Fru talman! Det finns anledning att vara högtidlig
i dag. Vi står mitt i en historisk omdaning - en om-
daning av Europa, en omdaning till det bättre.
Europeiska rådets möte i Luxemburg den 12 och
13 december är inte början på den processen. Det är
inte heller slutet på processen. Men det är ett viktigt
och centralt steg.
Beslutet i Luxemburg markerar det oåterkalleliga i
integrationen mellan öst och väst, mellan de gamla
västeuropeiska demokratierna och de nya demokrati-
erna i öst. Det Europa som kännetecknades av makt-
balansen, av kärnvapenkapprustningen, av muren och
av rädslan mellan nationerna - det Europa är på väg
att ersättas. Det håller på att byggas om till ett Europa
av fred och samarbete, av solidaritet mellan nationer
och av öppna gränser. Det arbetet är en uppgift värdig
vår tid. Löftet skall infrias; det tudelade Europa skall
byggas samman.
Det var sannerligen ett stort steg som togs i fre-
dags och lördags. Mötet i Luxemburg hör hemma i
historieböckerna. Redan när Sverige blev medlem i
EU den 1 januari 1995 fanns ett löfte till de nya de-
mokratierna i öst att de också hade möjlighet att bli
medlemmar i EU. De hade själva skyndat in med sina
ansökningar till EU efter det att kommunismen föll
och demokratierna etablerades. Ingen tvingade dem
att ansöka om EU-medlemskap. Deras egna önskemål
har styrt dem.
Men då, 1995, fanns det många i Europa som av-
färdade denna kommande möjlighet till ett enat och
fredligt Europa. Det kommer aldrig att ske, sade de.
Ett löfte finns, men det kommer säkert aldrig att infri-
as.
Även i den svenska folkomröstningskampanjen
användes det argumentet av debattörer på nejsidan.
Det fanns en närsynthet och en ovilja att se den histo-
riska möjligheten att skapa något nytt och en möjlig-
het att inte för evigt sitta fast i Efterkrigseuropa. Det
fanns de som inte ville eller vågade se möjligheten till
ett nytt, tryggare Europa för våra barn och barnbarn.
Den svenska regeringen har ända sedan vi blev
medlemmar i EU konsekvent arbetat för EU:s ut-
vidgning. Vi har sett det som en historisk chans och
som en historisk nödvändighet. Vi har arbetat med att
stödja ansökarländerna på olika sätt. Vi har delat med
oss av erfarenheter av att förhandla med EU-
institutionerna. Vi har givit ekonomiskt stöd. Vi har
inom EU-samarbetet konsekvent drivit på för att inga
nya skiljelinjer skall skapas i Europa.
Nu inträder nästa fas. Förhandlingarna med de el-
va länderna kommer att hålla på i många år. Det
kommer att vara kriser, och det kommer att vara
framgångar. Det kommer att vara oändliga detaljer i
segdragna nattliga förhandlingar. Det kommer att
yttras hårda ord ibland. Mediernas rapportering om
långa förhandlingar kommer att tidvis kännas tjatig
och meningslös. Det här vet vi. Så blir det.
Men låt oss aldrig tappa perspektivet på det som
egentligen sker. Om vi behöver kan vi titta i backspe-
geln och se på gårdagen. Se då ett tudelat Europa,
med taggtråd och murar, med stridsvagnar redo på
ömse sidor! Ett Europa med inte bara en militär järn-
ridå, utan även en ekonomisk ridå mellan två system.
Så kan vi jämföra med i dag; stridsvagnarna är borta,
muren är riven och gränserna öppnas. Östersjön har
blivit en region där samarbetet tar fart. Nya marknad-
sekonomier växer, och blir en del av vårt närområde.
Elva nya länder vill bli medlemmar i en europeisk
organisation som redan gjort storverk för att förhindra
krig och för att bygga välstånd. Vi skall fortsätta att
förhindra krig, och vi skall fortsätta att bygga väl-
stånd.
