Fru talman! Jag tackar Folkpartiets gruppledare
för uppslutningen. Jag tackar också för stödet.
Hur vi väger av våra positioner när det gäller för-
ändringen av institutionerna handlar om en ba-
lanspunkt som skall finnas mellan vår vilja att få EU
att fungera bättre och effektivare och vår strävan att
vårt inflytande i en sådan process inte onödigtvis skall
minska eller komma i kläm i förhållande till andra.
Här handlar det om kommissionärernas ställning och
om kommissionärer skall komma från varje medlem-
sland. Vidare handlar det om hur många röster man
skall ha när man går till omröstning och hur de skall
viktas mellan stora och små länder. Hittills har de
stora länderna haft en klar underviktning för att just
markera det mellanstatliga samarbetet i EU - att det
är stater som samarbetar och att det inte handlar om
stor eller liten. Det handlar också om vilka frågor man
skall kunna fatta med majoritetsbeslut och vilka frå-
gor som skall beslutas enhälligt. Jag tror inte att det är
möjligt att rycka ut en del av detta, utan det kommer
att lösas någon gång, skulle jag gissa, sent 1999 i en
stor förhandling, då också budgetfrågorna kommer att
vara med. Kanske orkar man rent av med att vid
samma förhandling ta in en del diskussioner om regi-
onalpolitik och jordbrukspolitik. Det kan bli mycket
dramatiskt. Alla inser att det här behöver göras, och
alla inser att det kommer att göras. Men samtidigt har
man sina intressen. Vi vill medverka till att EU funge-
rar bättre. Vi vill inte medverka till att de små länder-
na sätts åt sidan. Styrkan i EU är just det som jag sade
inledningsvis, att också ett litet land kan driva en linje
och få genomslag.
Att nu precisera positioner vore dålig förhand-
lingsteknik. Det vore egentligen också att avkräva mig
någonting som vi än så länge inte är färdiga med i
regeringen som samtal. Här hoppas jag naturligtvis att
jag kan komma tillbaka till EU-nämnden för att få
stöd.