstart - gemensam inom
artikel O - och en möjlighet att snabbt växla upp till
fulla regeringskonferenser med hjälp av beslut i utri-
kesministrarnas råd. Detta har utomlands, och också
här hemma, beskrivits som en framgång för Sverige
och Danmark. Egentligen är det väl nu bara Modera-
terna själva som litet småtjurigt, som dåliga förlorare,
ställer sig vid sidan om och idkar ett slags nyspråk för
att rättfärdiga sin position.
Jag söker inte sak omkring det men noterar att
detta svårslaget vridna anförande tas till protokollet,
och det är jag tacksam för.