Fru talman! Det finns verkligen anledning att vara
högtidlig i dag. Vi står mitt i en historisk omdaning -
en omdaning av Europa till det bättre.
Besluten om utvidgning som fattades i Luxemburg
kan formellt sammanfattas så här:
För det första: Gemensam start av anslutnings-
och förhandlingsprocessen, i enlighet med fördragets
stadgande i den s.k. artikel O, skall ske med samtliga
elva kandidatländer den 30 mars 1998. För hela för-
handlingsprocessen finns en gemensam ram innefat-
tande samtliga elva länder.
För det andra: Under 1998 får samtliga länder en
av kommissionen ledd genomgång av EU:s 11 000
rättsakter, en s.k. akigenomgång. Det är en nödvändig
inledande del av förhandlingsprocessen. För de sex
första länderna sker detta inom ramen för mellanstat-
liga konferenser, och för övriga sker det inom ramen
för förmedlemskapsstrategierna. Det innebär således
att Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien samt
Cypern ges ett snabbare spår. Detta är med andra ord
en tidig differentiering. Det har vi inga svårigheter
med. Dels är länderna olika väl förberedda, dels är en
differentiering, så länge den sker på helt objektiva
grunder och inom ramen för en process där alla länder
deltar, något som vi hela tiden konsekvent förordat.
För det tredje: EU:s 15 utrikesministrar och
fackministrar kommer vid behov att träffa sina kolle-
ger från de elva kandidatländerna för att diskutera
gemensamma problem. Kommissionen kan i sin årliga
rapport, som görs rörande samtliga elva kandidatlän-
der med början 1998, rekommendera att en eller flera
av de återstående fem länderna skall övergå till mel-
lanstatliga konferenser. Beslut om dylik uppväxling
fattas av medlemsländerna i Allmänna rådet. Ett be-
slut i Europeiska rådet är alltså inte nödvändigt, då
principbeslut om utvidgningen redan har fattats i
Luxemburg.
För det fjärde: Kommissionen har utfäst ett extra
stöd om 100 miljoner ecu för de länder som ligger
efter i sitt förberedelsearbete för medlemskap.
För det femte: Endast de länder som uppfyller de
politiska Köpenhamnskriterierna får inleda mellan-
statliga konferenser.
Fru talman! Utvidgningsbeslutet är naturligtvis det
allra största som hände i Luxemburg. Jag har här talat
ganska utförligt om dess historiska betydelse. Jag
tycker att det är viktigt att säga detta. Vi fastnar
ibland i detaljer i EU-debatten. Men även andra beslut
fattades, och andra diskussioner fördes vid mötet i
Luxemburg.
Uppgörelsen om Euro-X innebär i korthet att län-
derna som deltar i valutaunionen kan träffas infor-
mellt för att diskutera frågor kring dessa länders sär-
skilda ansvar för den gemensamma valutan. Detta har
från svensk sida hela tiden setts som ett legitimt in-
tresse. Frågor av gemensamt intresse skall däremot
diskuteras mellan samtliga medlemsstater. Alla detal-
jer är inte preciserade, men från svensk sida räknar vi
med att få inflytande över vilka frågor som skall dis-
kuteras i kretsen av alla medlemsländer.
Det är inte nu möjligt att förutse hur de informella
mötena kommer att förlöpa i praktiken. Men på flera
sätt är denna överenskommelse positiv för Sverige.
Ekofinrådets centrala plats i samordning av eko-
nomisk politik understryks tydligt, liksom att det
endast är i rådet som beslut kan fattas. Möjligheten
till mycket öppna diskussioner i Ekofinrådet stärks av
ett ökat användande av sessioner med starkt begränsat
deltagande, dvs. att möten med de 15 finansministrar-
na hålls utan stora nationella delegationer närvarande.
Det slås också fast att frågor av gemensamt intresse
skall diskuteras mellan samtliga medlemsstater. Jäm-
fört med tidigare förslag har den krets av frågor som
enbart kommer att diskuteras mellan euroländerna
därmed begränsats. En för Sverige viktig aspekt är att
alla de länder som inte avser att delta i valutaunionen
behandlas lika gentemot de informella mötena.
Så har vi frågan om den europeiska konferensen
och Turkiet. Sverige uttryckte inledningsvis tveksam-
het till den europeiska konferensen. Det skedde av två
skäl, dels för att vi starkt ifrågasatte om en dylik kon-
ferens skulle tillfredsställa de turkiska önskemålen,
dels för att vi befarade att den i sin ursprungliga ut-
formning skulle ha givit länder som Lettland och
Litauen samma långsiktiga medlemskapsperspektiv
som det Turkiet har, dvs. att effekten skulle ha blivit
att dessa länder i alla fall optiskt avlägsnats från
medlemsmålet med åtföljande allvarliga effekter på
reformprocessen. Sedan den europeiska konferensen
gjorts helt åtskild från själva utvidgningsprocessen
kunde vi släppa våra betänkligheter i fråga om Lett-
land och Litauen och acceptera förslaget.
Vår utrikesminister Hjelm-Wallén framförde un-
der hösten ett förslag om att EU borde utveckla en
särskild strategi för Turkiet. Detta initiativ tog ordför-
andeskapet fasta på och infogade toppmötesslutsat-
serna. Detta initiativ torde långsiktigt få betydligt
större effekter för EU:s relationer till Turkiet än för-
slaget om den europeiska konferensen.
Turkiets reaktion på diskussionerna i Luxemburg
har i första omgången varit negativ. Det beklagar vi.
Det är min förhoppning att Turkiet vid närmare efter-
tanke skall hörsamma den inbjudan till dialog om
fördjupning av relationerna med EU som här har
erbjudits.
Jag skall säga något om miljöfrågorna. Bland öv-
riga punkter på dagordningen vill jag särskilt nämna
miljöfrågorna. På svenskt initiativ har Europeiska
rådet nu uppmanat kommissionen att inom ett halvår
lägga fram en strategi för att främja en hållbar ut-
veckling. Poängen med detta är att miljöskyddskraven
skall integreras i alla gemenskapens politikområden.
Fru talman! Jag har sett att man har beskrivit
toppmötet i Luxemburg i idrottstermer. Somliga me-
nar att Sverige har förlorat mot EU. Andra menar att
Sverige vann mot EU. Detta är nonsens. EU-
samarbetet är ingen idrottsmatch. Samarbetet består
inte av vi och de. Det var EU som fattade ett vist och
gott beslut om utvidgning i lördags. Regeringschefer
från alla EU-länder står bakom beslutet. Därför är
beslutet starkt. Det var ett beslut efter en lång och
noggrann debatt. Olika åsikter har hörts. Argumenten
har prövats.
De svenska argument som envist har förts fram
har spelat en viktig roll i detta beslut. Det är rätt att
konsekvent och metodiskt arbeta för sin sak, även när
andra, både inom och utom Sverige, säger att det vi
gör är omöjligt eller fruktlöst eller utan chans att
lyckas. Det slutliga resultatet ligger mycket nära det
som Sverige och Danmark gemensamt har föreslagit.
Vi såg det i Amsterdam, och vi ser det nu: Sverige
sätter upp mål, och Sverige driver sina frågor. Resul-
tatet både vid toppmötet om sysselsättningen och nu
om utvidgningen visar att ett litet land med klara
målsättningar förmår driva utvecklingen i en för lan-
det och för EU önskvärd riktning. Detta är kanske den
bästa signalen som kan sändas till de nya länder som
så småningom blir medlemmar i EU: Er röst kommer
också att höras. Er plats är i kretsen av Europas de-
mokratier. Välkomna i gemenskapen.
Tack fru talman.